Blommor, värme, dofter och en satans massa mygg

Nu har värmen verkligen kommit. Det började redan i går men i dag var det kanonskönt ute. Skulle ha tagit shortsen till jobbet, som det nu var blev det lite varmt.
Alla gräsytor är klippta i helgen. Agilityplan blev riktigt bra efter det att jag spridit ut sand i de värsta ojämnheterna. Hindren är uppsatta så att det går både att köra bana och enskilda hinderkombinationer. De håriga vännerna sneglar mot banan varenda gång vi går ut eller är på väg in. Med självklar äganderätt kollar de in så att ingen okänd är där och tjuvtränar.

Utanför huset doftar det numera starkt av blommande syrener. Mitt bland alla lila så växer det en ensam vit som bryter av rejält mot övriga buskar. Längs grusvägarna står smultronen i full blom och mellan dessa så står bestånd av gullviva, skogsviol och liljekonvaljer som sprider både doft och färg.
I trädgården ser det nästan ut som om det snöar lite emellanåt. Äppelträd och päronträd blommar för fullt och släpper ifrån sig lite kronblad i den svaga vinden vilket ger nästan ett lite vintrigt intryck då de seglar runt i luften för att sedan sakta dala ner mot marken där de lägger sig till ro på det sommargröna gräset.

Om att prata i rätt forum, att kalvar kan simma och att hästgrejor funkar på hundar.

I tisdags kväll var det medlemsmöte på ÖBK. Jag upplevde det som ett bra möte med många angagerade och diskussionsvilliga medlemmar. Distriktet hade även skickat en representant som vi hade möjlighet att ställa frågor till och göra medskick med vilket är bra. Distriktet är ju en mellanhand mot förbundet så det känns bra att de visar upp sig på klubbnivå.

Mina funderingar efter medlemsmötet är att det verkar som om både klimatet och mognaden är ganska hög på klubben. Åtminstone på de som var på mötet för det var många bra och öppna sinnen som diskuterade. Och jag var så glad då det pratades sakfrågor och inte personfrågor.

Alldeles för många gånger har jag både i förenings- och arbetslivet träffat på det omogna beteendet hos vissa, att sitta tysta på mötena och hålla med och så fort mötet är slut, och de knappt hunnit lämna lokalen så riktigt bubblar de över av ideer, förslag och synpunkter samt en hel massa tyckande om allt och alla. Jag tycker faktiskt synd om dessa individer som inte vågar stå upp för sig själva och det de tror på i de forum där de verkligen kan vara med och påverka. I stället gör de sig så små och gnälliga att det för mig blir löjligt och fruktansvärt omoget beteende. Tänk om alla kunde prata "med" och inte "om" samt göra detta i avsedda forum, hur bra hade då inte en arbetsplats eller förening kunnat bli. Man (i det här fallet medarbetare eller medlemmar) är faktiskt det största hindret för sin egen och verksamhetens utveckling.
Funderar på om vi skulle prata lite om dessa fenomen på nästa medlemsmöte för att eventuellt "mota Olle i grind"?

När jag for hem från jobbet igår så mötte jag en flock kvigor på Segersjövägen. De var nyss släppta på bete men hade tydligen redan tröttnat på hagen de blivit placerade i. Ringde till Ulla som sedan ringde upp ägaren till rymlingarna medan jag på avstånd hade span på dom. Lyckades med konststycket att hålla dem både lugna och samlade på ett ställe på fältrittbanan men då ägaren kom satte de fart igen. De hade tydligen bestämt sig för en riktig utflykt. De drog upp för att ta en närmare titt på herrgården och sedan tog de sig simmande över kanalen och brötade sig upp bland torrvassen på andra sidan.

Jag kan garantera att det verkligen var en upplevelse att se ett gäng ungkvigor kasta sig i vattnet och börja simma. Här kan man verkligen snacka om medfödda kompetenser för jag tror inte ägaren hade simtränat dom innan. Att de hamnat på andra sidan kanalen gjorde att jakten kom i stå. Jag sa till att det bara var att hojta till om de behövde hjälp vidare. Väl hemma var det dags igen, En av rymlingarna hade återvänt till hgen men kom inte in. Hon ville hellre in till flocken i grannhagen. Ulla och jag lyckades iallafal få in det lilla livet i sin hage och lagade stängslet provisoriskt. Tur att det var vår. Hade det varit höst hade ju kvigorna varit mycket större och "farligare" vilket gjort att jag inte hade varit så nära de små liven som nu.

Stina har, som varje vår, fått lite "eksem" i ena ljumsken. Har prövat med puder, helosan med mera men inget har fått det att gå tillbaka. Visst det har dämpats men inte börjat ge vika. Så såg jag att Ulla hade en flaska AWS 14 i stallet till hästarna.
Kan inte skada att prova tänkte jag, I dag, två dagar senare, har irritationen i huden synligt börjat ge vika och klådan verkar inte vara så irriterande. Hästmedicin funkar, åtminstone i det här fallet.

Förkylning och finväder - en dålig kombination

När jag vaknade i morse så hade förkylningen under natten fått mig i sitt grepp. Och när jag tittade ut så sken solen och det verkade bli en sådan där perfekt dag. Ulla jobbade så det var bara att bita ihop. Ingen att ömka sig inför förutom mig själv och det är inte så himla roligt. Bara att ta tag i de saker jag föresatt mig. Tvätta, hänga upp tält efter gårdagens regniga tävling. Att tvätta var inga som helst problem. Det är bara att stoppa i maskin och så hänga upp. Sedan var det lite stängsel som skulle fixas. Det tog sin tid. Arbetade sakta och metodiskt med det. Svettades och frös om vartannat. Tyvärr blev det inte riktigt klart. det saknades "knorrar" så elrepet kom inte upp men grunden är lagd så det blir lätt att fixa under morgondagen. Tältet torkade snabbt och fint i sol och vind och är ånyo nerpackat och klart för nästa tävling. Här är Griima med förare i full karriär på sista hopploppet i Linköping. Jag är grymt nöjd med hur Griima hänger på i loppen. Lite missar här och där från min sida men fröken blir grym då vi hittar varandra på banorna...

Och livet är fortfarande gott att leva

Våren rullar vidare framåt och lär väl snart övergå i sommar. Det utlovade snöfallet uteblev, åtminstone i denna del av Sverige. Visst blåste det lite och var lite småkallt men det var inget som hindrade en positiv själ. Ja, jag ser mig nämligen som en sådan just nu. Tidigare erfarenheter har gjort att jag lärt mig uppskatta även det lilla som något stort. Till exempel så mötte jag nedanstående syn i går kväll när jag varit ute och rastat hundarna. Det var inte utan att jag blev stående och bara njöt av stämningen som var i luften. Det var alldeles stilla och i fjärran hörde jag en uggla och några kvällströtta sångare som var på väg att göra kväll.

Visst bodde vi fint uppe i Jämtland också men inte så som vi bor här. Nu kan jag verkligen prata om att ladda batterierna hemma. En av fördelarna är att temperaturen är mer human här nere över tid. Det finns möjlighet att hänga undan vinterkläderna. I norr fick man alltid ha dom hängande innanför dörren för man visste aldrig när de kunde behövas. Nu är det ett minne blott. Oj vad det känns bra. Jag har aldrig varit någon vintermänniska men bodde ändå kvar i Östersund i trettio år. I lördags så var jag till Västerås och tävlade med Griima. Det var dubbel agility klass 1 så Stina fick följa med som hejarklack. Resultatmässigt så var det inget att skryta med. Ett lopp med 15 fel och en diskning. Oavsett resultat så var jag mer än nöjd med den lilla svart/vitas insatser på banan. Bra fart och styrbar men framför allt så var det skitskoj att köra. Banorna syntes enkla men hade sina små klurigheter. Vis av erfarenheter med Stina så har jag lärt mig att det inte finns några enkla banor. Då jag satt vid sidan av banan i Västerås så såg jag både saker som gjorde mig beklämd men desto mer såg jag som tur var av sådant som både gjorde mig rörd och stolt. Även här såg jag dom som blev "avvisande" mot sina hundar då de, förarna, misslyckades i sin kommunikation med hundarna. Det var inte många men det räcker ju med en för att bli fundersam om de håller på med rätt sport eller inte. Det stora flertalet har i alla fall valt helt rätt. Jag blir så himla varm inombords då jag ser hur många hanterar sina små adepter. Väljer en disk för att belöna på banan då hundarna gjort bra ifrån sig. Inga hårda ord och rejäl belöning vid målgång oavsett hur resultatet blivit. Dessa underbara förare visar att de har roligt och är ett team med sina hundar samt värdesätter dem som tävlingskamrater. Så dessa underbara människor och förare gjorde att jag log flera gånger för mig själv i bilen på vägen hem. Laddad och positiv inför Linköping nu på lördag.

Just nu hoppas jag att min älskade hustru ska bli fri från sin förkylning och inte har lämnat över den till mig. Det har varken tid med eller lust till................

Livet är bra underbart!

En skön och avkopplande helg går mot sitt slut. Jag och hundarna inledde helgen med att åka till Frövi och tävla. Inga direkt lysande resultat men vi hade riktigt roligt och jag är trots allt nöjd med med loppen. Tre diskningar och en tredjeplats med Stina. Som vanligt så berodde diskningarna på att husse inte var med riktigt. Griima har farten men blir lätt lite väl kreativ och initiativrik då det är lite svårare banor. Stina har hittat farten och är i normalfallet rejält hindersäker om bara husse ser till att styra på rätt hinder.

Under helgen var jag och hundarna ute och sprang vid två tillfällen. I dag så var jag nog lite emotionell när jag lunkade fram längs de Bolltorpska grusvägarna. Vitsipporna hade slagit ut och var rejält stora där de stod och bugade sig längs vägen och ute i skogen. Kom att tänka på bilder jag tog på Stina för några år sedan utanför Bankeryd. En av dom ser ni här ovan. Det emotionella fortsatte och ligger ganska ytligt just i dag. Vet inte riktigt varför men det känns helt okej. Förmodligen beror det på att jag ånyo får uppleva våren på det sätt som jag är uppväxt med. I Östersund kom allt på en gång. Här finns det mer tid att njuta av våren då det sker allt eftersom. till exempel krokus, tussilago och sedan vitsippor och snart blommar smultronen. Det är nog ett himla tjat men det känns som om jag kommit hem igen. Åtminstone till rätt breddgrad. Hur sjutton kunde jag bo kvar i Jämtland i 30 år utan att vara en vinterälskare. Här är ju sommaren, våren och hösten längre vilket per automatik gör att vintern är kortare och inte så himla mörk. Visst är det vackert i Jämtland på sitt sätt men jag längtar inte tillbaka på något sätt.

Det finns minst lika stort djurliv här som norröver. En av skillnaderna är att djuren här nere inte är så skygga som norröver. Hjort och rådjur bryr sig knappt om hundarna då dessa skäller i deras närhet. Hararna verkar inte bry sig över huvudtaget eller så har de inte kommit på hur de ska springa ännu. Många funderingar drar igenom mitt huvud. Tiden har också visat vem jag kan lita på. En del av dem som jag tidigare höll högt har visat sig att de inte höll måttet. Ni vet sånt som man avskyr. Stå upp och vara en "vän" när jag finns närvarande men då jag inte finns i närheten så böjer de sig åt sidan och "förutsätter" utan att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig. Nej, jag är inte ledsen eller arg, bara besviken och undrande över vem eller vilka de sviker nästa gång. Tänk om folk i gemen kunde prata med istället för om! Detta till trots så har jag många riktiga vänner som står fast och är viktiga för mig. De tappade vill jag inte hitta igen.

Jag har idag insett hur viktiga hundarna är för mig och hur mycket de betyder. De ställer alltid upp och älskar mig för den jag är. De är dessutom en mycket bra anledning till träning för att inte tala om hur de bidrar till att både dom och jag finns i ett socialt sammanhang med likasinnade. På tal om likasinnade så har jag på sista tiden funderat en del på när jag arbetade inom försvarsmakten. Jag saknar inte och ångrar heller inte mina år som officer. Det jag däremot saknar och inte har upplevt någon annanstan, ännu, är kamratskapen. Det kollegiala förhållningssätet som gjorde att man ställde upp för varandra utan baktankar eller tankar på egen vinning eller fördelar. Man ställde faktiskt upp för varandra och gav utan tanke på att få. Underförstått fanns det alltid att då jag behövde så fanns de andra för att stötta. Oavsett vad det gällde. Visst fanns det de som föll utanför ramen där också men de var väldigt få. Den kamratskapen saknar jag. Många av mina vänner inom hundvärlden besitter den ödmjukheten att kunna stötta utan att kräva motprestationer. Den största vännen har jag trots allt i min kära hustru, Ulla. Att vi gift oss två gånger är väl bevis nog..... Lite funderingar så här i vårtider. Livet är bra underbart!

Vitsippor, trötta hundar och knäppa människor.

Vädret till trots så har det varit en himla skön dag. Ulla for till jobbet innan jag vaknade och då jag klev upp vid halv åtta så vräkte regnet ner. Det var bara att bita ihop och ta med sig hundarna ut och fodra de hovförsedda. Då hundarna var avtorkade och frukosten var uppäten så var det bara att ta sig en funderare på hur dagen skulle fördrivas. Det var inte utan att jag var lite negativ. Bara att börja tänka positivt. Vad kan jag göra när det är skitväder som inte kan göras då det är fint? Jo träna med hundarna på banan. Hur ofta tränar vi i skitväder? Jag gör det alldeles för sällan. Det vill ju till att kunna tänka positivt lika väl då som när det är finväder. Dessutom får jag en ordentlig träning på min egen kroppsuppfattning då det är lite slirigt före. Låter väl lite banalt men det är ack så viktigt att hålla koll på hur kroppen rör sig vid snäva svängar och inbromsningar. Det blev en lyckad träning. Både jag och hundarna hade riktigt roligt. Det blev ingen riktig skitvädersträning för det slutade regna precis när vi kom ut och det gjorde ju inget. Det blev ändock en bra träning för både hinder och bana var slippriga och hala. Passade även på att kapa av platta tunnelns släp från 3,5 meter till 2,7 meter. Det gjorde en hel del på tiden vid hinderpassagen för hundarna, bra upptäckt för min del.

Efter träningen var Stina och Griima både blöta och leriga. Så vi tog oss även en sväng längs de Bolltorpska grusvägarna. Ja det vill säga jag cyklade och de travade på fint vid sidan. Det blev en underbar cykeltur. Vitsippor kantade vägen och lyste vita inne i skogen. De fjäderklädda skogsvarelserna sjöng för oss hela tiden. En del av sångerna hade jag inte hört sedan jag var barn. Sångare är inget som var speciellt vanligt uppe i Jämtland där jag höll till. Fågelsången och vitsipporna fick mig att tänka på min barndom och hur mycket jag saknar min Mamma. Hon fick lämna oss alldeles för tidigt. Ofta när det händer något så får ja fortfarande tankarna att jag ska ringa och berätta för henne men det har gått några år sen det var möjligt. Numera blir det i tanken. Saknar dig Mamma. När jag trampade fram längs den blöta grusvägen började jag fundera på en sak som jag läste i en blogg i går. Att "man" bara skriver vad "man" gör och inte tänker. Kanske av oro för hur andra ska uppfatta det "man" skriver om. Det är ju i o ch för sig helt förståeligt då vi alla vet hur saker och ting kan vändas och analyseras så att det till slut blir som när killen med horn läser bibeln. Men det säger väl egentligen mer om den som läser och gör sin egen tolkning än om den som skrivit och äger sin upplevelse och sina tankar. Vi är ju fantastiskt duktiga på att döma andra utan att ha speciellt torrt på fötterna. Har sett alldeles för mycket av det. I mina funderingar kom jag i alla fall fram till att jag främst bloggar för min egen skull. Om andra läser, ja det är kul. Har de dessutom synpunkter så är det också kul. Skulle de bli förbannade så är ju det fantastiskt för då har jag ju verkligen lyckats beröra någon, likaså om de blir glada. Men detta till trots så är det mina tankar och funderingar som jag delar med mig öppet av och för mig är det sanningen som jag ser den. Vem är läsaren att ifrågasätta min sanning, de har ju inte all information eller helheten av de enstaka tankar jag släpper på bloggen. Det är ju fritt för dessa att starta en egen blogg och vara negativa till allt och alla men lämna mig utanför för jag vill inte delta i deras vansinne. Rackarns vad djup jag blev. Beror nog på att jag blir så besviken på folk som inte kan vara raka och prata med den det berör. De pratar ofta och gärna om den det kanske inte ens berör men de skapar utifrån sina egna fantasier och hastigt dragna slutsatser en bild som de mer än gärna sprider. Naturligtvis inte då den det handlar om finns på plats ty det är de alldeles för fega för och dessutom kan ju deras lögn bli bemött och visa sig vara helt fel. Nä fy för de så kallade skitsnackarna och ryktesspridarna. Ja med dessa funderingar i huvudet cyklade jag småpratande med mina sessor hemåt.

Då cykeln parkerats i vagnlidret var det bara att lunchfodra de hovbeklädda. Hundarna fick vänta ute medan jag ordnade i badrummet inför den stora duschningen samt att jag tände upp en brasa i öppna spisen. I åldersordning schamponerades och spolades hundarna fria från lera och grus. Torkning med handduk och sedan lade de upp sig nedanför Ullas sminkbord och blev torrfönade. Stina njuter verkligen av att ligga i det varma luftdraget. Griima är fortfarande lite skeptisk men det gick som smort. Efteråt fixade jag till lite kaffe och ett par mackor. Då jag kom in i vardagsrummet var stor del av soffan upptagen. De små rackarna hade rumsterat om bland kuddarna och lagt sig till rätta och bara njöt av att finnas till. Jag trängde mig försiktigt ner bredvid dom och de blickar jag fick av töserna fick mig att känna mig som världens bästa husse. Att man kan känna sig så älskad bara av att två par bruna hundögon tittar på en. Vad vore livet utan dessa underbara varelser.

Sommardäck, fästingar och kringströvande rävar.

Våren har gjort en kort paus i sin frammarsch i Segersjöbygden. Detta till trots så har sommardäck inköpts och monterats på "tassomobilen". Hade glömt hur tyst och fint den glider fram när dubbarna inte smattrar mot asfalten. I morgon är det dags för "mammas lilla" att få nya sulor. Även dessa smattrande dubbdäck kommer att, tillsammans med tusentals andra, få vila på däckhotellet tills det blir dags för nästa kalla och hala säsong.

Stina har klarat sig helt men Griima den stackaren har drabbats av fem stycken så här långt. Tre som satt sig och två som kröp omkring på upptäcksfärd. Den ena av dessa små as hade modet att smyga över på mig och försökte på min späda kropp hitta något mysigt ställe att äta sig fast vid.
Jag pratar om sveriges mest onyttiga och även äckligaste djur - fästingen. Så redan nu är det dags att front lina hundar och katter. Tror jag ska testa och se om det funkar på mig själv också. Ett fästinghalsband kanske funkar bättre? Någon som vet? Andra tips?
Häromdagen så upptäckte jag att vi har en ny inneboende i det täta granbeståndet utanför vinterhagarna. Jag såg en räv smidigt glida in mellan granarna och försvinna. Lugnt tänkte jag och gick vidare, hundarna såg den inte. Den måste ha lämnat en otrolig väldoft efter sig för Griima drog som en avlöning efter den på bara vittringen. Stina var inte sen att hänga på men hon kom tillbaka direkt då jag ropade. Griima dröjde det däremot en stund för att komma tillbaka. Hon måste ha sökt av hela granbeståndet utan att hitta något. Hon var helt slut för att inte tala om att det vita i hennes päls bytt färg till jordbrunt. Badkar och dusch för hennes del när vi kom in igen. Stina kollade bara in Griima som hastigast och fnyste föraktfullt åt henne där hon skitig som få stog i badkaret.

På jobbet händer det saker. Har bytt enhet att basa över. Den jag vikarierat för kom tillbaka och en annan gick på tjänstledighet. Nya spännande utmaningar ligger framför mig. Ingen risk att jag fastnar i rutinarbete som det ser ut just nu. Känns väldigt bra med jobbet nu. Kanske har jag "hittat hem" efter några år i förskingringen. Här får jag och ges jag utrymme att använda mina kunskaper och erfarenheter utan att kollegor söker efter fel och brister. Att ha kollegor som ser möjligheter är jag inte bortskämd med efter det jag slutade i försvarsmakten.