Det har hänt en hel del sedan jag satt och uppdaterade bloggen sist. I hagen går det nu ett litet hingstföl vid namn Simlir. Han kom till oss natten mot nationaldagen. Tack vare Ullas rådighet så går nu både han och mamma Tinna i hagen och mår bra. Det var på väg att gå riktigt illa under fölningen. Ena frambenet låg fel så Ulla fick lägga det rätt innan han kunde komma ut som han skulle. Och vi kan ju fortsätta med djurhistorierna.I lördags kväll för en vecka sedan när jag skulle ta in hästarna så trodde jag att vildsvinen var ute på lägdan nedanför vinterhagen. Lämnade hundarna innanför staketet till trädgården och gick ner för att kolla. I brännässlorna precis bredvid mig prasslade det till och plötsligt stod ett litet rådjurskid darrande framför mig. I ögonvrån såg jag Stina komma som ett jehu och kasta sig fram mot kidet. Stina tvärstannade och nosade bara försiktigt på det lilla livet. Jag backade undan och sa till Stina att göra det samma. Lugnt satte hon sig en bit ifrån mig och bara tittade på den lille. Hela tiden for hinden omkring och "skällde" efter sin unge. Då kidet lugnat ner sig lite så började det röra sig ut på lägdan igen och hinden mötte lyckligt skällande upp. Det var en klart ovanlig upplevelse och jag blev riktigt arg på mig själv då jag kom på att det fanns en mobiltelefon med kamera i fickan. Använde jag den? Nej, naturligtvis inte. Vilken läcker bild det hade blivit på Stina och kidet. Stina såg ut som en jättehund bredvid den lilla näpna livet.
Jag och Ulla skulle ju naturligtvis låta hundarna få möta nykomlingen i hagen, under kontrollerade former så vi gick ut med sessorna i koppel. Att möta Simlir gick bra men sedan kom Millan fram och skulle äga de tassfotade. Stina gick bara med att bli lite ägd sen sade hon ifrån. Å det bestämdaste. Kolla filmen så ser ni hur Griima blir ägd och Stina lite.....
I fredags var Ulla uta på lokal med stora delar av sin arbetsplats. De kollade visst på någon form av 22-mannasport via en storbildstv på någon krog. Själv hade jag full huggning med annat, måttligt road av fotboll. I alla fall så for jag på småtimmarna in till stan och hämtade hem min lilla festprinsessa. När vi hade hommit nästan hem vid avfarten mot Tunäs var det många djur som rörde sig över vägen. Trodde först att det var kalvarna som rymt igen men det var något helt annat såg vi då vi kom närmare. Det var minst 3 stora vildsvin och 7-8 pyjamasgrisar (randiga svinkultingar) som sprang på led över vägen och vidare in i kohagen. När vi kom hem så tog jag ut och rastade hundarna i trädgården. Sessorna drog som projektiler ner på baksidan och gapade på grisflocken som passerade ut på stubbåkern bakom huset. Kanske var det synd att jag hade så pass låg fart när jag kom på vägen. Det sägs att vildsvin är gott....
Hamdir, Ullas unghingst går ju i en jättehage på andra sidan vägen hemma. Och naturligtvis ska hon ha med mig då hon ska titta till dem. Jag tar med hundarna så de får en promenad samtidigt. Sist så var huvuddelen av flocken så himla intresserade av hundarna. På bilden ser det riktigt trevligt ut men efter bara en liten stund började de likt pirayor cirkla runt oss vilket fick både Stina och Griima att reagera. Ett snabbt utfall med ett rejält skall och lite morrande gjorde att de köttätande hästarna skingrades och inte var så himla närgångna. Nyfikna var de dock fortfarande.Riktigt tragiskt var det som hände djurskötaren i varghägnet på Kolmården. Beslutet de tog om att stoppa "närkontakt med varg" är nog helt riktigt men det känns ändå lite surt. Jag fick ett presentkort på en "temadag varg och hund" som nu inte går att lösa in. Får kontakta Kolmården nästa vecka och se om den går att byta mot någon annan aktivitet eller kanske en weekend med Ulla på deras hotell?
Tävlat har vi gjort med blandade resultat. Både i Frövi och i Örebro. Hundarna har gått bra men husses insats har varit lite medioker. Stina rev ett snävt hopphinder som var på maxhöjd. Inte så konstigt men bortsett från det så gick hon bra. Vad gäller övriga lopp så gick hundarna kanon och det hade blivit nollade lopp med bra placeringar om bara husse hade stått rätt vid ett lopp, ett steg för långt bak, eller sett till så att armarna inte pekat för långt ut eller för snävt. Det sista gjorde att det blev väldigt tydligt hur pass signalkänslig min lilla Griima är. En sak kan jag skylla på Griima och det är att hon utan anledning gick ur slalomen i Örebro. Men ska man hårdra det så är det mitt fel också - dålig grundträning?! Nu ser vi vidare framåt mot Segersjöhoppet den 24 juni och sedan "kanonsabotören" i Åtvidaberg 30 juni-1 juli. Då ska sessorna och jag mysa i tältförläggning igen. Det är inte utan att jag fått en del skador av 27 år i försvaret. Jag tycker det är mysigt att bo i tält, sover gott gör jag också.
