I skog och mark med djuren. En lisa för själen.

Hösten har nu verkligen kommit. Lite kyligt men det har varit fina dagar den här veckan. I går tog vi en promenad med hundarna och då fick Gandur hänga med. Härligt att se hur han har återhämtat sig. Han var verkligen pigg och glad över att få följa med. Han var till och med lugn, om än lite vaksam då vi passerade kohagen med en hel flock med nyfikna kvigor. Fantastiskt då han tidigare varit fullständigt livrädd för kor...

 Det blev bra träning för oss allihopa att traska runt på en längre skogspromenad där hälften var i obanad terräng. Hundarna sprang runt och undersökte det mesta men hade hela tiden koll på var Gandur och vi var. Wynja höll sig gärna bakom Gandur. Kanske gick hon och drömde om att han skulle släppa ifrån sig lite godsaker från bakändan!?

Var det så kammade hon noll för han hade redan fixat det i paddocken innan vi gick iväg. Hela flocken hade sedan en lugn och harmonisk lördag. Utom Ulla, för hon drog på fest vilket hon var väl värd efter en intensiv vecka.

 

Att efter jobbiga och stressande dagar på arbetet komma ut i skogen och göra något med hundarna ger rejäla, positiva energiboostar.

Under veckan har jag kört några spår med Wynja vilka hon löste riktigt bra. Efter att ha börjat slarva och tappa fokus så har hon nu kommit i form igen. Knickedicken är nu riktigt spårsäker och går i stort sett mitt i spåret och jobbar på riktigt bra. Har haft några små utflykter men gick sedan tillbaka på spåret. Tidigare så fortsatte hon bra långt på utflykterna innan hon kom på vad hon skulle göra, men då var hon för långt från spåret. Nu funkar det bättre och bättre.

 Känns som om vi snart är mogna att ge oss på öppenklass i viltspår. Några spår till med de tuffa vinklarna så kör vi. Bära eller brista. Blir ju en erfarenhet till för oss båda i alla fall. Glad och nöjd är hon i alla fall att få bära klöven tillbaka till bilen från spårslutet.

 

Ska också ta mig tid att lägga viltspår för de andra två. Inte med mål att göra viltspårprov utan mer för att de ska få nya utmaningar och jobba med sin skallar. Tror nog att de kan vara riktigt duktiga på det!? Den som prövar får se. Och den som inte gör det vet aldrig!

 "Husse vi vilar lite i soffan tills det blir dags att gå ut".

En Stina på 11½ år pockar på uppmärksamhet och visar att det verkligen är hon som är "unghunden" som vill ha lek och skoj. Sedan Wynja kom har Stina blivit minst 8 år yngre, om inte mer.Man kan inte annat en le då hon pratar på om att hon vill leka....

 Man stöter på en hel del roligheter då man är ute och far på de sörmländska vägarna. Trodde först att det var ett ekipage som rymt från sin kusk. Vid en närmare granskning visade det sig vara något helt annat. Om tanken var att få bilarna att sänka farten så lyckades de minsann rejält. Kröp fram med tassemobilen för att inte bli påsprungen av häst med vagn...

 ...innan jag for in i denna lövtunnel var jag bara tvungen att kliva ut ur bilen och ta ett kort. Var en speciell känsla att köra igenom denna tunnel som börjat skifta till höstskrud.

Wynja blänger och säger med blicken "Ge f-n, min klöv". Så här på är hon då hon gått ett 500 meters spår med två vinklar och ett bloduppehåll. Bara en liten snurr på sista spårbenet men den löste hon ganska snabbt. Träningen med "godisapporter" i spåret har givit resultat. Nu har hon börjat jobba fokuserat, lugnt och spårsäkert. Var bara en liten utflykt vid snurren men det syntes att hon kom på sig själv och snabbt sökte sig tillbaka till spåret.

Jag är riktigt stolt över min lilla knickedick. Det var en rejält dos positiv energi jag fick i mig hela tiden då jag gick bakom henne i linan.

 

Har ni sett att Wynja har samma pose varje gång jag fotar henne med klöven? Ska se om det går att få till några andra vinklar och poser framgent.