Vitsippor, trötta hundar och knäppa människor.

Vädret till trots så har det varit en himla skön dag. Ulla for till jobbet innan jag vaknade och då jag klev upp vid halv åtta så vräkte regnet ner. Det var bara att bita ihop och ta med sig hundarna ut och fodra de hovförsedda. Då hundarna var avtorkade och frukosten var uppäten så var det bara att ta sig en funderare på hur dagen skulle fördrivas. Det var inte utan att jag var lite negativ. Bara att börja tänka positivt. Vad kan jag göra när det är skitväder som inte kan göras då det är fint? Jo träna med hundarna på banan. Hur ofta tränar vi i skitväder? Jag gör det alldeles för sällan. Det vill ju till att kunna tänka positivt lika väl då som när det är finväder. Dessutom får jag en ordentlig träning på min egen kroppsuppfattning då det är lite slirigt före. Låter väl lite banalt men det är ack så viktigt att hålla koll på hur kroppen rör sig vid snäva svängar och inbromsningar. Det blev en lyckad träning. Både jag och hundarna hade riktigt roligt. Det blev ingen riktig skitvädersträning för det slutade regna precis när vi kom ut och det gjorde ju inget. Det blev ändock en bra träning för både hinder och bana var slippriga och hala. Passade även på att kapa av platta tunnelns släp från 3,5 meter till 2,7 meter. Det gjorde en hel del på tiden vid hinderpassagen för hundarna, bra upptäckt för min del.

Efter träningen var Stina och Griima både blöta och leriga. Så vi tog oss även en sväng längs de Bolltorpska grusvägarna. Ja det vill säga jag cyklade och de travade på fint vid sidan. Det blev en underbar cykeltur. Vitsippor kantade vägen och lyste vita inne i skogen. De fjäderklädda skogsvarelserna sjöng för oss hela tiden. En del av sångerna hade jag inte hört sedan jag var barn. Sångare är inget som var speciellt vanligt uppe i Jämtland där jag höll till. Fågelsången och vitsipporna fick mig att tänka på min barndom och hur mycket jag saknar min Mamma. Hon fick lämna oss alldeles för tidigt. Ofta när det händer något så får ja fortfarande tankarna att jag ska ringa och berätta för henne men det har gått några år sen det var möjligt. Numera blir det i tanken. Saknar dig Mamma. När jag trampade fram längs den blöta grusvägen började jag fundera på en sak som jag läste i en blogg i går. Att "man" bara skriver vad "man" gör och inte tänker. Kanske av oro för hur andra ska uppfatta det "man" skriver om. Det är ju i o ch för sig helt förståeligt då vi alla vet hur saker och ting kan vändas och analyseras så att det till slut blir som när killen med horn läser bibeln. Men det säger väl egentligen mer om den som läser och gör sin egen tolkning än om den som skrivit och äger sin upplevelse och sina tankar. Vi är ju fantastiskt duktiga på att döma andra utan att ha speciellt torrt på fötterna. Har sett alldeles för mycket av det. I mina funderingar kom jag i alla fall fram till att jag främst bloggar för min egen skull. Om andra läser, ja det är kul. Har de dessutom synpunkter så är det också kul. Skulle de bli förbannade så är ju det fantastiskt för då har jag ju verkligen lyckats beröra någon, likaså om de blir glada. Men detta till trots så är det mina tankar och funderingar som jag delar med mig öppet av och för mig är det sanningen som jag ser den. Vem är läsaren att ifrågasätta min sanning, de har ju inte all information eller helheten av de enstaka tankar jag släpper på bloggen. Det är ju fritt för dessa att starta en egen blogg och vara negativa till allt och alla men lämna mig utanför för jag vill inte delta i deras vansinne. Rackarns vad djup jag blev. Beror nog på att jag blir så besviken på folk som inte kan vara raka och prata med den det berör. De pratar ofta och gärna om den det kanske inte ens berör men de skapar utifrån sina egna fantasier och hastigt dragna slutsatser en bild som de mer än gärna sprider. Naturligtvis inte då den det handlar om finns på plats ty det är de alldeles för fega för och dessutom kan ju deras lögn bli bemött och visa sig vara helt fel. Nä fy för de så kallade skitsnackarna och ryktesspridarna. Ja med dessa funderingar i huvudet cyklade jag småpratande med mina sessor hemåt.

Då cykeln parkerats i vagnlidret var det bara att lunchfodra de hovbeklädda. Hundarna fick vänta ute medan jag ordnade i badrummet inför den stora duschningen samt att jag tände upp en brasa i öppna spisen. I åldersordning schamponerades och spolades hundarna fria från lera och grus. Torkning med handduk och sedan lade de upp sig nedanför Ullas sminkbord och blev torrfönade. Stina njuter verkligen av att ligga i det varma luftdraget. Griima är fortfarande lite skeptisk men det gick som smort. Efteråt fixade jag till lite kaffe och ett par mackor. Då jag kom in i vardagsrummet var stor del av soffan upptagen. De små rackarna hade rumsterat om bland kuddarna och lagt sig till rätta och bara njöt av att finnas till. Jag trängde mig försiktigt ner bredvid dom och de blickar jag fick av töserna fick mig att känna mig som världens bästa husse. Att man kan känna sig så älskad bara av att två par bruna hundögon tittar på en. Vad vore livet utan dessa underbara varelser.