Det lackar mot jul och en julafton på väg..

Snacka om att ett år går fort. Nu har snart ännu ett passerat utan att man riktigt hunnit med känns det som. Julstöket blev mindre hemma i år eftersom vi inte skulle fira julen hemma utan i Östersund. Men skinka, köttbullar, doppebröd och lussebullar har ändå gjorts enligt sedvanlig rutin. Vissa saker måste bara göras både till nytta och av tradition. Tyvärr ingick den nya traditionen att rulla sig i svinskit också i det konceptet..

"Jag blir snart husses lilla älskling igen! Förstår inte varför han var tvungen att schamponera mig två gånger i badkaret?
Jag luktade ju så gott efter långpromenaden och framför allt då jag rullat in mig i det som vildsvinen lämnat efter sig under natten
Snart har han glömt! Yes. Nu är jag poppis igen. Han kan inte annat än älska mig...."
Det är som med barnen, det går inte att vara arg på dom någon längre stund.

Stina är som vanligt lugnet själv. Låter sig inte bli stressad av vare sig julstök,  småhundar inrullade i svinskit eller en husse som får någon form av hjärnsläpp momentant.

"Lugnt husse, det fixar du jag slaggar i soffan en stund medan du löser problemet med den lilla svinluktande fröken..."

 

Det händer för det mesta en hel del på Ullas jobb, så även nu. Resultatet blev att hon kunde ta ledigt på julafton vilket inte var helt fel. Så när vi firat julafton med frukost och julklappsutdelning var det bara att lasta bilen och påbörja resan norrut. Vi fick möjlighet att få fira julaftonskvällen med Vår dotter Jessica och hennes pojkvän Kalle. Vi hade planerat att åka natten upp och komma fram på juldagsmorgonen! Men nu slapp vi det och kunde behålla dygnsrytmen.

 Hundarna blev stormförtjusta över att träffa Jessica och Kalle igen. Särskilt Stina som knappt kunde sluta yla. Här har två håriga kastat sig på rygg framför Jessica och vill inte annat än bekräftas.
Griima har verkligen anammat Stinas sätt att visa att det är helt ok med att bli klappad mycket, särskilt på mage och bröstkorg.

Efter utdelning av klappar så blev det en skön julafton att bara må bra i.

 Nya påslakan med islandshästar gjorde verkligen pricken över i. Till och med hundarna har en förmåga att smälta in i mönstret.
Det var en uppskattad julklapp som jag snart tror kommer att befinna sig på sängen i "master bedroom".

 Efter en massa mat och slappande tog vi tag i våra jultrötta kroppar och gav oss på juldagen, idag, ut på en längre promenad. Jessica tog hästen medan vi andra använde apostlahästarna. De fyrtassade fick springa lösa en stor del av sträckan. Detta var en helt ny upplevelse för Wynja som aldrig tidigare hade fått springa lös med en häst på det här sättet. Man såg hur hon spanade in både Stina och Griima för att ha rätt beteende. Se och lär, var tydligen hennes ledord vilket fungerade utmärkt.

 

Det var dessutom Wynjas erfarenhet av riktig snö. Inte den blöta, klistriga som vi hade hemmavid ifjol utan riktig torr jämtländsk kallsnö. Hon njöt i fulla drag och hade nog huvudet mer under snön än över. Enda nackdelen var att henne päls mellan trampdynorna var perfekt grogrund för isklumpar..

Julen lider mot sitt slut och i övermorgon bär det av hemåt igen. Jag jobbar i mellandagarna och kommer att sitta hemma på nyårsafton. Som tur är bara på eftermiddagen. På förmiddagen har Segersjö hundsällskap hyrt ridhuset i Frommesta för lite roliga aktiviteter och på kvällen kommer Ulla hem från jobbet vid strax innan 21.00. Då blir det till att fira både bröllopsdag och nyår

 

Ner och upp, så är livet och vi lär oss med tiden

Ibland händer det saker som får oss att stanna upp och fundera på livet och vad som är viktigt. I början av förra veckan inträffade en sådan sak.
Kortfattat så satt jag i bilen på väg till jobbet och började få bröstsmärtor som strålade ner i benet och ut i armen. Första tanken var att jag hade sträckt mig men då brukar ju smärtan komma direkt när man vaknar på morgonen. Försköt smärtan men den gav sig inte utan blev starkare och starkare.
Ringde till Ulla som var på väg till jobbet och frågade vad det kunde vara. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och sedan åka in på akuten i Katrineholm.

Hjärtinfarkt fanns inte med i huvudet förrän jag närmade mig akuten. Fick snabbt ett rum där de kopplade upp mig på EKG. Och det var väl först då jag började bli riktigt orolig.
Ulla vände i Kumla och anslöt sedan på Kullbergska sjukhuset vilket kändes lugnande
EKG, blodprover och röntgen visade ingenting vare sig på hjärta eller lungor vilket kändes riktigt bra både för Ulla och mig.

Resten av dagen tog vi det bara lugnt hemma och jag kände att det var precis vad jag behövde för att landa efter den känslostorm som händelsen utlöst i mitt inre. Bara att konstatera att vissa saker är mer viktiga än andra och att det inte tjänar något till att stressa upp sig över saker jag ändå inte styr över. Fokusera på det du kan styra och gör det som ger dig livskvalitet var några saker som jag funderade på. Därav satt vi hemma och bara mådde gått i måndags eftermiddag. På kvällen tog jag bara med mig en av hundarna och tränade lugnt för att bara njuta av samspelet mellan mig och Wynja.

Inte ofta jag blir riktigt rädd men i måndags var en sådan dag. Min dotter Jessica sa något som jag tar till mig. -Pappa, skönt att du lyssnade på din kropp. Hade det varit för några år sedan så hade jag nog inte gjort det eftersom jag då inte såg livet på samma sätt som nu. Lärdomen jag verkligen fått förstärkt är att lyssna på din kropp. Det är sällan den har fel men lyssnar du? Framgent kommer jag att lyssna än mer noggrant på vad den har att säga.
Så var inte rädda för att leva, fyll livet med viktiga och energigivande saker. Energitjuvar och ledsamheter göre sig icke besvär...

I lördag var en riktigt segdragen energiboost i centrum. Ulla och jag var i Askersund och tävlade agility. Det var Laxå BK som genomförde sitt årliga "Lussehopp" med möjlighet till 4 starter, 2 i varje klass..
Griima fick bara vara med som coach och åskådare eftersom hon skadat trampdynan, igen. I och för sig var den läkt men hon haltade lite fortfarande då hon tyckte det var mindre skönt att belasta tassen.
Jag körde Wynja i mediumklassen. Hon gjorde riktigt bra ifrån sig vilket ni kan se på bifogad film här nedanför.

Dagen prestation stog Ulla och Stina för. Ulla har bara kört hel bana med hund en gång tidigare och det var för två veckor sedan. Nu kör hon fyra lopp och får fyra resultat. Bara det att de nollar första loppet och kommer trea säger väl en del om deras potential ihop som ekipage. Andra loppet kom de trea med 5 fel och sedan var hon framme på prisutdelningen en gång till.

Hon är säker vår Stina för vid två tillfällen räddade hon Ulla men Ulla kontrade och räddade dem vid ytterligare några svårigheter. Så jag var både en stolt äkta man och husse när vi for hemåt i skymningen.
Håller på att klippa ihop en film på debutekipaget och så får vi se om den kommer läggas ut eller inte.
De där två gjorde fyra riktigt bra lopp för det var inga enkla banor som lagts.

En kooiker i flocken tillför så mycket.

Det senaste året har varit fullt av olika utmaningar i livet. Både på jobbet och privat. Men eftersom jag på den här bloggen nu valt att lägga huvudvikten vid hundar och gård så bibehåller jag det det fokus även nu.

Sedan tidigare hade vi två hundar och tre katter på gården. Förra sommaren tillkom en liten kooikerprinsessa som tagit för sig mer och mer. Hennes plats i flocken är i dag en självklarhet. Wynja är en öppen och trevlig hundtjej som njuter av livet. Hon fungerar lika bra med katterna som med de andra hundarna. Dock favoriserar hon Griima, mellanhunden, och Linus, hankatten.

Wynja och Linus kan få riktiga lekanfall och då far de runt som galningar inomhus. Ja, framför allt Wynja. Linus är ju lite äldre och klokare vilket gör att han låter henne springa sig trött medan han ligger i hallen och styr upp lekens tempo...

Under den gångna helgen gjorde jag debut i klass 1 med Wynja. Resultatmässigt var det inget att tala om men det var ju inte det som var det viktigaste. Att känna på och prova varandra under tävling var det som var det som stod överst på listan över vad som skulle göras, efter att ha vansinnigt kul tillsammans alltså. Vansinnigt kul hade vi och vi hade faktiskt bra kontakt under loppen. Ja Wynja hade bra kontakt för jag tappade lite vilket visade sig. Svårt att ta ett steg tillbaka och handla en orutinerad hund då de andra svarar så bra på minsta lilla. Dags för husse att ta ett steg tillbaka och börja fokusera på grunderna igen. Så enkelt men ändå så himla svårt.....

Jag är jättenöjd med Wynjas prestation. Dock mindre nöjd med min egen. Hur i helsike kan jag tro att hon ska ta platta tunneln när jag bara springer och pekar. Jag har ju faktiskt ett språk att använda för att förstärka vad jag vill att hon ska göra. Hur svårt är det att säga "platten igenom"?
Nä du Thomas, bara att börja fokusera på de basala grunderna igen. Stina och Griima har skämt bort dig med att svara på bara handsignaler. Wynja har ju inte kommit så långt ännu men det kommer.
Tack till Lars Sassner som hade gjort roliga banor med flyt. Såg trångt ut men då jag gick banan var det gott om plats trots det lilla banområdet. Vi hade skitskoj jag och lilltjejen.

Flaggstången har blivit julfin och Ulla har satt upp adventsstakar och stjärnor vilket gör att en föraning av julen infinner sig. Efter de kraftiga vindarna i natt så fick jag hissa ner slingorna för lite reparationer. Det var bara en av åtta som lyste. En kabel hade "gnagts" av vilket gjorde att huvuddelen slocknade men nu lyser det fint igen. På håll ser det ut som om vi har en 12 meters gran på gräsmattan framför huset.
Igår presenterade Ulla årets första julgrupp.

Och tiden bara rullar på...

Snurrar på ordentligt sedan sist. Jag kan nu även titulera mig traktorreparatör och hästsläpsfixare. Bytte till bättre begagnade däck på traktorn. Med hjälp av spett och träklossar lyckades jag få på dessa kolosser. Hästsläpet har fått ny kulkoppling och ny framåtriktad belysning. Efter uppvisning på bilprovningen så är den sen helt ok att fara runt med igen.

 

Medan jag var i Jönköping och firade min systers 50 årsdag var Ulla och Wynja i Norge på en jätteutställning. Inser med förskräckelse att jag är på väg att bli gammal när lillasyster fyller 50. Det var en trevlig tillställning och jag känner mig inte som över 50....

 

Ulla och Wynja presterade bra i Norge. Trots att Wynja var lite matt efter dålig mage så visade hon upp sig bra med stöd av Ulla. På fredagen fick hon excellent men inget mer. På lördagen hade hon piggat på sig ytterligare och fick då excellent samt CK. Nu har lilla damen 4 cert och det är bara att vänta och se om det blir något mer då hon blivit 2 år. Då får vi väl se om hon blir champion eller inte.

En liten Wynja tar igen sig efter en utmanande men resultatrik Norgeresa.

Det blev full drag när flocken sammanstrålade i dag. Hundarna for runt som riktiga knäppstarar. Skällde, morrade och kröp för varandra. Wynja fick ett riktigt tokryck och bara sprang runt i cirklar en stund. De var riktigt nöjda med att få vara tillsammans igen. Wynja är pigg och framåt trots att hon ännu inte blivit helt återställd i sin lilla mage. Skonkost och medikamenter gör nog susen för lillfröken.

I morgon bär det av till en ny träningsplats. Segersjö hundsällskap har hyrt in sig i ett nytt ridhus som vi ska ha vår vinterträning i. Ulla ska ju tävla med Stina den 6:e december och ska träna lite i morgon tillsammans med henne. Ska bli riktigt roligt att ha med Ulla på banan. Griima kör jag som vanligt med men med Wynja blir det lugn träning med fokus på gungbrädan och lite slalom. Blir slutträning inför tävlingspremiären i Kungsörshallen nästa lördag. Då startar hon för första gången i klass 1.

Jag har bara ett problem med Wynja. Med sin stora, varma ögon ser hon rakt in i mig vilket ibland kan vara riktigt jobbigt eftersom det då blir extra svårt att vara konsekvent.
Jag älskar alla tre hundarna fast var och en på lite olika sätt eftersom de är tre helt olika personligheter. Alla ger dom mig glädje och harmoni, oavsett vad vi gör tillsammans.

En rosa månad

 Hösten har med kraft gjort sitt intåg och med fukt och gråhet omslutit mornar och kvällar på lägdorna runt de Bolltorpska ägorna.
Oktober, en månad som väcker både känslor och hopp. I går var det "cancergalan" på tv. Utan att överdriva så åkte känslorna verkligen bergodalbana. Både på grund av de livsberättelser de visade och det jag upplevt själv.

Både min Mamma och Pappa har gått bort till följd av cancer och min fru fick beskedet bröstcancer precis innan jul 2007. Hon är nu frisk men äter fortfarande medicin för att minska risken för återfall.
Så den där jälla cancern är en ständig följeslagare, mer tydlig under oktober än under resten av året.

Min dotter läste på facebook om en ide att "rida mot bröstcancer". Hon gick igång rejält och lade upp konto och pushade på. I går när galan gick på tv hade de dragit in över 40.000 kronor.
Hennes engagemang inspirerade mig och efter att ha tänkt till lite så satte jag igång att göra utställningskoppel till hundar i paracord. De såldes för 100 kr/st och fanns i en uppsjö av olika färger. Hälften av detta sattes in på kontot som  "Rid mot bröstcancer" har. (Det är inte försent att sätta in pengar än, det blir aldrig försent att stödja cancerfonden).

Svenska Kooikerhundklubben hade raskonferens i helgen och där köptes det friskt med koppel. Tack till er som var där och på detta sättet bidrog till att få in pengar för att besegra cancern på sikt.

Pratade med många kooikerägare om kooikerns förmåga att titta rakt in i ens själ och liksom tala meden. Det är inte utan att jag ibland undrar om hon kan läsa mina tankar, vilket kanske inte alltid är så himla bra!
Den 23 november gör vi debut i officiella sammanhang. Då blir det start i Kungsörs hundarena. Klass 1 medium. Ska bli skitskoj och jättespännande. Var ju ett tag sedan jag tävlade i ettan och jag har aldrig kört medium tidigare. Bara en så enkel sak som inmätning blir ju stor nu....

 Hösten bjuder ju inte bara på gråväder. Den bjuder på vackra färger och frisk luft. I år verkar det ändå vara en riktig kanonhöst för värmen verkar bita sig kvar bra länge. När jag var ute på kvällspromenaden i går så var det 12 grader ute och jag insåg att jag tagit på mig för tok mycket kläder.

Stina har blivit gamla damen. Trots sina snart 11 år är hon lika full i bus och har livsglädje som en unghund. Hon blev rejält smittad av Wynjas energier då hon kom hem till oss förra sommaren. Men när hon kryper upp i soffan vill hon vara i fred.

Finns det något mer rogivande och avkopplande än en hund som lägger sitt huvud på din kropp, drar en djup suck och blir så där lealöst tung och tillfreds med livet.
Wynja pratar med mig i dom lägena.
"Du och jag, husse".

Hösten är här och med den en tävlingspremiär.

 Hösten gör sitt intåg över den Bolltorpska farmen mer och mer, dag för dag. Trots det härliga vädret dagtid så slingrar sig dimslöjorna in under kvällarna och växer till sig under natten så att det de flesta mornar är riktig tjocka. Solen har skingrat den ganska fort men i dag, söndag kom det riktiga höst rusket. Regn i stort sett hela dagen och en rejäl åskskräll vid tolvtiden. Som tur var smällde det bara en gång men då var det en sjuhelsikes smäll och utdragen var den också. Tur att åskan inte höll i sig för vi var mitt upp i agilitytävlingen...

I helgen har det varit Segersjödagarna med stor happening på herrgården och ridbanan. Dressyr i fredags, fältritt på lördagen och den avslutande hoppningen på söndagen.
På lördagen hade vi i Segersjö hundsällskap agilityuppvisningar och en "dogtrail" för de i publiken som hade hundar med sig. Båda delarna var uppskattade inslag och vi blev positivt överraskade av hur många det var som ville köra "dogtrail" med sina hundar. Nåt att ta med sig till kommande arrangemang och tävlingar. Perfekt aktivering för de som inte är med och tävlar till exempel.

Efter fyra repor med varje hund så var både jag och hundarna möra i både kropp och knopp. För att göra något helt annat så provade vi på fältritthindren för att kanske komma på en ny tävlingsform, fältagility. Dock kom både jag och hundarna fram till att i dagsläget skulle det erfordras stora ombyggnadsinsatser för att få hindren mer kompatibla med hundar i olika storlekar. För visst ser hindret lite stort ut för dessa tre primadonnor? 

Det var en skön promenad att gå längs fältrittbanan efter det att alla ryttare, hästar  och publik försvunnit. Tillsammans ägde jag och hundarna världen för en stund och det var frihet.

På söndagen var det dags för klubben att genomföra sin tävling. En agilityklass och två hoppklasser. Inga mängder med startande men det var nog lika bra. Både med tanke på väder och strömbortfall för både dator och skrivare. Det rullade på snabbt och smidigt trots ett envist regn som ökade och minskade i intensitet över tid. Tommy tack för roliga banor i lagom svårighetsgrad för alla och tack till Gudrun som dömde. Också tack till tävlande, funktionärer och publik som trots regn var på plats och gjorde tävlingen till ett trevligt arrangemang.

Ett KM, två pinnar och ett fall. Vilken hundhelg!

På fredagskvällen den 5 september var det dags för det årliga klubbmästerskapet i agility på Örebro brukshundklubb.
Det hela startade med agilityklass och mina båda töser gjorde bra lopp. Griima skaffade sig 5 fel på en vägran tack vare husses klantighet och likadant var det med ett kontaktfält för Stina på balansbommen. Annars gick det jättebra för oss och vi var nöjda.
I hoppklassen gick det också riktigt bra. Båda nollade men Griima var lite seg men det kan nog bero på att Stina gick som aldrig förr. Helsicke vilken fart hon hade. Det var inte utan att det var lite svårt att hänga med, eller åtminstone väldigt ovant att gå så fort fram på banan. Jag fick verkligen jobba för att hänga med.

Det hela slutade med att Stina tog en andraplacering i largeklassen!! Jag tror Griima hamnade på en fjärdeplats. På plats tog de bara fram 1-3 i respektive klass. Väntar med spänning på helheten. Vill ju även se hur det gått för de andra ekipagen.
Emma från Frövi dömde och hade gjort roliga banor med lite trixigheter i. Och jag tror nog att jag pratar för alla då jag säger att det var en riktigt trevlig kväll. Vi avslutade med att bygga upp hoppbanan inför lördagens tävling.

Precis innan jag for hemifrån på lördagsmorgonen så ropade Ulla. Hon önskade oss lycka till och sa att hon hade en känsla av att det skulle gå bra för mig och Griima. Bra var bara förnamnet. Tillsammans vann vi hoppklassen och tog vår 5:e pinne. Agilityklassen gick nästan lika bra. Med en 2:a placering hämtade vi hem den 3:e och sista pinnen. Klart för uppflytt i båda klasserna och nu börjar funderingarna på om och i så fall när vi ska upp och debutera i trean.
Dessa båda lopp finns på filmen nedanför.


På Söndagen gick det inte lika bra. Diskade oss i båda loppen. Fel tunnelingång och negligering av ett hinder, allt som vanligt husses fel. Kändes dock bra för de svåra sakerna fungerade bra. Blev dock orolig på sista loppet då Griima gick omkull efter ett hopphinder. Det var då vi skippade hopphinder och bara jollade runt den sista biten för att se om hon hade skadat sig. Hon visade inget på banan, inget på kvällen och inte heller något dagen efter. Tur i oturen för det hade kunnat bli en ordentlig sträckning. Jag såg bara i ögonvrån att hon gick omkull men på filmen syns det att hon går omkull rejält på bogen. Lägger inte ut den filmen. Ni får nöja er med superloppen här ovanför.
Trots diskarna på söndagen så är jag riktigt nöjd med tävlingshelgen.

Vad är en bal på slottet mot ett DM med de håriga?

"Bal på slottet". Been there, done that. Inte speciellt upphetsande. Att däremot få dra omkring på banan som en besatt med de fyrtassdrivna är något som inte går av för hackor och tål att upprepas.

Vi var i lördags på Kumla BK och körde DM i agility gällande Närkedistriktet.
Även om det inte blev några direkta resultat så var det härliga lopp vi fick till. Bra med fart och styrbara pälsbollar. Det var inte utan att vi åkte därifrån alla fyra med ett leende i mungipan.
Distriktsmästare i largeklassen blev Bertil med Mirelle och han gjorde två riktigt bra lopp som var roliga att se.

Även Wynja tyckte det var kul att vara med och få lite "vid sidan av banan träning".
Här nedan kan se loppen vi presterade. Det var lite kluriga banor med bra flyt som Johan Mähler hade ritat. Fart med lite trixande kan vi väl kalla dom, men de var roliga.

Vi, eller rättare sagt Stina och Griima fastnade på lite bilder som Louise Glansberg tagit. Riktigt bra bilder om jag får säga det själv. Tack för att jag får använda dom, Louise.

 Griima äger...

"Kolla husse, jag svävar över bommen!!"



 "Jasså ska vi ditåt nu..."

 "...osså sen åt det andra hållet?"

"Husse jag landar nu..."



Sommaren lider mot sitt slut och Wynja spårar i grönskan. Så stolt över fru och hund, kanske England i mars?

Sommaren rasslar på i ett högt tempo och är snart tillända. Vi har hunnit med en hel del så här långt och vi har en del kvar att göra. Både vad gäller den Bolltorpska farmen som andra aktiviteter.

Att bada med hundarna har en speciell tjusning. Framför allt som här då plaskar i Vättern. Är något visst med att återuppleva minnen från barndomen tillsammans med bästa frun och de pälsklädda. Känns som om jag delar med mig av något viktigt. Åtminstone för mig.

Har bara blivit några spår med Wynja under sommarens värme. Vi har fokuserat på lite annat. Agility och utställning som exempel.

Här har jag filmat henne då hon spårade senast. Är inte alltid lätt att hålla reda på både hund, kameravinklar och sig själv vilket framgår av vissa sekvenser i filmen. Oavsett så tycker jag att Wynja gör ett kanonspår. Lugnt och sansat samt att hon löser vinklar och annat på ett bra sätt. Till saken hör att stora delar av spåret går över mark som är rejält uppbökad av vildsvin....

 Innan Kooikerspecialen i Backamo drog jag igång ett nytt projekt vad gäller paracord. Utställningskoppel i olika färger. Ett som matchar hunden eller varför inte ett som sticker ut rejält och visar att man jagar till exempel. Sålde ett gäng i Backamo och fick några beställningar. Skänkte ett rosa och lila till bästa junior i respektive kön.

Ulla och Wynja gjorde riktigt bra ifrån sig och fick excellent med en tredjeplacering i unghundgruppen. Domaren var dock mycket imponerad över Wynjas mentalitet och sa till Ulla att hon tyckte att det skulle avlas på vår lillfröken.

Det var också en liten nostalgitripp för både Ulla och mig då Backamo lägerplats är ett gammalt exercisfält där I 17 grundades på artonhundratalet och som sedermera flyttade in till Uddevalla 1913. Nu var det bland annat vandrarhem där och vi både i ett logement av storlek tågkupé

 Under pausen på Club showen så var det barn med hund. Hastigt och lustigt så åkte jag på att "döma" denna gren, vilket jag gjorde med glädje. Två riktigt duktiga hundar som visades upp av sin lillmatte och lillhusse. . Svårt att avgöra vem som var duktigast för de var det på olika sätt. Alltid lika roligt att komma i kontakt med positiva människor, även om de tillhör "småfolket".



Det bästa priset på hela Club showen tog de dock hem. Tyvärr var jag inte på plats och fick se det men jag var mäkta stolt över att de fick priset. Ingen hade en aning om att detta priset skulle delas ut och inte minst Ulla.



Under själva bedömningen så kom det ett par rejäla vindbyar som fick domartältet att fladdra och smälla, parasoller blåste omkring och folk jagade ivägyrda ägodelar. Men Wynja stod "steady as a rock" och hade fullt fokus på Ulla och struntade högaktningsfullt i uppståndelsen runt omkring.

Efter en trevlig middag med de flesta deltagarna och deras respektive så var det bara att gå och knyta ihop kroppen i det lilla logementet. Ulla skulle ju hänga med Carina till Oslo och ställa ut på söndagen så det skulle bli en tidig morgon för dem.

De kom iväg som de skulle och jag hörde ingenting från grannlandet i väster förrän en bit in på eftermiddagen. Det hade blivit en Norrköping och Askersund i repris. Dalle hade blivit BIR och Wynja BIM med Cert och CACIB. Då svällde stoltheten i hjärtat så det var på väg att svämma över. De hade gjort ett kanonbra jobb trots riktigt skitväder. De är duktiga min fru och hund.

Det visade sig att utställningen också var en kvalificering till Crufts i England. Så nu är vår lilla Wynja kvalificerad till Crufts. Så det blir kanske England till våren istället för till sommaren som planen var. Men saker och ting går ju att kombinera.

Det var två slagna hjältinnor som jag hämtade upp i Hällabrottet för vidare transport till den Bolltorpska gården. Efter att ha jagat runt en stund och bränt det sista krutet så slocknade först Wynja och sedan Ulla. Ulla dock utan att jaga runt först.
Bäst av allt var att lillflickan hade saknat husse för hon sov hos mig hela natten....

Wynja gör repris på Norrköping i Askersund och sjunde året på Fäviken Game Fair

Söndagen den 20 Juli var vi i Askersund och ställde lillfröken, Wynja. Det blev en upprepning av resultaten från Norrköping. Hon fick Cert, Cacib och blev Bim. Dalle tog Bir precis som i Norrköping så man kan verkligen säga att det blev en favorit i repris.
Ska bli kul att ställa henne för en holländsk domare och se bedömningen. Kära hustrun är lysande på att visa henne.

Nedan följer vårt sjunde Fäviken Game Fair i ett urval bilder. Vi hade sammanlagt 6 uppvisningar, 2 per dag i 3 dagar. Vädret var strålande och det var tur att alla tre var med på uppvisningen. De tog en liten del var vilket gjorde att de inte behövde slita så hårt i värmen.
Huvuddelen av bilderna har min dotter Jessica tagit då hon var uppe på fredag och lördag.

Tassemobilen lastad och släpet med den Bolltorpska banan är kopplad. Bara att hoppa in och påbörja resan mot Jämtland och vårt sjunde deltagande på Fäviken.

 Framme. Banan avlastad och byggd med pedagogisk baktanke. Rastning och acklimatisering innan vi drar i gång första uppvisningen.

Så var vi igång med uppvisningarna. Först presentation av den Bolltorpska flocken och vad det är vi ska visa för den församlade publiken.

 Den rutinerade Stina inledde med att med lugn och säkerhet lägga ribban för resten av programmet

Även om hon är säkerheten själv med de olika hindren så pratar hon högt för sig själv och omgivningen om att det är vansinnigt kul med agility.

 Efter en sansad Stina var det dags för Griima, det svart/vita yrvädret att visa upp sig. Hon är ju betydligt hetare och snabbare än Stina. Dessutom så pratar hon inte när hon jobbar utan hon har fullt fokus på uppgiften.

Balansbommen med "running contact" fixade hon galant vid varje uppvisning. Resten av banan tog hon bara snabbare och snabbare för varje gång.

Med Wynja visade vi hur vi har lärt in de olika hindren. Hon var fantastiskt duktig för att vara så ung och orutinerad.

Balansbommen var en riktig fröjd att visa med Wynja...

...men jag tror hon lessnade efter en stund då jag förklarade inlärningsförfarandet för hon protesterade genom att vända och gå ner. Blev en perfekt "bumberträning" på eget initiativ.

I slalomen riktigt flög lillfröken fram. Jag hade satt upp ett ganska trångt alléslalom med åtta pinnar. Inte en gång hon gick fel. Stolt husse! Publiken fick verkligen uppleva hur betydelsefull rösten är under både inlärningsfasen och träningsdelen.

Valda delar av publiken fick hålla i hundarna under tiden som de andra körde sin del av programmet. Som avslutning fick Stina köra en enklare bana med någon ur publiken. Flera av dem som körde var jägare och de ändrade uppfattning om agility och dess fördelar på stående fot. Ja det var nog mer flämtande efter att Stina jagat på dem ordentligt.

 Efter uppvisningen var det att svara på frågor och låta de mindre åskådarna hälsa på hundarna. Det var inte bara juniorerna som ville hälsa och klappa om stjärnorna.

Alla tre hundarna passade på att få sig en rejäl massage av massörerna från Åre hundrehab. Det var perfekt då de höll till bara ett par tält bort från sponsorns tält.

Det har varit jobbigt att vakta sponsorernas tält hela helgen. Men med rätt foder och belöning fixar vi det mesta....
Tre fina och roliga dagar går så snabbt. Jag är tacksam för att jag kunde ha med alla tre hundarna i uppvisningarna eftersom det gjorde deras delar kortare vilket var en fördel med tanke på vädret.
Stina, Griima och Wynja presterade på topp hela helgen och var positiva och pigga då den enskilda belastningen på dem inte var så stor. Hade blivit en kort uppvisning med bara en hund i detta vädret.

Kanske blir det även ett åttonde år, vem vet?

Värme, bad, kultur, snabbare fart, snickerier och ett rackarns pumphaveri.

Sommar och värme är ju inte en riktig sommar utan lite bad för de pälsklädda. Under vistelsen i Jämtland var det ju inte ens att tänka på att bada. Varken för de fyrtassade eller oss hominider.
Men värmen mötte oss då vi väl kommit hem.
Wynja simmade som om hon aldrig gjort något annat. Lite försiktigt och fin i kanten simmade hon runt. Av någon anledning så sökte hon sig ut i vassen om man tappade blicken från henne ens en kort stund. Har väl med hennes genetiska arv att göra kanske.
De andra två var ju mer vild än tam, precis som vanligt. Utan pardon kastade de sig ut för att apportera utkastade föremål. Bra träning för dem alla tre. För att inte tala om vad skönt de måste ha tyckt det var att få svalka av sig en stund med bus och lek.

 De två mer rutinerade badflickorna simmade långt ut för att hämta utkastade "leksaker". Både var för sig och tillsammans. Den yngre damen började även hon till slut att springa både i och ur vattnet.

Alla var vi nöjda när vi åkte från den lilla badstranden vid Hampetorp. Vi har nog haft tur för så här långt har vi alltid varit ensamma på den platsen vilket underlättat bad med lösa hundar. Den ligger perfekt till. Bara en kort rastning på vägen dit och sedan är det bara att kasta sig ut i den svalkande Hjälmaren.

 På en av våra små utflykter svängde vi in och tog en fika på Lännäs forngård. Ja, faktum är att vi var och rekade redan söndagen före eftersom de tyvärr bara har öppet på söndagar.
Det var verkligen njutbart att sitta och fika hembakt bröd och kaffe i en gammal och rogivande miljö. Vi blev till och med medlemmar i hembygdsföreningen i Lännäs. Kan det vara ett tecken på att vi börjar bli gamla eller visar det bara att vi bryr oss om vårt kulturarv?

Den lille hårige av hin njuter av livet. Han har blivit lite smalare av all utevistelse och jakt men lite godsaker vill han ändå trycka i sig. Som till exempel att slicka rent husses youghurtskål efter mellis.
Linus har ju en så avslappnad stil som till och med skulle göra "Jabba the Hut" grön av avund. Vår lillkille kan verkligen konsten att njuta av livets goda stunder.

En bromsfälla är införskaffad till att fånga så mycket broms och annat oknytt som det bara är möjligt. Den är uppsatt mellan agilityplan och en av hästhagarna. Sista veckan har varit otroligt rik på dessa bitande marodörer. Hästarna har nästan varit hysteriska emellanåt. För att inte tala om den Bolltorpska snickaren som fått ett helt gäng med bett. Tur att jag inte är så känslig som exempelvis Ulla. Hon svullnar upp rejält där de flygande kräken tagit sig en mumsbit. Märkligt att de ens försöker då hon hinner dräpa kräken innan de ens kommit undan med bytet.
Kanske fällan även fungerar på de ofrivilliga bromsar som jag och hundarna gör på agilitybanan. Verkar nästan så, för efter det att bromsfällan satts upp så har farten på banan ökat markant......

 Trappan till altan är nu i stort sett färdig. Saknas bara några brädbitar på översta steget på utbyggnaden. I den hitre delen av trappen på bilden så är det till vänster förvaring för exempelvis mindre trädgårdsredskap och grillutensilier medan det i den högra delen kan förvaras stolsdynor med mera. Ulla fick idén om att varför inte utnyttja utrymmet under trappen till något praktiskt?
Så för mig var det bara att börja bygga och realisera hennes smarta idéer. Skönt att slippa släpa dynorna in och ut eller ha en stor låda på altanen. Utrymmesbesparande så det heter duga. Hon är smart min fru.

På tisdagskvällen drabbade olyckan Bolltorp. Vid 22 tiden var vi plötsligt utan vatten. Trots idoga försök så gick det inte att väcka liv i vattenpumpen. Den hade helt sonika gett upp sin funktion och förklarades snabbt som utrangerad. Fint att få ett akut problem så här i semestertider....
Efter idogt ringande på onsdagens morgon, sökande efter tillgänglig rörkrökare/reparatör hittade jag en som håller till bara ett par kilometer hemifrån. Han kunde dessutom komma på torsdagsmorgonen och fixa problemet. Han hade dessutom en hel pump hemma. I och för sig en begagnad men vad gör det. Det blidde vatten redan vid 10 tiden! Dessutom med bättre tryck än tidigare.

Först så här efteråt inser man tydligt hur beroende av vatten vi är i det moderna samhället. Vi var utan vatten i 36 timmar. Vi klarade oss bra eftersom vi hade poolen ute att tvätta oss i och ta vatten från för att fixa spolning på toa. Om vi inte hade haft det så hade det blivit betydligt krångligare. Det enda vi behövde hämta vatten till var för djuren och matlagning. Kaffe och dricksvatten.
Nu har vi en pump som lär hålla ett bra tag till i alla fall.

Shit happens! Men inse att problemen också ger möjligheter och väcker insikter...