Livet är bra underbart!

En skön och avkopplande helg går mot sitt slut. Jag och hundarna inledde helgen med att åka till Frövi och tävla. Inga direkt lysande resultat men vi hade riktigt roligt och jag är trots allt nöjd med med loppen. Tre diskningar och en tredjeplats med Stina. Som vanligt så berodde diskningarna på att husse inte var med riktigt. Griima har farten men blir lätt lite väl kreativ och initiativrik då det är lite svårare banor. Stina har hittat farten och är i normalfallet rejält hindersäker om bara husse ser till att styra på rätt hinder.

Under helgen var jag och hundarna ute och sprang vid två tillfällen. I dag så var jag nog lite emotionell när jag lunkade fram längs de Bolltorpska grusvägarna. Vitsipporna hade slagit ut och var rejält stora där de stod och bugade sig längs vägen och ute i skogen. Kom att tänka på bilder jag tog på Stina för några år sedan utanför Bankeryd. En av dom ser ni här ovan. Det emotionella fortsatte och ligger ganska ytligt just i dag. Vet inte riktigt varför men det känns helt okej. Förmodligen beror det på att jag ånyo får uppleva våren på det sätt som jag är uppväxt med. I Östersund kom allt på en gång. Här finns det mer tid att njuta av våren då det sker allt eftersom. till exempel krokus, tussilago och sedan vitsippor och snart blommar smultronen. Det är nog ett himla tjat men det känns som om jag kommit hem igen. Åtminstone till rätt breddgrad. Hur sjutton kunde jag bo kvar i Jämtland i 30 år utan att vara en vinterälskare. Här är ju sommaren, våren och hösten längre vilket per automatik gör att vintern är kortare och inte så himla mörk. Visst är det vackert i Jämtland på sitt sätt men jag längtar inte tillbaka på något sätt.

Det finns minst lika stort djurliv här som norröver. En av skillnaderna är att djuren här nere inte är så skygga som norröver. Hjort och rådjur bryr sig knappt om hundarna då dessa skäller i deras närhet. Hararna verkar inte bry sig över huvudtaget eller så har de inte kommit på hur de ska springa ännu. Många funderingar drar igenom mitt huvud. Tiden har också visat vem jag kan lita på. En del av dem som jag tidigare höll högt har visat sig att de inte höll måttet. Ni vet sånt som man avskyr. Stå upp och vara en "vän" när jag finns närvarande men då jag inte finns i närheten så böjer de sig åt sidan och "förutsätter" utan att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig. Nej, jag är inte ledsen eller arg, bara besviken och undrande över vem eller vilka de sviker nästa gång. Tänk om folk i gemen kunde prata med istället för om! Detta till trots så har jag många riktiga vänner som står fast och är viktiga för mig. De tappade vill jag inte hitta igen.

Jag har idag insett hur viktiga hundarna är för mig och hur mycket de betyder. De ställer alltid upp och älskar mig för den jag är. De är dessutom en mycket bra anledning till träning för att inte tala om hur de bidrar till att både dom och jag finns i ett socialt sammanhang med likasinnade. På tal om likasinnade så har jag på sista tiden funderat en del på när jag arbetade inom försvarsmakten. Jag saknar inte och ångrar heller inte mina år som officer. Det jag däremot saknar och inte har upplevt någon annanstan, ännu, är kamratskapen. Det kollegiala förhållningssätet som gjorde att man ställde upp för varandra utan baktankar eller tankar på egen vinning eller fördelar. Man ställde faktiskt upp för varandra och gav utan tanke på att få. Underförstått fanns det alltid att då jag behövde så fanns de andra för att stötta. Oavsett vad det gällde. Visst fanns det de som föll utanför ramen där också men de var väldigt få. Den kamratskapen saknar jag. Många av mina vänner inom hundvärlden besitter den ödmjukheten att kunna stötta utan att kräva motprestationer. Den största vännen har jag trots allt i min kära hustru, Ulla. Att vi gift oss två gånger är väl bevis nog..... Lite funderingar så här i vårtider. Livet är bra underbart!