lördag 16 februari 2019

Snön tinar bort och spårtider är på väg!

Kan det vara så att våren är på G?

Nog kan det vara så att jag tar ut saker i förskott, men då kan jag åtminstone känna lite glädje en stund. Snön har under helgen nästan töat bort helt och jag ser framför mig hur vi kan ut och jobba med spår nästa helg. Visst kan det bli bakslag men just nu känns det bra.

Blev till och med en liten cykeltur med de röd/vita igår. Lite skitigt på grusvägen men helt bart på vägen mot herrgården och vändplatsen vid bron. En lagom tur med flickorna som verkligen var på hugget. De jobbade på bra och hade ett fint trav hela vägen, fyllda av glädje. Samma glädje som husse kände över att snön var borta från vägen. Blev lite extra jobb med skitiga hundar då vi kom hem. Den grundläggande rengöringen gjordes i den stora snöhögen som låg kvar efter snöröjningen av gårdsplan. Ett perfekt ställe att leta godis på samtidigt som det värsta av leran försvann och den vita pälsen började lysa fram igen. Det sista blev med handduk då vi kom in.

När snön försvinner dyker det upp rester efter vinterns mera brutala avåkningar. Det här är resterna efter en rejäl avkörning på Segersjövägen. Bilen hade först kört in i ett träd på högersidan och sedan studsat över på högersidan in i ett annat träd och där blivit liggande på taket. Under den färden hade ena framhjulet slitits loss och landat ute på åkern. En bra bit ut så bilen hade nog haft rejäl fart när den körde av.

Så har löpningen kommit igång.

Ja det är inte min löpträning. Väntar fortfarande på en tid på ortopeden. Det är Wynja som börjat sitt löp. Stämmer allt mot tidigare löp så drar Matte och hund iväg till Söderhamn för en Nikon date om cirka 1 vecka. Då kan vi bara hoppas på en eller flera lyckade parningar och sedan vidtar den spända väntan inför ultraljud och eventuella valpar. Vi kan inte annat än hoppas att Wynja släpper till och sedan tar sig.

Visst är det avkopplande med hund!?

Visst är det härligt med en hustru som tar bilder på en då man inte har en aning?!
När jag kom hem från jobbet i fredags var det inte utan att jag kände mig lite sliten. En förkylning som inte vill ge sig och sista dagen efter en arbetsvecka. Lilo som hoppar upp och lägger sig tillrätta och gör en djup nöjd suck och blir så där tung som bara en avslappnad hund kan bli.
Den där sucken, värmen från hennes lilla kropp och den lugna andhämtningen fick mig att tvärslockna. Jag bjuder på det. Är inte alla som har så bra förutsättningar att koppla av som jag. De håriga är obetalbara och guld värda.

Och vad händer nu?

Ja det är mycket på gång så här i barmarkstider. Spårarbete, agility och cykling med de fyrtassade. Känns bra att agilitybanan redan står ute .
Det var bara att resa upp hindren då den inte tagits in den här vintern utan hade fått stå ute och njuta lite av snö och vind. Förmodligen mer av lathet än någon mer genomtänkt tanke.
 
Har fått för mig att ta upp mitt gamla intresse för fotografering igen. Det var ju nästan 30 år sedan sist och det har ju hänt lite under den tiden. Från analogt till digitalt och bildredigering i datorn i stället för i mörkrum. Utvecklingen går ju framåt. Nu ska jag bara ha tag i en bra digital systemkamera så kan jag starta upp med den delen. Tjuvstartat med mobilen och vår lilla digitalkamera. Det här med filmning har jag hållit på med lite men med en riktig kamera får jag ju den delen på köpet.
 
Med den teknik jag har att tillgå så får jag passa på när det är bra väder för att bilderna ska bli någorlunda bra. I dag nästan slogs hundarna om att få vara ensamma på stenen för att bli fotograferade. Det är tacksamt när de är på det humöret. Gick inte så bra när de skulle vara där alla tre. Blev lite av damen på täppan så det var omöjligt att få till någon bild. Att Wynja inte är med beror på att hon är med Matte i Söderhamn för en date med Nikon. I detta fall en hane och ingen kamera...
Griima sträcker på sig och ser ut lite som en alert superhjälte som väntar på att rädda världen från all ondska.
Ambie passade på att vattenkamma sig genom att rulla lite i blött och lerigt gräs innan hon ställde upp sig för fotografering. Hennes blick skar rakt in genom kameraoptiken.

Lilo har precis som sin mamma förmågan att få det där lite fjärrskådande i blicken. Nu väntar jag bara på att hennes örhängen ska växa ut så att hon blir än mer lik sin mor, Wynja.