När jag var ute och gick med hundarna idag kände jag att nu har glädjen med hundarna verkligen kommit tillbaka. Det har varit ett tag då det varit jobbigt. Hundarna har ju alltid funnits där. Men den där riktiga glädjen och lyckan av att ha dem omkring sig har inte förut varit så stark som just idag. Gick i hagen och hade hundarna springande runt. De kom till mig för att kolla av och sedan strosade de runt en sväng till och upptäckte vinterns dofter igen och igen. Det verkade som om de är oroliga att missa något spännande...
I dag, söndag var vi iväg och hade lite miljöträning med Ambie på ridhuset där Segersjö hundsällskap har sina vinterträningar. Det var inte många där men hon fick känna av miljön, träffa nya människor och några hundar. Frostie, en australian cattledog blev väldigt förtjust i Ambie. Åtminstone när inte Wynja var med då var han lite mer försiktig. Och det var väl inte så konstigt när hon visade garnityret när han blev lite för intresserad. Det hälsades även på en cairnterrier och en papillon. Den lilla skötte sig bra, lite skällig till en början men sedan slappnade hon av och bara ägde.
Wynja fick köra ett varv på en bana de satt upp. Slalom, hopp och kort tunnel. Skötte sig alldeles förträffligt med bra fart och gick att skicka ut på hopphindren. Det var ju ett bra tag sedan hon hoppade runt på en agilitybana. Men ränderna går som sagt inte ur, det sitter kvar och jag ser fram emot kommande starter på tävlingar. Konditionen har vi börjat jobba upp sedan ett tag. Både på mig och henne. Några pass med löpning har vi samlat på oss och i går blev det en cykeltur på segersjövägen, bort till bron fram och tillbaka.
I höstas kastade jag alla hopphinder då de börjat ruttna. Tog rätt på hinderhållarna och fyrkantsprofilerna de satt på. Själva hinderstöden ligger nu på brännhögen och i källaren har produktion av nya hinderstöd påbörjats. De görs i tryckimpregnerat virke för bättre hållbarhet samt att de är hopfällbara så att de blir enklare att lasta då banan ska på turné
.Utspridda på alla upptänkliga ställen ligger tillsågade delar till hinderstöden. 3 stycken är monterade och ett fjärde ligger i jiggen färdigt att limmas och skruvas ihop. Lika bra att göra det ordentligt så slipper man göra nytt på minst 10 år. De gamla höll ihop i åtta så den designen var det nog inget fel på. Den var däremot skrymmande och svårhanterlig vid transport. Blir nog betydligt smidigare med den nya designen med vikbart markstöd samt stabilare konstruktion.
Nu har vi agerat för att marskatten inte ska fortsätta att vara en gapig marskatt framgent. Han har redan lugnat ner sig efter veterinärbesöket i onsdags kväll.
Så här missnöjd såg han ut i torsdags då Ulla tog kort på honom. Liggandes i trappan så var han fortfarande lite groggy efter narkos och smärtlindring. Det dröjde ett tag innan han förstod att vissa delar inte satt kvar där de suttit tidigare. Jamandet har efter helgen lugnat ner sig ordentligt redan. Åtminstone på dagtid. Vad gäller nätterna har jag lite svårt att uttala mig om då jag sover väldigt tungt. Ulla som sover betydligt lättare håller med om att det varit lite tystare den gångna natten mot tidigare. Kanske jamar han inte av hormonpåslag längre utan på grund av saknade hormoner.... Lugnare har det blivit på den Bolltorpska farmen, så även på hundarna.
Lilo, kullsyster till Ambie hade fått sina första riktiga tänder. Jag har ju helt tappat det så jag kollade i Ambies mun direkt. Och se på sjutton hade inte hon också fått ett par ny bissingar. Två stycken rejäla gaddar hade brutit fram i överkäken. Ser ut som riktiga gnagargaddar. Kollade av resten av munnen och såg då att det börjat titta fram lite kindtänder också. Ska bli skönt när de små sylvassa valptänderna lämnar plats åt lite stabilare grejor i munnen. Man slipper småsåren som så lätt blir av dessa synålar till tänder...
