Var det årets kanske sista spår?!

Färgen och doften av julförberedelser präglade det Bolltorpska hemmet under den gångna helgen. Till flocken förtret bakades det både pomeranslimpa och lussebullar. Allt detta utan att de små håriga fick smaka något. Under tisdagskvällen togs husse till nåder igen. Då fick de faktiskt smaka lite av den nykokta och griljerade skinkan. Men detta först efter det att husse gjort skinkmackor till flockledarna.

På söndagen låg det snö i luften och jag var först mycket skeptisk till att gå ut och lägga några spår. Efteråt ångrade jag det inte en sekund. Dels för att alla tre kooikrarna gick bra och precis när tredje spårets klöv var upphittad så började det snöa ganska rejält.

Först ut i spåret var Ambie. Lugnt och ganska säkert spårarbete. Verkar som om hon är lite eftertänksam när hon spårar. Ingen superfart utan det är lugnt och avslappnat tempo. Kollar av så att jag är med ibland och emellanåt kollar hon en trevlig doft utanför spåret. Hon blir dock bättre och mer fokuserad för varje spår vi gör. Man ser tydligt hur hon växer mellan gångerna.

Väl framme vid klöven så ville hon inte ta upp den. Men när sele och lina var av och jag dragit lite i snöret så kastade hon sig över den och for omkring. Kastade iväg den för att sedan dyka ner och ta den igen. Hon hade verkligen toppenkul med klöven när hon förstått att det var den hon skulle ha.

Lilo behöver lite större utmaningar då hon kommit lite längre än Ambie.
Hon jobbar också på ett annat sätt än Ambie i spåret. Mer fokuserat och har mer driv i sitt spårarbete. Lite spännande att det kan vara så olika mellan två individer som har gjort ungefär lika många spår och att det redan nu skiljer så markant i hur de arbetar.
Det är även en spännande utmaning för mig som förare att hitta rätt sätt att motivera respektive individ på rätt sätt. Ibland är det inte alltid så lätt när jag är mitt inne i det. Bra att kunna diskutera med Ulla som står vid sidan av och inte är färgad av hur de löst arbetet utan mer kan ställa de "jobbiga" frågorna som gör att jag ser.

Lilo har mer förstått att klöven är en rejäl belöning som bara ligger och väntar. Det är skönt att se att båda juniorerna greppar klöven utan tvekan.

Där hade Wynja lite problem i början då hon inte tyckte klöven var speciellt trevlig. Men med träning så är hon nu på och ska både kampa och bära klöven utan tvekan.
Wynja fick ett betydligt längre spår med flera vinklar genom blandad terräng full av rådjurs- och vildsvinsspår. På ett ställe hade jag lagt en "godisapport" som belöning om hon höll sig i spåret och inte drev iväg för mycket. Det godiset fick nog skogens djur mer glädje av än Wynja. Hon gick rakt över den fullt fokuserad på spåret.

Det gav mängder med positiv energi under hela spårarbetet. Gjorde några små svep vid vinklarna annars gick hon mitt i hela vägen. När hon tagit klöven och fått av sig sele/lina så började hon gå hemåt med högburet huvud. Det var bara att hänga på efter och samtidigt rulla ihop lina och sele för att få ner det i spårväskan. Det var i den vevan som snön kom och det kändes extra skönt att jag faktiskt tagit mig tid att lägga ut och gå spåren med de rödvita.

Nu lackar det verkligen mot jul. Först en ledig helg och sedan kommer julhelgen direkt därpå. Känns skönt och välbehövligt med en veckas ledighet.