Ålskade och saknade

Jessica kom på att då vi inte har möjlighet att tända ett ljus för de vi saknar så får vi göra det hemma. På brunnslocket utanför entrén fixade hon till med foton, ett litet arrangemang och ett ljus. Plötsligt hade vi våra saknade så väldigt nära. Härligt med en dotter med goda idéer.

En ruggig dag idag

Höstens fina väder under veckan har utnyttjats maximalt. Stalldörrarna är helt klara och hänger på plats med kattlucka och allt.
I kohagarna har Stina och Griima fått träna uppletande av kampapporterna flera gånger. Det har varit lite spännande att se hue svinen dag för dag har bökat upp fler och fler små kratrar där de bökat upp. På en del ställen i hagen ser det ut som om en salva med granater slagit ner. På bilden här under kollar hundarna in förstörelsen. Ju färskare de är desto intressantare tycker Stina att det är att lukta på. Hellre att hon snusar runt i kratrarna än rullar sig i det andra som svinen lämnar efter sig.

I Labbetorps ridhus var det träning i söndags. Det var bara jag och Ulla L där vilket gjorde att träningen blev intensivare än vanligt. Inget fel i att vi blev nöjda innan tiden var ute. Men de övriga träningskamraterna saknades. Det är ju inte bara ett träningstillfälle utan även en social tilldragelse som jag uppskattar. Ja det blir flera söndagar med gemensamma träningar.

På söndagseftermiddagen hade jag besök av Robban och Carro. Carro är intresserad av att börja träna agility med sin Cindy, en sheltie. Jag visade lite med Stina och Griima och sedan prövade vi på hopp, öppen tunnel och balansbom med den lilla novisen. Hon är en liten försiktig fröken men det kommer nog att bli ett agilityekipage av dom också. De har en lång men rolig väg att jobba sig framåt på. Kanske kan jag lura in dom i Segersjö hundsällskap först och sedan till ÖBK efter vintern?

I dag har vädret inte varit det bästa, En typisk dag inomhus. Tassemobilen blev idag försedd med dubbade vintersulor så nu är vi åtminstone halvt garderade för snö. Mammas lilla blå får vänta med sina sulor till efter besiktningen. Då jag och Kalle kom hem efter att ha storhandlat så var det både mörkt och regnigt. Vädret till trots så fanns det några i det Bolltorpska hushållet som struntade fullständigt i väder och annat. Livsnjutaren Linus passade på att breda ut sig så mycket som möjligt och ta så stor plats som det bara går

Veckans parantes är inte lika avslappnad som Linus på bilden ovan. Funderar en del över varför en del har så svårt för att prata med, istället för om. Har dessa inte insett att det bara tar mer energi att prata om istället för med. Pratar de med så behövs det ju bara ett samtal så att eventuella missförstånd, missuppfattningar och feltolkningar kan rättas till och en gemensam verklighet blir verklig. De flesta av dessa individer väljer tyvärr den mera enrgikrävande metoden att prat om. Denna metod innebär också att flera blir involverade i missförstånd, missuppfattningar och feltolkningar så när det väl kommer fram till den det berör så finns det knappt ett uns kvar av vad som är fakta. Det kan vara tre till fyra led som har tolkat inkorrekta fakta och lagt sina egna värderingar och tolkningar. Så det kända musikstycket om Hönan Agda blir tyvärr en verklighet. Prata med, inte om och prata med istället för att skriva. En dubbelriktad kommunikation är öppen för att två ska kunna komma fram till en gemensam bild genom frågor och förtydliganden. Skrivs det så blir det nästan som att prata om då den andre inte kan ställa frågor för att kunna förstå vari problemet består. Ingen av oss lever i den bästa av världar men vi kan alla fösöka bidra med vår del. Ingen nämnd och ingen glömd.