Julen är passé och nytt år har börjat.

Att det ska ta så himla lång mellan tillfällena som det skrivs i bloggen. Kan inte göra annat än skylla ifrån mig... Det beror på honom. Han den där killen som brukar skriva här. Han har haft det ganska fullt upp på jobbet och inte haft tid att följa upp det häringa skrivandet. Sedan är det nog så att han skriver för sin egen skull och vill dela det han tycker är upplyftande. Så för att göra en lång historia kort - här kommer blogginlägget....Bättre sällan och sent - än aldrig!



Max spanar in julgrans-dekorationerna. Det tog ett par tillsägelser innan han slutade med att plocka kulorna från granen. Detta till trots så kunde han ibland bara fastna och titta på granen. Sjutton vet vad som rörde sig i huvudet på lillen just då?

Undrar om det är kulplockandet som som lockar? Väger för och emot. Kan det vara värt att snabbt greppa en och sedan springa iväg.

Det är ganska fantastiskt hur långt dessa barnarmar och fingrar når. Ibland undrar jag om de inte är gjorda i något stretchmaterial eller gummi...

Barnbarn och morfar har en pratstund om sådant som gör livet värt att leva. Max ser dock lite skeptisk ut. Han tycker nog inte att jag passar i hans pepparkaks-gubbehatt.

Vi hade i alla fall en riktigt bra diskussion om diverse viktiga ämnen för en 1½ åring. Blöjor, vällingmärken och bollibompadraken. Bara konstatera att morfar inte har någon som helst koll på lillkillens expertkunskaper.

 

På promenad med hundarna. När det blir lite för långt att gå och marken är ojämn - ja, då åker man helt enkelt skjuts på morfars axlar. Här praktiserar vi det gamla talesättet att slita ut en generation i taget! Och vad gör man inte för den yngsta generationen?!
Det var verkligen några härliga och efterlängtade dagar då vi hade finbesök från Östersund. Längtar redan efter att få träffa den lille gokillen från Jämtland igen.

Jag har fixat en app till telefonen. Den heter "Dog track" och har visat sig vara riktigt användbar även då man kör viltspår. Apportflaggorna man kan sätta ut vid apporter använde jag för att markera början och slut på bloduppehållen. Då får man en bra koll på hur hunden jobbar. Funderar på att sätta telefonen på hunden så att jag kan se vart hunden har rört sig mer exakt. Nu blir det hundförarens väg efter hunden som registreras. Kanske blir det en modifierad spårsele med plats för mobilen till våren.

Spåret här nedanför gick jag och Wynja dagarna mellan jul och nyår. Det här med modifieringen kanske måste till omgående då det redan är bra spårmarker..



Att äga husse än mer

Det är egentligen helt fantastiskt hur jag har lyckats med att manipulera min stackars husse. Ja, jag säger stackars eftersom han inte har en aning om det spel jag har med honom. Man kan verkligen komma långt med att vara söt, uppmärksam och visa intresse för honom som husse.

Som jag berättat tidigare så håller husse och jag på med agility. Där har jag också varit tydlig med vem det är som för trots att det kan se lite annorlunda ut på håll. Husse tror som sagt att han vet hur det förhåller sig. Matte drar med mig på en massa utställningar vilket man kan ha en del synpunkter på. Det är ju en ren bedömningssport som kan ge precis vad som helst beroende på vem som dömer. Som den helgen vi var i Stockholm. Ena dagen så vann vi i championklass och åkte sedan ut i konkurrensen med buller och bång. Men med ett excellent och CK ska jag väl inte klaga. Det var lite märkligare dagen efter. En fantastisk bedömning där jag rosades för kropp, hållning och utstrålning. Han sa också att jag skulle vara en fantastisk avelstik. Det kändes ju hoppingivande men sedan blev det ett ”very good” och ”thank you” med motiveringen att jag var för stor!? Jag är stor men inom rasstandard så inte är jag för stor. Att han tycker att jag är stor är en annan sak. Men varför sa han inte det då. Hade jag varit för stor och utanför rasstandard så borde jag väl blivit diskad. Men som sagt så är det en bedömningssport med olika tyckanden och det köper jag.

Trots det så är det ganska roligt med utställning. Mycket folk och en hel del snygga killar att spana in. Här finns också många tillfällen att befästa sitt ledarskap över husse. Precis det hände då vi kom till hotellet efter den första dagen av Stockholmsutställningen. Husse la sig i sängen och kollade på tv och brydde sig inte nämnvärt om oss fyrbeningar. Stina och Griima var med som support, de är ju inte riktigt renrasiga och får ställas ut. Detta till trots så är de riktigt trevliga men de är också lättpåverkade och gör nästan vad som helst för husse. Som så mycket annat har jag snabbt lärt mig att utnyttja deras kärlek och omtanke för husse. Tyst bad jag dem att lägga sig bredvid husse och trycka sig mot honom medan de vilade. Själv låg jag på sängen en liten bit bort för att kolla om de jag ville skulle hända. Hände gjorde det. Det dröjde inte länge förrän de andras värme, närhet och lugna andhämtning fick husse att slockna som en klubbad säl. Både jag och matte log stort åt de tre som låg där och snusade ikapp. Nöjd med mig själv rullade jag ihop som en liten räv och somnade.

Bland oss utställda ryktades det om att en av domarna skulle till Kina och döma på World dog 2017. Med tanke på den kommande hundätarfestivalen i Kina, var det inte utan att vi hade superkoll på alla domarna. Tänk om domaren skulle få för sig att tjuvstarta den där sjuka festivalen och ta sig en smakbit på någon av oss. Äta hundar! Hur sjuk är världen egentligen? Tur att den Bolltorpska flocken bor i Sverige där sådana här konstiga företeelser inte är tillåtna eller accepterade. Om domaren trots allt åker till Kina och dömer så hoppas jag att SKK stänger av honom. Skulle jag bita domaren så blir ju jag avstängd så varför ska inte han bli avstängd av SKK när han bryter mot deras bojkott mot World dog 2017!? Verkar tyvärr som en del kan göra vad som helst utan att det händer något. Hoppas matte får reda på vem det är, så åtminstone vi kan bojkotta just den här domaren.

Pensionären i flocken, Stina, har dålig andedräkt, vilket har gjort att husse fått för sig att borsta tänderna på oss alla i flocken. Den enda som klarar sig är katten! Undrar varför? Första gången kändes det lit konstigt men jag hade lite tur. Husse tog oss i tur och ordning. Han började med Stina och sedan Griima. Det gjorde att jag kunde spana in läget och kolla av vad det var som hände samt vad som förväntades av mig. När det blev min tur var jag trygg i hur jag skulle agera för att vinna husses hjärta, igen.

Premolarer och molarerna (kindtänderna) låter jag husse borsta men jag gör lite motstånd då han ska ge sig på att borsta incisiverna (framtänderna). Inte för att det gör något att han borstar dem. Allt handlar ju om att ha lite kvar att bjuda till om situationen så kräver. Jag kollar noga in hur det går med de andra två hundarna i flocken vad gäller tandborstningen. Här vill det till att hålla tungan rätt i mun och bara vara lite mer medgörlig och tillåtande än de där två tanterna. Gränsen är dock hårfin och det är inte lätt att hålla masken. Tandkrämen smakar så gott och det är faktiskt skönt att få gaddarna borstade.

Häromdagen när vi var ute och gick i hagen stötte jag för första gången på en ”harjävel”. Åtminstone var det så husse kallade den med irritation i rösten, då den poppade upp framför oss. Jag har ju känt vittringen av den tidigare men aldrig sett någon. Alla tre hundar kände vi färsk vittring av den då vi strosade runt. Den rackaren låg och tryckte mellan oss och husse, så vi drev den helt sonika mot husse. Det var då jag hörde husse muttra ”harjävel”, vilket då måste vara namnet på det här lilla lustiga djuret.  ”Harjäveln” rörde sig så himla roigt, liksom sprang/hoppade. Har aldrig sett något så skrattretande förut. Galopperade lite långsamt efter för att kunna se det så länge som möjligt och kanske ta en liten lek med ”harjäveln”. När det lilla spring/hoppande djuret passerat husse och jag nästan var där så hörde jag ett ganska vasst, -Wynja!. Det var bara att vända om mot husse och vara lika glad som tidigare. Husse stolt som en tupp bara för att jag slutade springa efter ”harjäveln”. Ännu ett stort pluspoäng till mig. Bara att ta med sig i framtiden. Att det är så himla lätt att få husse med sig…