Livskvalitet, en fredag mitt i livet - och gamla minnen

I går körde jag ett pass med styrketräning i stallet igen. Ännu en 300 kilos bal skulle in i "höboxen". Killen/tjejen som kom på järnspettet skulle ta mig sjutton ha Nobelpriset. Trots tyngd och klumpighet så var det lätt med spettet. Utan större problem fick jag in aset på rätt ställe. Utan att skryta så har jag fått till en riktigt bra teknik med att hantera spettet.

Ulla och jag tog lite kvalitetstid med varandra idag. De håriga tokarna följde med och förgyllde tillvaron. I strålande solsken, vindstilla men rejäl kyla så tog vi en rejäl promenad och njöt av livet. Vi gick längs segersjövägen ner mot Lännäs och bara hade trevligt med varierande samtalsämnen och mådde bra av att vara tillsammans. Ulla hade kameran med och förevigade delar av de vackra vyer som vi såg längs vår promenad. Vi känner båda att vi verkligen har kommit hem efter en lång utflykt till Jämtland. Ingen av oss längtar tillbaka men vi saknar vissa av de människor vi lärde känna där uppe. Titta på bilderna och njut precis som Ulla och jag gjorde när vi var på vår promenad.

Satt i går och gick igenom en massa filer som jag har på en mobil hårddisk. Hittade denna som jag vill dela med mig av. Det var en skrivuppgift som jag fick då jag läste in 3:e gymnasieårets svenska på komvux för många år sedan (1996).
Uppgiften var att skriva om vårt första och starkaste barndomsminne. Det var först inte lätt att hitta något men efter bara någon minut så dök ett minne upp som inte bara är ett minne i huvudet. Det är även ett rent fysiskt minne vilket jag påminns om nästan varje dag, då två av mina fingrar inte riktigt är som de var från början. Det gick snabbt att skriva och var riktigt roligt att ta fram fram texten.

MANGELN
Barnet följde med Mamman till tvättstugan. Detta utrymme var en helt ny värld för den treåriga lintotten. Allt var spännande, och lite skrämmande. Stora maskiner som skakade och väsnades.
Bland annat fanns där en gammal mangel, en sådan med jättemått. Den bestod av två stora marmorskivor, vilka låg vända mot varandra, och mellan dessa skivor löpte två grova trärullar.
Barnet stod stilla vid sidan av mangeln och lät de små fingrarna smekande glida över den släta marmorytan, fylld av förundran över att något så hårt samtidigt kunde kännas så lent och mjukt.

Efteråt var allt panik. Mamman skrek, och det lilla Barnet grät. Mangeln hade varit igång, och dess stora trärullar hade mullrande rullat över barnets fingrar. Mamman sprang runt och sökte efter något att förbinda den trasiga lilla handen med. Barnet stod stilla med tårarna rullande nerför de nu bleka kinderna, och tittade förvånat på den lilla trasiga, rödstrimmiga handen, vilken Barnet höll upp framför sig.
En handduk lindades försiktigt om den lilla handen, dels för att stoppa blodflödet, men också för att Barnet inte längre skulle kunna se sin trasiga hand.
Nu kände Barnet hur det började göra ont. Ledsen och förvånad över att något lent och mjukt kunde göra så illa. Barnet hade bara smekt det så försiktigt, utan en tanke på att vara stygg.

I trapphuset stod Barnet och Mamman och väntade på ambulansen. Barnet hade nu riktigt ont, men sade ingenting. Det enda sättet det märktes på var ansiktets bleka färg, de stora ögonen och tårarna som fortfarande trillade ner över kinderna.

Ambulansen kom fort in på gården. Pappan som arbetade som ambulansförare hade fått uppleva sin värsta mardröm gå i uppfyllelse. Att få åka och hämta sitt eget Barn med ambulansen.

Med starka armar lyfter han upp sitt Barn, och går med Barnet tätt tryckt mot bröstet ut till den väntande ambulansen. Känner mot sitt bröst hur det lilla Barnet darrar, både av smärta och osäkerhet. Pappans grova hand smeker ömt Barnets huvud och pratar lugnande till Barnet.
Mamman som känner hur spänningen släpper, börjar gråta. Pappan låter även han spänningen och rädslan få utlopp, och tårarna rinner även på honom.

Det hade kunnat vara värre, så hemskt mycket värre.

Våra fyrfota vänner berör oss dagligen.

Såg detta klippet på facebook och är bara tvungen att lägga ut den på bloggen också. Det går inte en dag utan att jag fascineras av mina hundars beteenden i olika situationer. När jag sedan ser ett sådant här klipp så är det inte utan att jag berörs av hur inkännande våra fyrfota vänner är.

Då Ulla har artros i ena axeln och allt som oftast har rejält ont så ser jag hur Stina kollar av Ulla och ser om hon behöver stöd eller inte. De gånger smärtan är i det närmaste outhärdlig för Ulla så kryper Stina intill och riktigt kramar om Ulla. Då det inte är riktigt lika illa så nöjer hon sig med att lägga sig bredvid med huvudet i Ullas knä. Bara Stinas beteende är smärtlindrande/smärtavledande vilket hon verkar förstå av en eller annan anledning för så fort det lugnar ner sig så kan Stina gå undan. Vi har nog ett mäktigt kontrakt med de fyrfota inhysingarna.

Min älskade hustru bad mig precis(lördag kväll) att servera henne ett glas punch med en isbit i. Jag kom då att tänka på en liten episod som utspelade sig i det Bolltorpska köket under julhelgen. Ulla pratade om att det skulle var gott med punch och frågade om det var någon annan som ville ha. Ingen annan var sugen så hon spädde på rejält med vad gott punch egentligen är. Problemet var nog att hon bejakade sin manliga sida. Det vill säga att prata och agera samtidigt vilket inte alltid faller så väl ut.
Då hon serverat sig en rejäl punch med en isbit i och var på väg in i vardagsrummet så smuttade hon en riktig sipp på punchen och skrek rakt ut. Alla undrade vi vad det var som hänt. Hon svor och skrattade om vartannat så det dröjde en stund innan det framkom vad som skett. Eftersom hon hela tiden pratat då hon gjorde iordning sin punch så slog det manliga beteendet i henne till med full kraft. Hon pratade och tänkte punch men fick tydligen en liten tankelapsus för hon hällde upp skåne. Och hur smakar skåne när man tror det är punch. Jo, rent ut sagt för djävligt och det hördes verkligen på Ullas ordval att det inte var gott. Vi fick oss alla ett gott skratt medan Ulla spottade och fräste