lördag 16 februari 2019

Snön tinar bort och spårtider är på väg!

Kan det vara så att våren är på G?

Nog kan det vara så att jag tar ut saker i förskott, men då kan jag åtminstone känna lite glädje en stund. Snön har under helgen nästan töat bort helt och jag ser framför mig hur vi kan ut och jobba med spår nästa helg. Visst kan det bli bakslag men just nu känns det bra.

Blev till och med en liten cykeltur med de röd/vita igår. Lite skitigt på grusvägen men helt bart på vägen mot herrgården och vändplatsen vid bron. En lagom tur med flickorna som verkligen var på hugget. De jobbade på bra och hade ett fint trav hela vägen, fyllda av glädje. Samma glädje som husse kände över att snön var borta från vägen. Blev lite extra jobb med skitiga hundar då vi kom hem. Den grundläggande rengöringen gjordes i den stora snöhögen som låg kvar efter snöröjningen av gårdsplan. Ett perfekt ställe att leta godis på samtidigt som det värsta av leran försvann och den vita pälsen började lysa fram igen. Det sista blev med handduk då vi kom in.

När snön försvinner dyker det upp rester efter vinterns mera brutala avåkningar. Det här är resterna efter en rejäl avkörning på Segersjövägen. Bilen hade först kört in i ett träd på högersidan och sedan studsat över på högersidan in i ett annat träd och där blivit liggande på taket. Under den färden hade ena framhjulet slitits loss och landat ute på åkern. En bra bit ut så bilen hade nog haft rejäl fart den körde av.

Så har löpningen kommit igång.

Ja det är inte min löpträning. Väntar fortfarande på en tid på ortopeden. Det är Wynja som börjat sitt löp. Stämmer allt mot tidigare löp så drar Matte och hund iväg till Söderhamn för en Nikon date om cirka 1 vecka. Då kan vi bara hoppas på en eller flera lyckade parningar och sedan vidtar den spända väntan inför ultraljud och eventuella valpar. Vi kan inte annat än hoppas att Wynja släpper till och sedan tar sig.

Visst är det avkopplande med hund!?

Visst är det härligt med en hustru som tar bilder på en då man inte har en aning?!
När jag kom hem från jobbet i fredags var det inte utan att jag kände mig lite sliten. En förkylning som inte vill ge sig och sista dagen efter en arbetsvecka. Lilo som hoppar upp och lägger sig tillrätta och gör en djup nöjd suck och blir så där tung som bara en avslappnad hund kan bli.
Den där sucken, värmen från hennes lilla kropp och den lugna andhämtningen fick mig att tvärslockna. Jag bjuder på det. Är inte alla som har så bra förutsättningar att koppla av som jag. De håriga är obetalbara och guld värda.

Och vad händer nu?

Ja det är mycket på gång så här i barmarkstider. Spårarbete, agility och cykling med de fyrtassade. Känns bra att agilitybanan redan står ute .
Det var bara att resa upp hindren då den inte tagits in den här vintern utan hade fått stå ute och njuta lite av snö och vind. Förmodligen mer av lathet än någon mer genomtänkt tanke.
 
Har fått för mig att ta upp mitt gamla intresse för fotografering igen. Det var ju nästan 30 år sedan sist och det har ju hänt lite under den tiden. Från analogt till digitalt och bildredigering i datorn i stället för i mörkrum. Utvecklingen går ju framåt. Nu ska jag bara ha tag i en bra digital systemkamera så kan jag starta upp med den delen. Tjuvstartat med mobilen och vår lilla digitalkamera. Det här med filmning har jag hållit på med lite men med en riktig kamera får jag ju den delen på köpet.
 
Med den teknik jag har att tillgå så får jag passa på när det är bra väder för att bilderna ska bli någorlunda bra. I dag nästan slogs hundarna om att få vara ensamma på stenen för att bli fotograferade. Det är tacksamt när de är på det humöret. Gick inte så bra när de skulle vara där alla tre. Blev lite av damen på täppan så det var omöjligt att få till någon bild. Att Wynja inte är med beror på att hon är med Matte i Söderhamn för en date med Nikon. I detta fall en hane och ingen kamera...
Griima sträcker på sig och ser ut lite som en alert superhjälte som väntar på att rädda världen från all ondska.
Ambie passade på att vattenkamma sig genom att rulla lite i blött och lerigt gräs innan hon ställde upp sig för fotografering. Hennes blick skar rakt in genom kameraoptiken.

Lilo har precis som sin mamma förmågan att få det där lite fjärrskådande i blicken. Nu väntar jag bara på att hennes örhängen ska växa ut så att hon blir än mer lik sin mor, Wynja.

onsdag 30 januari 2019

Mot ljusare tider

Äntligen är mörkret på väg att ge vika

Även om det nu är en både mörk och kall årstid så har vi lite att glädjas åt. Det märks nu att vi går mot ljusare tider. Mörkret viker tidigare på mornarna och kommer senare på eftermiddagarna. Att vi har lite snö som ligger kvar bidrar ju även det till lite extra ljus.

Fantastiska promenader med de fyrbenta

Ljuset bidrar starkt till att jag känner mig bättre till mods med livet. Det är inte längre kolsvart när jag åker till jobbet eller kommer hem. Jag behöver inte rasta hundarna med reflexvästar och ficklampor. På helgerna kan det till och med vara strålande väder. Riktig vinter med snö och några minus med en strålande sol. Sådana där dagar som bara pumpar kroppen full med livsenergi.
Även de fyrbenta trivs med att rasa runt i den rena snön. De ger glädje med sin vansinniga upptåg och hispiga kooikerryck.
Ena sekunden kan de stå och vara helt uppslukade av att lukta på några spröda grässtrån för att i nästa sekund fara runt som världens vettvillingar med tvära kast, snäva cirklar och fladdrande öron. Ja det gäller framförallt de tre kooikrarna. Våran svart/vita dam är betydligt lugnare. Med ålderns rätt rör hon sig mer drottninglikt även om hon emellanåt deltar i sprallandet. Men då i lite mer värdiga former.
Wynja har som alla kooikrar en väldig arsenal av utryck som visar olika saker. Här ovan två bilder av samma hund. Samma tid, samma plats men lite olika uttryck. "Var det något spännande där borta i skogen?" eller "Är det säkert att du inte har något godis? Är allt lite sugen på det!"

Raskonferens i Långtora

Det var en givande helg på "Långtora hund & Jakt. SKOOI hade där sin raskonferens och det var ett bra ställe att hålla till på. Tillräckligt bra boende med den stora fördelen att hundar kunde vara med i stort sett överallt. Dock valde vi bort att ha hundar med under själva konferensdelen då det gäller att hålla fokus på rätt saker. Enda nackdelen var att det var lite kyligt i lokalen. Men vi ska nog inte ha konferensen vintertid nästa år så det kommer att fungera bra. Hörde inte en negativ synpunkt på maten utan det var idel lovord.

Lördagen inleddes med att vi pratade igenom bland annat RAS och då kom fram till en del riktlinjer som vi anser att avelskommittén ska jobba vidare med gentemot SKK. Det gällde bland annat borttagandet av tvingande tester för avel då dessa exkluderar många individer från avel. Och rasen är ju i behov av en så bred avel som möjligt för att inte tappa "gener".

På söndagen fick vi dessa diskussioner verifierade av Pieter Oliehoek som föreläste om behovet av mångfald inom aveln. Att testerna inte fungerar utan kanske även i hög grad bidrar till att problemen de ska lösa inte minskar, utan i stället kvarstår eller rentav ökar visar att tester inte alltid är det bästa.
Han tog ett exempel med en ras där man jobbar stenhårt med HD tester för avel. Problemen med höfterna minskar inte, däremot dyker det upp andra rassjukdomar då aveln genom att utesluta många avelsdugliga individer blir för smal och urvalet av gener minskar. Han påvisar att aveln måste tänka långsiktigt och inte bara på en kull i taget.

Han pekade särskilt på att aveln och uppfödarna måste vara öppna och se på rasens framtid och inte bara på det egna kennelnamnet och prestige i detta. Gör vi inte det så kommer vi kanske inte att ha kvar kooikern som ras i framtiden. Han lyfte ett par exempel där rasens fortlevnad har hamnat i riskzonen på grund av detta. Han lyfte även upp exempel där öppenhet, medvetenhet och samarbete lett till att rasens fortlevnad och utveckling stabiliserats. Det var mycket tankar i huvudet efter 2 dagar av kooiker i Långtora 

Nu längtar jag efter barmark

Nu tycker jag att vi haft nog med vinter jag och hundarna vill ha mark som är fri från snö och is. Naturen ska ligga inbjudande för spår och andra trevliga aktiviteter.
Trots trettio år i Jämtland så blev jag aldrig någon älskare av vintern, eller kanske just därför. Är mer en älskare av naturen då den ligger inbjudande utan snötäcke. Gärna ljust och varmt så att jag inte behöver en massa långfillingar och vantar. Att få springa agility ute och samtidigt känna vinden i håret. Spänt gå fram bakom hunden i linan och läsa av spårarbetet. Ja det är mer liv för mig än skotta snö och slita ut kroppen.

Bildkollage

 
Nikon. Kan bli pappan till Wynjas nästa kull. Se mer på Joykooi.

Ambie ligger i soffan och är bara söt.

Ambie skuttar runt på "kullen" innan snön kom in masse.

Husse! Hade du godis i fickan? Jag vill ha!







torsdag 3 januari 2019

En god jul och ett lugnt gott nytt år.

En resande jul

Det blev en hel del bilåkande i samband med julafton. Efter jobbet på fredagen innan jul så drog vi iväg mot Jämtland. Klockan 02.00 landade vi in i ett snöigt Böle. Vi skulle fira julafton där på söndagen hos Jessica, Tommy och Max. Vår julafton följde väl gängse tradition med mat, dopp i grytan och julklappsutdelning. Vi vuxna fick något paket medan "Maximilian unge" fick en hel drös. Precis som det ska vara.
Max var väldigt uppspelt då han genom fönstret såg tomten närma sig. Han ropade högljutt att Tomten glömt sina renar. När Tomten väl kom in var Max lite allvarlig och avvaktande vilket snabbt släppte då paketen började lämnas ut.
Självaste julafton fick bli resdag då Ulla skulle upp och jobba på juldagen. Det blev ett trevligt och lugnt firande av julafton under söndagen. Lugn julaftonsmorgon med julfrukost och lastning av bilen. Vi hade bättre tur med föret på hemresan än vi hade på ditresan. Vad gäller trafiken hade vi ett riktigt flyt också. Inte många som var på vägarna samtidigt som oss.

På uppresan såg vi en polisbil och det var mitt ute i ingenstans på väg 87. Det visade sig att de varit ute och tagit hand om två tjuvar som av kreativa ortsbor blivit inplogade då de varit ute i brottsligt uppsåt på en verkstad av något slag. I de snörika delarna av landet så förvandlas snabbt en plogbil med en kreativ förare till en brottsbekämpande hjälte. 
På hemvägen såg inga poliser, bara 2 ambulanser med blåljus. Kändes lite tråkigt då det var julafton och allt. Oavsett vad det var så tänkte man på dem som drabbats och hoppades att det skulle gå bra för dom. Vet inte om det gäller fler men jag blir lite extra känslig på sådana saker under julen.
Det var en hel del snö så hundarna valde att mest hålla sig i skoterspåret då de snabbt kom på att det var riktigt jobbigt att försöka ta sig fram i den djupa, lösa snön. Dock passade de på att göra ett och annat dyk ut i djupsnön för att sedan kämpa sig tillbaka till det lite fastare skoterspåret. För småttingarna var det första gången i djup snö och de fullständigt älskade att springa omkring och göra små djupsnöutflykter.
 

Vi hade i alla fall tur med smällarna

Lilo har intagit en av sina sovposer nyårsafton till trots.
Nyårsfirandet gick lugnt till på den Bolltorpska farmen. Vi tvåbeningar gjorde det enkelt för oss. Så enkelt det nu kan vara med en rejäl laddning med nyårstacos. Skillnaden mot vanliga tacos är inte så stor utan det handlar väl mer när man äter dem.
Fyrbeningarna i flocken mådde som prinsessor då de fick vara med fullt ut med bara husse och matte. Smällarna från den delen av populationen som hyser någon form av stört intresse för detta fick vi bara ett minimum av. Vid rastningen vid 22 tiden såg jag hur horisonten lyste upp mot Hampetorp men det hördes inte en smäll. Det enda vi hörde lite av var fyrverkerierna som någon skickade upp åt Segersjö hållet. Men det var bara Ulla som hörde då hon var ute strax innan tolvslaget. En lugn och avslappnad nyår för oss som slutat se det "roliga" i att ännu ett år gått. Kan det bero på att dottern fyller trettio i år!? Man börjar ju för sjutton bli lite till åren om man ska gå enligt kalendern. För övrigt är jag inte en dag över 35, åtminstone någon dag per kvartal....

Finns hopp om ett bra 2019

Trots ett mindre trevligt avslut på 2018 så ser jag fram mot 2019. Just nu snöfritt och spårväder. Till helgen blir det spår och agilityträning för hela flocken. Sedan planerar vi för en parning av Wynja vid nästa löp. Det är en riktigt snygg och trevlig kille som förhoppningsvis blir pappa till en kull med Wynja. Mer info kommer på hemsidan, Joykooi. Sen blir det ju lite utställningar, agilitytävlingar, viltspårprov, möten med Max och en hel del hundträning med mera. En massa att se fram emot 2019.


fredag 21 december 2018

Var det årets kanske sista spår?!

Färgen och doften av julförberedelser präglade det Bolltorpska hemmet under den gångna helgen. Till flocken förtret bakades det både pomeranslimpa och lussebullar. Allt detta utan att de små håriga fick smaka något. Under tisdagskvällen togs husse till nåder igen. Då fick de faktiskt smaka lite av den nykokta och griljerade skinkan. Men detta först efter det att husse gjort skinkmackor till flockledarna.

På söndagen låg det snö i luften och jag var först mycket skeptisk till att gå ut och lägga några spår. Efteråt ångrade jag det inte en sekund. Dels för att alla tre kooikrarna gick bra och precis när tredje spårets klöv var upphittad så började det snöa ganska rejält.
Först ut i spåret var Ambie. Lugnt och ganska säkert spårarbete. Verkar som om hon är lite eftertänksam när hon spårar. Ingen superfart utan det är lugnt och avslappnat tempo. Kollar av så att jag är med ibland och emellanåt kollar hon en trevlig doft utanför spåret. Hon blir dock bättre och mer fokuserad för varje spår vi gör. Man ser tydligt hur hon växer mellan gångerna.

Väl framme vid klöven så ville hon inte ta upp den. Men när sele och lina var av och jag dragit lite i snöret så kastade hon sig över den och for omkring. Kastade iväg den för att sedan dyka ner och ta den igen. Hon hade verkligen toppenkul med klöven när hon förstått att det var den hon skulle ha.


Lilo behöver lite större utmaningar då hon kommit lite längre än Ambie.
Hon jobbar också på ett annat sätt än Ambie i spåret. Mer fokuserat och har mer driv i sitt spårarbete. Lite spännande att det kan vara så olika mellan två individer som har gjort ungefär lika många spår och att det redan nu skiljer så markant i hur de arbetar.
Det är även en spännande utmaning för mig som förare att hitta rätt sätt att motivera respektive individ på rätt sätt. Ibland är det inte alltid så lätt när jag är mitt inne i det. Bra att kunna diskutera med Ulla som står vid sidan av och inte är färgad av hur de löst arbetet utan mer kan ställa de "jobbiga" frågorna som gör att jag ser.

Lilo har mer förstått att klöven är en rejäl belöning som bara ligger och väntar. Det är skönt att se att båda juniorerna greppar klöven utan tvekan.

Där hade Wynja lite problem i början då hon inte tyckte klöven var speciellt trevlig. Men med träning så är hon nu på och ska både kampa och bära klöven utan tvekan.
Wynja fick ett betydligt längre spår med flera vinklar genom blandad terräng full av rådjurs- och vildsvinsspår. På ett ställe hade jag lagt en "godisapport" som belöning om hon höll sig i spåret och inte drev iväg för mycket. Det godiset fick nog skogens djur mer glädje av än Wynja. Hon gick rakt över den fullt fokuserad på spåret.

Det gav mängder med positiv energi under hela spårarbetet. Gjorde några små svep vid vinklarna annars gick hon mitt i hela vägen. När hon tagit klöven och fått av sig sele/lina så började hon gå hemåt med högburet huvud. Det var bara att hänga på efter och samtidigt rulla ihop lina och sele för att få ner det i spårväskan. Det var i den vevan som snön kom och det kändes extra skönt att jag faktiskt tagit mig tid att lägga ut och gå spåren med de rödvita.

Nu lackar det verkligen mot jul. Först en ledig helg och sedan kommer julhelgen direkt därpå. Känns skönt och välbehövligt med en veckas ledighet.

fredag 14 december 2018

Svensk juniorvinnare 2018, viltspår och lucia

Svensk juniorvinnare!

Den gångna helgen var flocken på "stora Stockholm" och ställde ut. Ja, det blev bara de små kooikrarna som fick äntra utställningsringen. Wynja var alldeles för pälslös för att det skulle vara någon idé. Griima fanns det ingen grupp för då hon otvivelaktigt är av blandrastyp.
Vi började helgen med att åka hemifrån direkt efter jobbet på fredagen. Checkade in på Scandic Kungens kurva där vi grupperade i den stora flocksängen för att se upplösningen av Idol 2018.
En del ville ju vara lite närmare än andra så det var bara att bereda plats. Efter en god natts sömn och när hundarna fått mat, blivit rastade och allt var packat - en rejäl hotell frukost. Dessa frukostar kan inte överskattas. Tar man till ordentligt så står man sig nästan en hel dag på Älvsjömässan. Man inleder enkelt med juice och smörgås till frukost och går därefter in direkt på lunchen i form av äggröra, stekt bacon, prinskorv och lite grönsaker för att sedan avsluta med kaffe och ett wienerbröd som dessert. Jag hoppade wienerbrödet då jag insåg att det inte skulle få plats i en redan överfull mage.

Färden till utställningsplatsen gick bra. Att hitta en parkering var en betydligt större utmaning. Jag hoppade av med hundarna, checkade in dom med veterinärbesiktning och byggde läger vid "ringside". Under tiden satt Ulla i bilen och letade frustrerat efter parkering. Sent omsider men i god tid innan det var vår tur i ringen kom hon inångande med glädjebeskedet att hon till slut hittat parkeringsplats. Tog dock en stund för henne att varva ner då det nog inte varit så lite stressigt i trafiken. Men vi fick i alla fall gott om tid att prata med alla härliga kooikermänniskor då det drog ut på tiden. Det var en noggrann domare som dömde några "kooiker look a likes" innan (läs Welch springer spaniel).

Väl i ringen gick det bara bra för lilla Ambie och Ulla. De gick in i sin bubbla så att inte ens kopplet behövdes. Det är så läckert att se Ulla ställa Ambie, samma sak med Wynja, de går helt upp i fokus för varandra och omvärlden slutar nästan att finnas till.
Även under visningen i rörelse så fungerar de som en enhet vilket är fantastiskt att se. Ulla har en förmåga att få hundarna med sig i ringen som det inte är alla förunnat att ha. 
 
I väntan på att det var vår tur att bli bedömda av domaren så passade vi verkligen på att chilla lite. Lilo älskar att bli kliad på magen och det finns väl inget som hindrar att man njuter lite samtidigt som de andrar springer och vänstervarvar.
 Ta i trä, så även jag lyckades få till det med att ställa upp Lilo för bedömning. Samma sak med springandet så följde hon med utan problem. Släpade lite men jag behövde inte dra henne runt.
 Det var inte alls mycket blä med denna utställningen. Lilo fick excellent och blev andra juniortik efter Ambie. Ambie blev "Svensk juniorvinnare 2018", bästa juniortik, tredje bästa tik med cert.
Bra utfall för kennel Joykooi på "stora Stockholm". Stort tack till Femke på Duckhills för alla de fina fotona du tar på alla utställningar.

Viltspår i skymningen

Efter att ha landat hemma efter Stockholm var det skönt att ha en söndag att bara vara på. Ja lite arbete med hundarna blev det ju. På eftermiddagen blev det spår för alla kooikrarna. Griima, vår svartvita kooiker fick lite andra aktiveringar.
Jag har ju haft lite problem med att Wynja släpper spåret och vill iväg på andra mer utmanande dofter i skogen. Nu var spåret preparerat med lite godisapporter för att spåret skulle vara självbelönande.
När hon efter ett perfekt spårarbete var framme så hade hon bara tagit en av godisapporterna och helt sonika gått över de andra två. Helt fokuserad på att ta fast klöven som var i slutet.

Väl framme tog hon klöven och var mer än nöjd med att få bära hem den som sitt byte. Tänk att hon hade så svårt att ta klöven när vi började. nu är det som om den delen aldrig existerat.
I alla spår hade jag bara dragit klöv och hoppat över blodet. Kanske det var därför som det gick så bra. Med blodet blir det kanske för lätt och ingen utmaning att hålla reda på spåret
Lilo var lite mer försiktig med att ta upp klöven. Men då hon visat var den var och fått av sig sele och lina for hon omkring och kastade med klöven och var hur lycklig som helst.
Hon är allt bra tokig den häringa kooikern.

Ambie gick också ett spår men det var alldeles för mörkt för att få till någon bild.
Våran primadonna jobbar på ett helt annat sätt i spåret än de andra två. Hon är mer försiktig och noggrann. Har nog inte kommit över sin osäkerhet på vad det egentligen är som förväntas av henne. Men vi är på god väg att komma dit.

Så här pigga och alerta blir en kooikerflock efter utställningar och spårarbete. De var som döda hela kvällen och natten. Men de vilade sig snabbt i form igen för på måndagen var det som om de inte hade fått göra något alls. Fulla av livsglädje och energi.

Lucia

Tänk att det redan är en bra bit in i december. Nu är det bara lite mer än en vecka kvar till julafton. Nu så här i efterhand känns det som om hösten gått väldigt fort. Tycker inte alls det var länge sedan vi firade Max 3 årsdag i Orsa vilddjurspark.
Hoppas att ni haft en bra Lucia ute i världen. Själv upplevde jag ett Luciatåg med både lucia, tärnor, tomtar, pepparkaksgummor och gubbar. Skolan var på äldreboendet och lussade för de boende. Det var definitivt ingen skönsång men glädjen och känslan som ungarna gav oss som tittade på var fantastisk. Stort tack till Lillhedens skola som dessutom vill göra detta till en tradition. Det tackar vi också för.

onsdag 28 november 2018

Nordisk vinnare, en liten överraskning

Juleskumspremiär.

Efter någon veckas idog kamp mot längtan så gick det inte att stå emot. Framför allt inte då Ulla köpte en påse och inledde årets efterlängtade juleskumspremiär.
Dom var rumstempererade. Dom var färska. Dom var mjuka och lagom sega. Dom var fantastiskt goda och påsen tog slut alldeles för fort. Det är bättre med de röda kartongerna då de räcker något längre än påsarna!
Säsongen har startat så nu är det bara att köra på. Skit i påsarna, det är kartongerna som gäller. (hoppas Ulla läser det här).

Sovmästare!


Lilo har verkligen visat en del av sin personlighet. Den lilla sötnosen är en livsnjutare av rang. Hon nöjer sig inte med att bara ligga och sova. Hon ska prompt ha kuddar att ligga på och gosa in sig i. Dessutom vill hon bara vara ifred då hon lagt sig tillrätta. Det är inte mycket som kan få henne att reagera då. Inte ens juleskum...


Minnen från ett annat liv.

Det var många år sedan som jag avslutade min anställning i försvarsmakten. Vissa ränder går aldrig ur, de sitter så djupt präglade vilket är på både gott och ont.
Att peka med hela handen var inte lätt att lära sig för 40 år sedan. Men när jag väl lärt mig så är det fast i systemet. Till och med när jag kör agility så åker "kakspaden" fram. Även på arbetet används den men inte alls i samma omfattning som under min tid som officer. Men ibland behöver den komma fram för att vara tydlig.

Dogs4all i Lilleström.

Ulla, Wynja och Ambie drog i väg till Norge på utställning. Förväntningarna var inte så stora då Wynja de senaste veckorna hade fällt ut all sin fina päls. Ulla funderade på att smyga in henne i powder puff ringen. Tror inte de skulle märkt något!? Ambie hade efter sitt första löp hittat lite extra vikt som hon tagit på sig.
Detta till trots så fick Wynja riktigt bra kritik men placeringen fick stå tillbaka på grund av bristande klädsel. Ambie blev bästa junior och fick titeln "Nordisk juniorvinnare 2018". Det blev den första titeln för Kennel Joykooi och det känns riktigt bra.
Stolt och nöjd matte med sin lilla adept Ambie. De båda och Wynja gjorde jättebra ifrån sig i ringen. Ulla har något visst med hundarna när de är i utställningsringen.
De går in i någon sorts bubbla och i den finns bara dom och allt annat räknas liksom inte. Det kan vara ett himlaliv runt om men de fokuserar bara på varandra. Det är häftigt att se hur de interagerar.

Efter att ha vistats tillsammans med 6000 andra hundar och förare samt blivit utsatt för domarens bedömning och plockande är det klart man blir trött. En välförtjänt vila innan middagen behövdes för både fyr- och tvåbening. Och det var verkligen välförtjänt.

Efter en mild och fin höst har mörkret och kylan nu satt klorna i de Bolltorpska nejderna och lagt lite sordi på verksamheten. Stämningen är dock på topp och vi laddar för fullt inför både julen och utställningen "Stora Stockholm". 

söndag 11 november 2018

Lite nytt i höstrusket.

Spårväskornas spårväska!

Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma till min "spårväska"! Här är den. Det är inte bara en väska. Det är en kombination av funktion, användarvänlighet, flexibilitet och terapi. Flera saker som jag gillar, vet bara inte vilket behov som fått mest tillfredställelse? Den fungerar i alla fall superbra så jag har inte missat något. Ja, det är kanske lite "overkill" i vissa delar men jag och hundarna är nöjda vilket är viktigast...

Det har varit riktigt roligt att hålla på och fixa till men nu är det klart så det blir dags för nya projekt. Och frågan är väl då vad jag nu ska hitta på. Kanske det behövs lite mer paracorddetaljer på spårväskan? Insnöad? Nähä, inte jag inte....

Halloween, ett påfund som dottern älskar.

Jessica, vår dotter älskar verkligen halloween. Ja, åtminstone att sminka sig inför festen. Här nedan ett litet kollage på olika sminkningar genom åren. Det är all in eller intet som gäller för henne vid dessa tillfällen. Finns inga halvmesyrer där inte.
Nu senast så hade jag nog backat snabbt om jag stött på Jessica och Tommy. Och det även om det varit ljust ute. En himla tur att inte barnbarnet Max var hemma då de gjorde sig iordning eller då de kom hem! Man skulle ju bli ihjälskrämd för mindre. På bilden nedan ser ni hur de såg ut när de gick på lokal. De vann priset för bästa utklädning på det näringsställe de var på. Huvva!
Dessa två kannibaler hade jag verkligen backat snabbt ifrån. En klassisk: "Skydd - Rök - Backa 50!"

Utställning i Växjö.

Det var bra länge sedan jag var i Växjö sist. Det var någon gång i mitten av sjuttiotalet då jag var där och tävlade i simning. Nej, jag är inte gammal. Jag har bara väldigt lång erfarenhet från livet.
Nu var vi i alla fall där för att ställa ut våra kooikrar. Vi åkte ner dagen innan och passade på att stanna till hos min lillebror och hans familj i Eksjö. Det var ett par riktigt trevliga timmar. Så trevliga att vi kom av oss från färdplaneringen lite. Med bra vägar så körde vi in den tiden ganska lätt. Passade bra med ett besök då lillebror på måndagen skulle bort på en längre tjänsteresa och vara borta ett tag.

Efter en natt i ett litet hotellrum med den smalaste dubbelsäng jag sett på ett hotell, med fyra hundar så var det faktiskt skönt att dra vidare till utställningen efter en rejäl hotellfrukost. Varför äter man så mycket mer på en hotellfrukost än hemma? Det blev ju mer av en lunch än frukost!

Hundarna mer eller mindre överföll veterinären på besiktningen. Alla kooikrarna tyckte veterinären var en trevlig och rolig tvåbening. Perfekt social träning för de två juniorerna. De skötte sig superbra under hela utställningen. Resultatet var kanske inget att hurra för men så är det ju alltid med bedömningssporter. Ambie var den det gick bäst för. Bästa junior, 2:a bästa tik och reservcertifikat.
Ulla går från klarhet till klarhet med sin handling i utställningsringen. Hon får verkligen Wynja och Ambie att visa sig från sin bästa sida. Själv lär jag mig allt eftersom och det är väl tur att Lilo ställer och visar sig själv så bra. Men Lilo föll inte denna domaren i smaken.
Nu ska Ulla, Wynja och Ambie ladda för Norge dit de åker för utställning den 16-17 november och sedan blir det en trippel med kooikrar på stora Stockholm i början av december.

Fars dag.

En lugn fars dag med digitalt grattis och långt samtal med världens bästa dotter. Vissa dagar är det bara skönt att vara. I dag var det en sådan dag. Det är inte utan att jag blev lite berörd när jag såg vad hon hade skickat till mig på facebook. Tänk att hon tycker att jag både är en bra pappa och morfar! Det värmde verkligen i gammelmanshjärtat. Blev lite fix med hundarna. Kloklippning och kamning.
Går bättre och bättre med att ha de små på bordet för kloklippning etc. Dessutom fyllde de idag 1 år. Här kan vi prata om att tiden går fort. Tyckte inte alls det var länge sedan de for omkring i valphagen och terroriserade Felix när han råkade komma in.

Nu är det bara en och en halv månad kvar till jul.