Sabelhäck och det viktigaste- familjen.

Den gångna veckan är ingen som jag vill uppleva igen. Det har varit helt rackarns vansinnigt. Tänkte inte gå in närmare på det förutom att konstatera att "i nöden prövas vännen". En del står pall och andra viker. Jag lägger energin på de som står pall. Den andra kategorin ska inte få ta någon energi.

Trots molnen så har det varit bra väder också. Broder Daniel har gift sig med sin Caroline i Eksjö kyrka. Det var en fin och trevlig tillställning på alla sätt och vis. De för mig viktigaste delarna av den Tillströmska ätten sammanstrålade. Det vill säga vi tre syskon med respektive samt våra barn med respektive och deras barn.

Efter vigselceremonin så gick de nygifta genom sabelhäck. Tjusigt värre och dessutom var det första gången i officiella sammanhang som jag viftade med sabel. Trots ovana i början så lyckades jag hantera den långa kniven på lämpligt sätt.

Jag och världens bästa dotter uppklädda för bröllop med efterföljande bröllopsmiddag på Göta ingenjörsregementes husarmäss.

Tre syskon samlade. Daniel, Lotta och jag. Det är inte ofta vi träffas alla tre samtidigt men då det sker så känns det mycket gott.

Bröllopsmiddagen på husarmässen avlöpte galant och jag lyckades hålla tal utan att bli alltför långrandig. Stort tack till Eva-Victoria, Carolines mamma, du höll ett bra tal där du berättade om vår Mamma som tyvärr inte kunde vara med. Det var känslosamt och ditt tal gjorde att det kändes som om hon var med oss. Ängeln sade allt.
Att få en glad och lycklig helg var det bästa som hänt på ett tag.

I helgen skulle jag starta med Griima i Kumla men det gick rejält på rumpan. På lördagsmorgonen visade det sig att både hon och Stina var halta. Sår på trampdynorna på ena baktassen. Det var tydligen meningen att jag skulle sitta hemma och mysa med hundar och katter i brasans sken medans det regnade ute. Det kändes helt okej.
Bläddrade i en massa papper och anteckningsböcker och hittade den här dikten som jag skrev en stormig dag på norra Gotland, Tors hammar för att vara mer exakt. Den passar in då jag känner mig liten...

Dånet från det mäktiga havet,
vilket med stor kraft strävar mot land.
Vinden som försöker slå omkull en.

Människan är liten.

Klippor höga och svårforcerade.
Enbuskar som kryper längs marken,
betvingade av elementens kraft.

Människan är liten.

Stenar som oupphörligt rör sig,
av vågornas envishet.
De slits sakta men säkert till sand och grus.

Människan är liten.

Individen som insuper allt det storslagna,
växer inombords.
Finner en inre styrka och frid.

Människan blir större.

Nedan kan ni se fotografen Peter Fuchs bildspel från bröllopet.