Ops! Det var riktigt länge sen jag skrev nu! Men nu blir det rejält att läsa.

Ibland går det lång tid innan det skrivs på bloggen. Det är inget jag eftersträvar. Men man råder tyvärr inte över allt som sker och det krävs både energi och tid att uppdatera. Senaste tiden har jag saknat båda delarna men det ser ut att ljusna lite framöver och detta på flera fronter. Tiden får väl utvisa om det blir så eller inte. Nu blev det ett rejält inlägg som kanske står sig ett tag innan det blir ett nytt.

Det har varit tungt på Bolltorp ett tag. Nu är det inte lika tungt men väldigt tomt.
Linus vår älskade  flockmedlem har fått gå vidare över regnbågsbron. Hans skada på hasen ville inte läka och på djursjukhuset sa de att det inte fanns något att göra.
Tungt beslut att ta men det enda rätta för vår älskade Linus. Nu slipper du ha ont och kan jaga fritt på andra sidan regnbågsbron. Du har fint sällskap av de andra katterna som ingått i vår flock.

Linus var en mästare i att hitta sköna och mer eller mindre udda sovställningar då han slappnade av.
Det var en kille som verkligen slappnade av och snusade när han sov.
 Och man hittade honom på de mest oväntade ställena.

Vi har även haft ett upplivande besök av dotter, svärson och barnbarn. Vi hade perfekt väder med någon minusgrad, solsken och lite snö på marken. Då vi inte har asfalterade vägar så tog vi Max på glesbygdsvagnen och drog till ett vindskydd och grillade lite korv och mådde gott.
Det var några härliga dagar vi fick tillsammans. Känns skönt att veta att det inte dröjer så länge innan de kommer ner ett par dagar igen. Det blir en riktigt god jul på Bolltorp.
Finbesök av världens bästa Maximilian till jul blir ju bara superhärligt.

I fredags var vi på "Lilla Stockholm" och ställde ut vår lilla kooiker. Det gick riktigt bra. Frugan gjorde ett lysande jobb tillsammans med det lilla livet så de vann championklassen men sen tappade Wynja geisten  och blev 5:e bästa tik. Bra bedömning men ingen röd tråd i domarens bedömningar. Ja det är ju en bedömningssport.
Incheckade på hotellet så lade vi oss och vilade lite. I och med att Stina och Griima lade sig mot mig, förmedlade sitt lugn och djupa, regelbundna andhämtning så slocknade den Bolltorpska hussen som ett utblåst ljus. Skönt att bara vara ett tag.

"Stora Stockholm" gick mindre bra. Domaren tyckte Wynja var fantastiskt fin och en utmärkt avelstik men fick lämna ringen med ett "very good". Jaha och var fanns stringensen i det? Ja strunt samma vi gick runt på mässan och kollade alla handlare och förvånade oss över hur en del utställare släpade med sig alla sin burar på vagnar då de gled mellan försäljarna och ställde till med smärre kaos. Träffade de här två trevliga killarna. Vi mötte dom och Ulla vände om och frågade om hon fick fota dom med sin gubbe. Hon sa även att de var mina idoler. Ja, idoler och idoler!? Jag tycker om dom som de människor jag uppfattat att de är. Vårt korta möte bekräftade att jag hade rätt. Riktigt trevliga och tillmötesgående. Kramgoa snubbar helt enkelt.

Att äga en husse.

Jag har fått namnet Trigger Just For Joy men kallas för Wynja. Wynja är namnet på en runa i den fornnordiska mytologin som representerar glädje, kärlek och fred. Så matte och husse hade en bra tanke med att koppla ihop namn och tilltalsnamn. Husse kallar mig även Knickedicken ibland.

Men det var inte mina namn jag skulle berätta om utan om hur jag äger min husse och hur jag lyckats med att få honom som min ”ägodel”. Det tog ett tag men trägen vinner och jag har haft ett ”husseägarproffs” som läromästare. En av den Bolltorpska flockens medlemmar är katten Linus. Tyvärr så finns han inte längre med oss i den jordiska flocken utan har rest över regnbågsbron och har förhoppningsvis hittat en ny husse att äga.

Linus var ungefär ett år när jag kom och vi fann varandra nästan direkt. Det var mer lek och bus mellan oss än det var mellan mig och flockens andra två hundar i början. Detta gjorde att jag delvis tappade bort min hundidentitet under ett skeende i mitt liv. Till exempel när husse tog ut oss hundar på löspromenad så sprang de andra två före och då passade jag på att gömma mig. Smygande låg jag som en panter och lurpassade på dem då de kom springande tillbaka. Precis när de sprang förbi så störtade jag upp och angrep dem överraskande. Dom brydde sig inte om en liten kooiker men husse skrattade glatt åt mitt kattaktiga beteende. Både inom och utomhus for vi omkring och busade, jag och Linus.
Linus var ju lite vigare än mig så han var uppe på soffbordet, smög på mig och kastade sig ner och kramade om mig snabbt innan han drog iväg med mig springande efter. Ibland låg jag avundsjuk på golvet och tittade på Linus när han hoppade upp i husses knä. Spinnande gned han sitt huvud mot husses haka och nafsade på husse vilket väckte reaktioner. Fick han ingen reaktion bet han bara lite hårdare. Det var under ett sådant här tillfälle som tanken slog mig att det faktiskt går att äga husse.

Eftersom jag inte är så himla förtjust i att ligga i knäet och bli gosad var det av största vikt att hitta andra vägar. Kom på att om jag tittar in i hans själ genom ögonen så smälte han verkligen. Skulle husse mot förmodan vara lite svårflörtad är det bara att lägga huvudet lite på sned och bli lite mer mjuk i blicken. Detta fungerar alltid. Har också lärt mig att komma upp så han kan massera mig med fingrarna på halsen och bakom öronen. Han vet nog inte om att det är något jag gillar men jag vet att han gillar det. Inom kort kommer jag nog att röja den hemligheten då jag har svårt att gå därifrån när han mjukt drar fingrarna genom pälsen. Det är en svaghet jag har… och han börjar så smått lära sig att utnyttja denJ

Jag aktiverar husse med agility och viltspår. Det går faktiskt riktigt bra med båda delarna men nu mer till hur jag gör för att få det som jag vill genom att äga husse. Vi har en pinne kvar i hoppklass 2 innan uppflytt till klass 3. Jag har förstått att husse vill att vi ska vara klara i både agility- och hoppklass innan vi tar steget upp i trean. Agilityklassen var vi klara med ganska snabbt, vilket jag lät ske för att glädja husse. Det är en så varm känsla av att se hur glad han blir då vi tillsammans springer över mållinjen med ett nollat lopp bakom oss.

Hoppklassen är det lite lättare att maska i då tiderna ofta är snabbare. Så här långt har jag lyckats med att dra ut på den sista pinnen. Jag vet inte om jag vill upp i trean eftersom de blir lite mer komplicerade banor och mer att hålla i huvudet. Innan jag bestämt mig så får jag fortsätta med att sega lite i hopploppen. Ibland har jag blivit så inne i det och det har gått både rätt och snabbt. Som tur är så har jag ett sätt att få till det ändå. Det är bara stanna framför en tunnel och söka ögonkontakt med husse och med blicken liksom fråga ”ska jag verkligen in i den där”? Jag ler inombords över hur husse reagerar. Den frustration men ändå kärlek han visar mig gör att det inte blir så svårt att ta de där fem felen eller extra tiden som gör att pinnen inte skrivs in i tävlingsboken. Det blir svårare och svårare att hålla masken och lura husse. Ett stort problem är ju att agility är så vansinnigt kul. Att få springa runt på en bana, hoppa, skutta, klättra och snurra tillsammans med husse är ju guld värt. För se hur länge jag lyckas hålla tillbaka pinnen. Oj då! Kom på en sak. Tänk om husse bara kommer att anmäla oss till hoppklasserna framöver? Då blir det färre lopp och bara sådana där jag behöver hålla igen. Räddningen för mig har ju hittills varit att jag kunnat ge järnet i agilityklassen och gett husse utdelning där. Finns en del att fundera på där.

Jag har gett husse 2 stycken förstpris i viltspår. Det krävs ett till för att vi ska bärga hem viltspårchampionatet. Här har jag verkligen testat husse och ibland slits han faktiskt mellan hopp och förtvivlan. Jag hjärnkoll på var spåret går och var vinklarna finns. Men det finns ju så mycket annat gott att lukta på och eventuellt smaska i sig i skogen. Husse har lärt sig när jag drar iväg på egna äventyr så jag har hittat ett sätt att göra honom osäker.

Jag är lite orolig att vi ska sluta med våra skogsaktiviteter om vi tar det där championatet. Men jag har börjat förstå att det faktiskt är aktiviteten som sådan som är viktig för husse. Championatet säger han är bara ett mål på vägen. Tror mer och mer på honom men till dess han övertygat mig fortsätter jag med att styra den stackars humanoiden.

Då husse är lite osäker är jag snabb med att förstärka osäkerheten genom att låtsas vara jätteosäker själv och söka stöd hos honom. Detta gör att han inte har hjärta att bli arg utan tvärtom gör allt för att stötta mig, vilket i sin tur gör husse ännu osäkrare. Här snackar vi om ett verkligt vinnande koncept. Svårigheten för mig är igen att det är en skön känsla när husse blir nöjd med mitt spårarbete. Vi får se hur länge jag orkar stå emot den där otroliga glädjen det faktiskt är att dela lyckokänslan med husse. Det är ju fantastiskt att gå med klöven i munnen bredvid husse tillbaka till bilen. Han riktigt strålar av kärlek och stolthet över mig och mitt spårarbete.

Jag sköter mig klanderfritt på träningsspåren men jag passar på när det är spårprov. Tar oftast spårupptaget men sedan visar jag tvekan vilket gör husse utom sig av nervositet.  Nu är det ju bara ett problem och det är att jag nu avslöjat de flesta av mina kort eftersom det är husse som skrivit ner detta. Jag har faktiskt smugit mig intill husses huvud på nätterna och tyst viskat in i hans öra att han ska skriva ner den här historien. Har jag riktig tur så kanske han tror att han hittat på det här alldeles själv. Då kan jag ju klara mig....
Kanske handlar det mer om en husses bortförklaringar än att bli ägd?