fredag 31 januari 2020

Nytt år, barnbarnsbesök och bältros - vilken kombo😱

Lite allmänt

Det pratas mycket om att tiden går fort men faktum är att det går fort. Så fort att jag nästan inte hinner med. Inte bara det att tiden går fort det händer en massa också, både större och mindre saker. Jag har insett att jag har det väldigt bra och mår bra inombords. Sen börjar jag ju bli till åren och krämporna smyger sig på men det har jag ju bara att förhålla mig till och göra det bästa av. Jag verkar äntligen ha börjat att leva i nuet på ett annat sätt än vad jag gjorde för bara ett par år sedan. Att njuta av det jag har där jag är istället för att enbart se framåt eller bakåt. Som någon så fint har uttryckt sig förut, "Nuet är en kamp mellan historien och framtiden. Historien kan vi inte göra något åt och framtiden har ännu inte hänt medan nuet i allra högsta grad är just nu".
Årets julfoto som Ulla fixat.
Besök av de viktiga
Under nyårshelgen hade vi besök på Bolltorp av de viktiga. Det var dotter med fästman och barnbarnet som var nere hos oss från Jämtland och förgyllde det nya året. Vi hade en extra julafton med allt vad det innebar kopplat till paket och godis. Julmaten hade vi redan lämnat så det blev annan god mat och dryck. Det var fantastiskt härligt att få rå om dom ett par dagar. Det var en hel del aktiviteter som genomfördes.

Nästan en heldagsutflykt till Stockholm och naturhistoriska. Att se Max ansikte när han fick se dinosaurieskeletten var fantastiskt. Det var ett stort wow och han såg helt betagen ut. Det var många intryck han fick då vi vandrade runt och tittade under ett par timmar. Vi avslutade med lunch och sedan hem.

Jag fick en väldig massa hjälp med hundarna. Det var både fodring, rastning , agility och spårning som han fick vara med på. Max hjälpte mig att gå ut ett viltspår för en hund och spårade med Wynja. Dessutom körde han lite agility med Wynja vilket var härligt att se. Fantastiskt att en fyraåring kan ta instruktioner och sedan göra rätt. Wynja bidrog ju också till att det blev bra då hon är hindersäkerheten själv. Det är  i alla fall härligt att se hur naturligt Max interagerar med djuren både i vardagssituationer som under träning. Trodde det skulle bli lite gnäll när vi gick ut spåret i skogen men han knatade med utan problem. Vi turades om med att dra klöven då han hade lite problem med balansen vissa stycken.
Max kör slalom med Wynja. Hon följer med som om den mest naturliga sak i världen.
Max och Wynja efter genomfört viltspår. Han var lika uthållig som hon var Spårnoga.
Hundfokus
Då vintern har glänst med sin frånvaro har jag kunnat göra aktiviteter med hundarna som jag inte trodde skulle vara möjliga förrän framåt våren. Det har spårats, cykelrastats och tränats agility. Det enda smolket har varit att det blivit mörkt så fort på kvällarna vilket har gjort att det oftast varit på helgerna som det tränats. En och annan cykelrastning har det blivit på kvällstid då vi verkligen har sett ut som blinkande rymdvarelser.

Jag har under hösten/vintern verkligen märkt av hur jag njuter av att jobba med hundarna och hur mycket det ger mig. Både det rent praktiska arbetet men även det som är runt om. Har fått till ett häfte/bok där jag skrivit ner hur jag jobbar och har jobbat med viltspår. När jag suttit och skrivit så har det varit en riktigt bra reflektion om varför jag gör vissa saker och inte. Det är inte tänkt som någon lärobok i viltspår utan huvudsyftet är mer att jag skrivit ner en sammanställning hur jag kommit framåt och tänker runt viltspår. Den kan nog användas av en som vill lära sig och är villig att pröva utifrån de erfarenheter jag har fått genom åren. Ett enkelt sätt att dela med mig av mina erfarenheter.
Wynja vid spårslut där hon bär med sig klöven hem.
Förberedelser inför "Crufts"
Förberedelser inför Englandsresa för Ulla och Ambie pågår. Det tog tid och det har inte varit det lättaste att få reda på vad det är som gäller vid resa med hund då England nu ska lämna EU. Men plötsligt blev allt glasklart. Inga förändringar förrän nu gällande avtal förhandlats om😏 Lite spännande för först visste ingen någonting om vad som skulle hända men så utan att några beslut tagits så var det plötsligt glasklart, så där i elfte timmen. Nu när allt är klart så blir det till att jobba med att få till stabilitet och hull så Ambie får de bästa förutsättningarna. Ulla har till och med köpt lite nya kläder just inför utställningen. Inte så att det går till överdrift utan bara för att. Det ska bli spännande att se hur det går. Jag är faktiskt lite avundsjuk på att de ska iväg.

Bältros

I förra veckan fick jag plötsligt utslag i ansiktet och sedan hög feber. Den där rodnaden utvecklades så att den täckte nästan en tredjedel av ansiktet och jag blev av Ulla anmodad att ringa 1177. Var bara att ringa vilket resulterade i att jag satt på vårdcentralen med feberfrossa😰 och väntade på att komma till läkaren. Ett kort besök och en provtagning senare var jag på apoteket och hämtade ut två olika piller innan jag for hem och bäddade ner mig igen. 2 dagar senare var febern borta och rodnaden hade tunnats ut.
Ånyo har jag lärt mig något nytt. Är man snabbt på plats hos läkare så kan man få läkemedel som hjälper. Dock var det visst en gräns på 3-4 dagar och jag är mer än glad att jag kom iväg så snabbt. Om inte hade jag fortfarande haft ordentliga problem. Fem dagar in i medicinkuren var både svullnad, rodnad och värk borta. Enda kvarvarande spåret var att jag fjällade där jag haft rodnaden.


Ögonblick i livet

Jag har börjat skriva ner små korta historier om olika minnen jag har från min uppväxt, både bra och dåliga. Det är väldigt spännande då dessa historier/erfarenheter till väldigt stor del har påverkat mig till den jag är idag. Det är tydligt hur händelser från förr ligger till grund för de värderingar jag har idag.
Det är spännande att bottna mera  i sig själv och se vem jag faktiskt är och står för men även varför.
Jag blir lite förvånad över hur mycket jag minns om min barndom, vissa händelser i alla fall. 
När jag sitter och skriver/tänker på händelsen känns det ibland som jag är där. Inte så att jag återupplever den utan mer som om jag står vid sidan om som betraktare. Jag har ett mål att det ska bli 10 ögonblick i livet. Det kan bli mer men det vet jag inte ännu. Min dotter har fått läsa och tycker det är både spännande och roligt att ta del av mina minnen. Mycket har jag pratat om men det blir mer på riktigt när det går att läsa i sin egen takt och fundera samtidigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar