Oups vad tiden går fort! Nu semester och operation..

Redan semestertid

Det är inte klokt vad tiden går fort. Valparna har redan hunnit bli 6 veckor och det är dags för semester. Inte nog med att man upplever att tiden går fort, man har gjort en himla massa också.
Känns som om det har gått på i ett både på jobb och hemma. Inte stressigt bara en hel massa olika saker som gjorts. Kvällarna har varit vigda för hundar och återhämtning. Till och med att sitta på gräsklipparen är en rejäl mental återhämtning.

Avslut på Afghanistan

Den 23 maj var jag i Eksjö på Göta Ingenjörsregemente, Ing2. Det var medaljceremoni för FS 36 som precis kommit hem från sin mission i Afghanistan. Anledningen till att jag var där är att lillebror ingick i den styrkan och nu äntligen är hemma i Sverige igen. Till honom och alla andra i FS 36 "Skönt att ni är hemma och tack för att ni tjänstgjort".



Besök av valpköpare

Kristi flygare (uttryck för kristi himmelsfärdshelgen) hade vi tre besök av valpköpare. De var från Linköping, Vingåker och Söderhamn. De fick nu för första gången träffa valparna "in real life". Det är trevliga familjer som våra små adepter sedan ska flytta till. Speciellt härligt var det at se deras ansiktsuttryck då de såg valparna för första gången. Alla ansikten uttryckte inte annat en ren kärlek och längtan efter att få hem sin nya lilla flockmedlem

Svinskit igen

Lilo, flockens lilla pajas upphör aldrig med sina påhitt. De flesta är oskyldiga och bara gör att man älskar henne mer. Ibland gör det dock över styr.
Här är hon precis nyduschad efter att ha rullat sig i lite svinskit. Föga uppskattat av husse och matte...

Agilityn går framåt, viltspårningen i vila

Den Bolltorpska banan används för alla de fyrbenta i flocken. Viltspårandet har pausats lite med tanke på valparna och alla fästingar som kan dras med hem. Kanske inte så farligt men det är dumt att chansa. Finns tillräckligt av de små kräken redan på vår gräsmatta. Mest beror det på att husses häl inte är lämplig att gå ut i spårmarkerna med längre. Men snart är vi på det igen.

Att springa lös i hagen är inte att förakta. Framför allt då man får hoppa som en springbock för att kunna se vart man är och vart man är på väg.
Lilo älskar att dra runt som en illbatting. Kallas allmänt för kooikerfnatt...

Flockens kooikrar vandrar här i rangordning på den uppklippta rastrundan i hagen. Lite lyxigt med klippt gångväg men jisses vad skönt när det har regnat. Då håller sig alla utom en på stigen vilket minskar torkandet vid ingången hemma. Gissa vem som inte alltid är på stigen då!?

Stenen är ett populärt tillhåll och stannar jag till där så turas de om att klättra upp för att kolla på utsikten. Ja ibland turas de inte om utan det blir lite mer som "tiken på täppan".
Njuter gör de alla av utmaningen.

Operation "häl artros"

I morgon går startskottet för en åtta veckors rehab för hälen. Ska in på ortopeden och få den fixad. Ja åtminstone tar de förhoppningsvis bort det som orsakar smärtan sedan är det upp till mig att komma tillbaka med att få funktionen som det är tänkt att en fot ska fungera, dock utan smärta hoppas jag. Då kan jag äntligen starta med Lilo och fortsätta rosettjakten med Wynja och skogarna kommer att vara fulla av spår.

Clematis

Vi har en clematis som växer här hemma. och med växer menar jag VÄXER. Ulla har bra hand med den. Förra året blommade den väldigt mycket och det var väl ingen av oss som trodde att den blomningen skulle överglänsas. Men det gjorde den. Bilderna är tagna den 10 juni i år!!

 

Valpfrossa

 

Nu är det slut!



Nu är banpremiären gjord med Lilo och Queen-kullen växer

Lilo banpremiär i blåbärsklass

På söndagen lastade jag in Lilo och mig själv i tassemobilen.2 för att ta mig till Kumla bk  och deras inofficiella agilitytävling. Det skulle bli Lilos första framträdande på agilitybanorna. Jag valde blåbärsklassen eftersom hon ännu inte fixar slalomet. Målsättningen var att se och känna hur hon betedde sig på banan och hur vår kontakt fungerade. Inga förväntningar, bara dit för att ha roligt.

På vägen överraskade vi två små parvlar som kommit lite väl långt bort från lyan. Dock verkade de vara ganska hemmastadda i området vid Lännäs kyrka och var inte stressade så det störde. Verkade mer nyfikna än rädda då jag stannade bilen för att ta några kort.


Vi var anmälda för två starter och man kunde köpa in sig på en andra chans om man inte var nöjd med resultatet. Vårt första lopp nollade vi men i det andra tappade husse lite fokus och vi fick lite fel. Jag valde då att lösa andra chansen för att köra samma bana en gång till. Så här i efterhand kan man tycka vad man vill om det. Lilo orkade inte hålla fokus utan hittade på lite egna lösningar om vad man kunde göra på banan. Det blev en bra erfarenhet att få en bild av hur mycket hon orkar fokusera så här långt. Oavsett resultat så är jag jättenöjd över hennes beteende på banan. Följsam och hade koll på och följde mig bra i de allra flesta momenten. Bara att kolla på filmen här ovan så kan ni själva se hur duktig hon är.

Valpmys i mängd

Wynja fortsätter att vara den underbara mor och vårdnadsgivare med Queen-kullen. Med erfarenhet från ädelstens-kullen går hon bara från klarhet till klarhet. Det blev ju tre valpar i denna kullen, två tikar och en hane. Alla valparna är tingade och ska till varsin underbar flock där de verkligen är efterlängtade. Känns bra att ha träffat alla valpköparna innan och fått en bra känsla för dem i ock med att det är en liten del av sig själv man lämnar ifrån sig.
Ulla är ju hemma med valparna och tar hand om alla våra fyrbenta. Detta gör att hon får följa dem lite närmare än vad jag kan. Dessutom tar hon underbara bilder på de små och även på Wynja. Avslutar detta blogginlägg med några sötdödsbilder…

Oj vad det händer mycket och vad tiden går fort.

Viltspår in i det sista och agility för den yngsta.

Det är något mer än två veckor kvar till det är dags för Wynja att få sina valpar.
Innan hon fick gå på sin mammaledighet så fick hon gå ett sista viltspår. Det var några hundra meter och genom ganska plan terräng. Lite träd och annat men inga branter, diken eller surhål.
Hon släppte dräktighetsbubblan och var fokuserad i spåret.

Det fick ju inte vara för enkelt och terräng är ju terräng och den består ju av det som finns. Till exempel nerfallna träd som ska passeras för att hitta fram till den kampvilliga klöven.
Lugnt och sansat jobbade den lite knubbiga viltspåraren fram till spårslut och klöv.

Ulla har fortsatt med agilityträngen. Hopphinder går som en dans men det har varit lite problem med balansbommen. Men med tålamod och lugn har Ulla byggt upp självförtroendet hos Ambie så att hon nu tar balansen utan problem.
Även med lite fart går det...

Däcket och de andra hopphindren tar hon med fart och utan problem. Snart dags att lämna träningsdäcket och gå på det med ram och lite höjd.
Tunnlarna går hon igenom men där är hon fortfarande väldigt skeptisk. Varför gå igenom nät det går snabbare runt?

Liten Puma följer med på promenaderna ibland. Tror det mest är för att få klättra i de stora träden och visa hundarna att hon fortfarande "äger" dom.
Det är i alla fall trevligt att hela den fyrbenta delen av flocken följer med på promenadrundan.

Svensk juniorvinnare & svensk vinnare 2019

Helgen innan Wynja skulle valpa åkte Ulla med Ambie och Lilo till Sundsvall på utställning. Det var en svensk vinnarutställning med internationell klassning. Vi trodde väl mer på Ambie som skulle in i unghundklass än på Lilo som fick vara kvar i juniorklass.
Men vi hade helt fel. Inte så att det gick dåligt för Ambie utan det var att Lilo verkligen gick hela vägen hos domaren. Hon fick två titlar; "Svensk juniorvinnare 2019" sedan gick hon upp i konkurrensen och tog titeln "Svensk vinnare 2019". Hon fick sitt första cert och blev BIM.
Medan de fixade detta i Sundsvall var jag hemma och var "mammavakt" åt Wynja då hon bara hade en vecka kvar. Mäkta stolt var jag över min lilla clown

Så kom valparna

Fredagsnatten till den 26 april kom dom. Det blev tre små knyten. 2 tikar och 1 hane.
Tillsammans med matte skötte Wynja valpningen galant. Tre friska små kooikervalpar såg dagens ljus och landade in i den Bolltorpska flocken. Detta endast för ett gästspel i ca 8 veckor innan de ska till sina nya flockar.

Wynja tar väl hand om de små liven.
Deras pipande och försök att flytta sig gör att man ler fånigt. Det där leende lär väl delvis ha slocknat till vecka 8 då det är dags för dom att flytta. Veckor av att torka kiss och avföring kombinerat med pirayamunnar gör nog att det blir skönt när de blir hämtade...

Tills dess att tre lyckliga familjer får utökning så får Wynja nu i början ta huvudansvaret för att de nyfödda tre får mat och bra omvårdnad...

Viltspår i grönskande terräng

Nu börjar det bli grönt ute i skogarna. Ser och känns mycket mer trevligt att skogen börjat få kläder i olika nyanser av grönt med en och annan färgklick av annan kulör. I söndags blev det varsitt spår för juniorerna.





Ambie fick ett något kortare spår än Lilo men det var nog så utmanande för henne. Jag hade lagt spåret så att hon skulle behöva gå igenom en hel del täta snår och unggranar. Hon jobbade på lugnt och löste problemen utan konstigheter. Hon arbetade faktiskt bättre och var mer noggrann där det var bloduppehåll.

Lilo fick ett längre spår med flera vinklar och längre bloduppehåll. Det var mycket vilt som hade rört sig i området men hon behöll ändå fokus även om det blev några mindre avvikelser.

Nöjd husse med en nöjd Lilo som stolt poserar med klöven i munnen. Jag är väldigt nöjd med spårväskan från snigeldesign med sjukvårdsficka utanpå. En bra väska används och den visar även lite av vem man är. Så en spårväska som denna kan aldrig "pimpas" för mycket. En schwungväska som är praktisk, rymlig, smidig, lättburen och håller sig på plats! Kan det bli bättre?

Spår och snår...

Spårarbete i beige terräng

Jag har ju fördelen med att ha nära till och ibland mycket nära till spårmarker. En dag i helgen som varit lurade jag med mig Ulla ut. Dels för att hon skulle få se hur Ambie arbetade och dels för att ta lite kort. Hon lyckades bra med att göra båda sakerna. Framgent kanske hon tar Ambie och spårar själv. Det fotomässiga resultatet ser ni här nedan. Det lilla rödvita nystanet i täten är Joykooi Amber, Ambie i folkmun. Den stora klunsen i slutet av linan är undertecknad.

Spårupptag.

Spår i snår.

Lyckligt ekipage vid spårslut.

Stolt viltspårare med klöv i mun.

Det är alltid samma lyckliga känsla jag har
då hundarna stolt får bära hem klöven.

Med beige terräng menar jag att det ännu inte hunnit grönska utan det mesta är dött sedan i fjol. Livet i grönt ligger och spirar precis utom synhåll och bara väntar på att få liksom explodera. Explodera i olika gröna livgivande nyanser.

Även Lilo och Wynja fick spåra men då utan fotograf. Wynja visade verkligen hur roligt hon tycker det är med viltspår. Även om kroppen är lite tyngre och osmidigare av dräktigheten så visar hon inget av detta. Lugnt metodiskt och säkert spårar hon sig fram till klöven. Det blir inga långa eller ansträngande spår men det är en utmärkt mental träning. Hon fokuserar lite på annat än sparkande valpar i magen.

Ambie tjuvtränar agility med matte



Flockens minsting både i ålder och storlek verkar äntligen ha hittat det här med agility. Ambie följer Ulla bra och maxhoppar över låga hinder med bra fart framåt. Korta och lite intensiva kombinationer med paus emellan så går det bra.

 

Nu dröjer det inte länge

Snart lämnar de kyliga kvällarna och nätterna plats för värme och ljumma vindar. Vintern försvinner med en sista suck och vi kan lägga undan toppluvan och långkalsongerna för denna gång.

Det har blivit ljusare längre på kvällarna vilket inbjuder till mer utevistelse och aktiviteter med de fyrtassade, hårbeklädda flockmedlemmarna. Låt det dröja till nästa höst och vinter för jag saknar er inte ett dugg..



Dräktighet, spårning och allmänt vansinne

Nu har vi en dräktig tik

Wynja är nu konstaterat dräktig. Ulla var med henne till veterinären i förra veckan och gjorde ultraljud. Veterinären såg tre valpar men det kan ju vara någon som gömmer sig. Så nu är det bara att vänta och se hur många det är som kommer ut till slut. Även om vi sett tre så vet man ju aldrig vad som händer under resans gång. Har fått uppgifter från en annan uppfödare (annan ras) att det kan vara stora variationer. (konstaterat 1 valp med ul-födda 5. konstaterat 4 valp med ul-födda 8.) Som sagt man vet bara säkert när man sitter där med facit efter valpningen. Kom precis på att vår Stina hade ul visat 4 och det blev 7! 



Ett andra pris och nu mammaledig

I söndags gick vi ett viltspårprov. Det gick riktigt bra men tyvärr så bakspårade hon efter en vinkel där hon gjort ett stort slag. Jag hade så mycket fokus på att läsa henne och hade inte en tanke på att vi var på väg tillbaka. Lite skogsvilse rent ut sagt. Det blev ett andrapris vilket jag är riktigt nöjd med. Vi har ju kämpat en del med nollor på senare tid då jag med mina energier har stört hennes arbete. Men nu blir det mammaledigt då hon har gått in i dag 30. Bara promenader och aktiveringsspår. Mental och kroppslig aktivering men ingen ansträngande träning.

Det märks att vår Wynja är dräktig. Mammig och kelig, kontaktsökande utöver det vanliga. Förut låg hon gärna ute i hallen men numera vill hon oftast vara i samma rum som oss andra. Även om ultraljudet konstaterade dräktigheten så var Ulla och jag nästan helt säkra på att det var valpar i magen kopplat till hennes förändrade beteende.

Nybörjare på slalom

Även de små fick sig en duvning på söndagen. Det blev lite agility för dom. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Lilo går riktigt bra i allèslalom men när man efteråt tittar på bilderna som Ulla tog blir man ganska full i skratt. Man ser då tydligt att hon är en unghund som inte har riktig koll på sin kropp och rörelserytm. Himla tur att pinnarna inte är fasta utan fjädrar då hon springer på dom.

Att hon for in i den sista pinnen märktes inte då jag körde med henne. Det blev en rolig överraskning då vi tittade på bilderna efteråt. Lilo är en härlig hund att jobba med, arbetsvillig och lättmotiverad. Hon riktigt lyser av glädje då hon får jobba och ställs inför nya utmaningar.

Ambie överraskade rejält. Vi har inte kört så mycket med henne då hon inte alls har visat samma motivation för agility som Lilo.
Men oj vad man kan missta sig. Verkar bara som om Ambie behövde lite mer tid på sig att mogna.
Det var rejäl fart på henne och hon tyckte det var jätteroligt att springa med både mig och Ulla.
Det går framåt för henne också.

Ljusare kvällar

Det känns riktigt bra att ljuset kommit tillbaka så att man kan göra saker även efter jobbet. Känns så mycket lättare med det mesta och sedan kommer jag igång med att träna hundarna mer än bara på helgerna. Idag var jag ute och körde varsitt kort pass med småttingarna. Det är bra fart i båda två.
Och ja, husse har inte den kondition han borde men det blir kanske bättre efter besöket på ortopekliniken nästa vecka. Får se vad ortopeden hittar på för något till min "Haglunds häl"?
Blir det starkare cortisoninjektion eller går han vidare med operation. Bara att veta vad det är oc en diagnos på eländet gör att jag kan stå ut lite till. Längtar så att få komma ut och löpträna med hundarna. Tills dess får jag nöja mig med att cykla med dom.

Många vårtecken nu

På vägen hem från jobbet kom jag att tänka på att jag sett en uppsjö med vårtecken. Ormvråken skriker, tranorna ylar och gässen snattrar. Svanarna går majestätiskt omkring på ängarna och tofsviporna fladdrar hysteriskt runt över åkrarna. Vid fågelmaten har jag sett bofink och överallt blommar krokusen. För att inte tala om att det härliga ljuset kommit tillbaka och gör att man kan vara ute på kvällarna längre. Ja nu är våren ta mig sjutton äntligen på plats...

I väntan på ultraljud😊

Friarresa till Söderhamn

Nikon & Wynja i en liten svängom. De hade
nog tjuvläst i boken om parningsbeteenden.

Det blev en lyckad träff för Wynja uppe i Söderhamn. Vi hade missat lite med tidsberäkningen så Ulla och Wynja fick bo kvar i Söderhamn en hel vecka. Tur att det var trevliga hanhundsägare och hanhund. De fixade och donade så att Ulla skulle känna sig hemma. Nikon var en riktig gentleman och väntade in Wynja till dess det var dags.
När hon var redo så var det inga som helst problem. Det blev ett par lyckade parningar till allas vår glädje. Sedan var det bara att vänta på att hon skulle ta sig och få ännu en liten kull med kooikrar.

Väntar med glädje och lite oro

Om bara några dagar får vi reda på om Wynja är dräktig eller inte. Kristin, vår veterinär ska kolla Wynja med sin ultraljudsutrustning. Tyvärr kan jag inte vara med själv utan det blir Ulla som får se om det finns små puppisar i Wynjas mage. Jag får veta det när jag kommer från jobbet och möter förhoppningsvis en garanterat dräktig hund med rakad mage. Om ultraljudet är positivt så blir det att byta foder till ett för dräktiga tikar. Känns faktiskt skönt att vi har Royal Canin till våra hundar. Foderbytet blir ju ingen större omställning då. Det märkte vi förra gången hon var dräktig och de andra gångerna vi har växlat inom Royal Canin med våra hundar. RC har ju ett koncept med foder som sträcker sig från den nyfödda valpen, växande hunden, arbetande hunden fram till den åldrande hunden samt en hel del fodertyper för olika problemområden och rastyper
 

Träningen ger glädje och resultat

Årets vinter har varit helt okej. Missade att ta in agilitybanan men det var nog en mening med det. Under barmarksdelarna så har det kunnat bli lite agilityträning. Det har varvats med lite cykling och viltspår så hundarna har fått jobba en del under vintern ändå. Känns bra att ha kunnat hålla hyfsad form på Wynja inför parning och eventuell dräktighet.

Spårade med Wynja i går och hon var inte speciellt pigg och framåt. Tvärtom så var hon riktigt låg emellanåt. Berodde förmodligen på att de sköt hagel/lerduva i grusgropen en bit bort. Där ser man vad hundarna kan smitta varandra med osäkerhet. Wynja har tidigare inte reagerat på skott medan Stina gjorde det. Under Stinas sista tid så märkte jag att Wynja började ta efter beteendet.
Lade två kortare spår för henne idag med olika delar i varje spår. I dag hade jag en helt annan hund med mig ut i skogen. Bra upptag och hon gick i stort sett mitt i spåret hela tiden. Bloduppehåll, vinklar och återgångsvinkel tog hon utan några problem. Hon tog de färska klövarna med glädje och bar dom stolt som en tupp tillbaka till bilen. Kommer ihåg när jag och Wynja började med viltspår. Då ville hon inte ens ta i klöven, nu är det som om hon inte gjort annat. 
 
Tack för alla fina bilder
Nikons husse är en rackare på att ta fina hundbilder. Alla bilderna i detta inlägget har han tagit då Ulla och Wynja var uppe i Söderhamn. Vill ni se fler av hans hundbilder så kolla på hans sida på facebook. Sök på Hundfotograf Tommy Eriksson. Där finns fantastiska bilder på olika hundar och han lyckas verkligen få fram deras karaktär i bilderna. 

Nu väntar vi bara med spänning på om det längre fram i vår blir kooikervalpar på den Bolltorpska farmen eller inte. Wynja visar alla tecken på att vara dräktig men man vet aldrig med hundar då skendräktighet kan påverka dom lika mycket som en riktig dräktighet i början. Men efter ultraljudet så vet vi hur det ser ut och får börja planeringen därefter.