Mycket aktiviteter och mycket Kooiker.

Nu går det minsann undan. Vi är redan i slutet av mars och hit har våren hittat med barmark, värme, vårblommor och fågelkvitter. På gården har vi haft en hel del besök. Bland annat av Wynjas uppfödare Catarin. Hon kom i sällskap med Carina för att titta på vår bedårande kooiker. Trevligt besök med fika och bara hundprat. Tack för besöket och välkommen åter.

Ulla har varit och ställt ut Wynja på utställning i Strängnäs. Inga lysande resultat men det är väl inte att förvänta med en liten tjej som höglöper och inte alls var sitt vanliga jag. Blev trots allr ett "very good" och bra kritik i övrigt. Får väl planera in någon/några utställningar till för att se vad hon får för kritik då hon är sitt sprallig jag.

 På en av söndagsträningarna hade vi en rackarns springbana. Jag hade fullt sjå med att hänga med när Stina for runt. När jag sedan körde Griima blev jag hopplöst efter innan jag lärde mig hur vi kunde lösa vissa av kombinationerna med distanshandling och skickande. Jättekul och utmanande.

 Wynjas agilitykunskaper blir bara bättre och bättre. Hoppkombinationer och tunnlar går som en dans och slalomen är på gång. Det dröjer nog inte länge förrän hon kan börja tränas in på det riktiga slalomet och vi kan lämna allén bakom oss. Hon är kul att titta på då hon kör alléslalomen för hon visar verkligen med hela kroppen hur roligt hon tycker det är.

 När vi hade lagottoklubben i ridhuset för en dag med "prova på agility" så passade jag på att pröva Wynja på platta tunneln. Med en pigg och framåt hund så var det ju inga problem med det hindret heller. Efter endast ett par gånger med att hålla upp släpet så sprang hon igenom som om hon inte gjort annat. Mitt upp i alltihop så passade hon på att ta balansbommen också. Bara att passa på att ta det tillfället i flykten. Hon har fått gå den ett par gånger med stöd men nu drog hon upp själv utan krusiduller. Fick till och med till ett bra kontaktfält vid nergången.

Viltspårträningen går framåt. Adepten är riktigt duktig i sitt spårarbete. Hon jobbar lugnt och sansat. Jag uppfattar det som om hon är ganska spårnoga eftersom hon inte driver iväg i lä om spåret utan verkar sträva efter att hålla sig mitt i. Visst händer det att hon driver iväg men hon är snabbt på spåret igen. Har inte upplevt så många "snurrar" och vinklarna har hon varit riktigt duktig på. Efter att ha hittat klöven så är hon så himla stolt när vi går tillbaka från spårslutet. Om ni bara visste vad blickarna hon ger mig värmer. De verkar verkligen säga "Du och jag husse".

Nu har jag ju faktiskt även två andra tjejer som jag jobbar med. Jag har varken glömt Stina eller Griima men det blir nog naturligt att jag lägger lite mer fokus på Wynja i skrivandet då hon är under träning och utvecklas hela tiden. De två äldre damerna ger mig lika mycket glädje som den lilla junioren men på ett annorlunda sätt.
Griima tror hon ska ha valpar. Verkar som om hon blivit lite skendräktigt efter senaste löpet. Så om ett par veckor börjar hon väl bädda. Hoppas att det bara är en tillfällig hormonsvängning och att hon tappar bort det snart. Hon har blivit otroligt hussekär för stunden, både på gott och mindre gott. Dessutom lite vaktigare än vanligt.
Stina ska ju snart ut på tävlingsbanorna. Lagklass i Askersund den 13 april. Laget "Ett, tu, tre" ska då göra sitt första officiella framträdande. Och jag som hade trott att Stina gått i pension!? Där ser man vad lite annorlunda handling och en valp gör med en tioåring. Hon har ju aldrig varit snabbare och mer på hugget än nu. Ska bli jättekul och se om det håller på tävling också. Dock blir det inga klass tre starter för gamla damen. Räcker med lag och inofficiella tävlingar. Vill inte slita mer på henne men ändå låta henne ha vansinnigt kul på banorna. Den 13 april så blir Wynja 1 år. Ops vad tiden går fort....

 Linus, Wynjas kompis verkar alltid vilja följa med då vi tar en promenad i hagarna. Den lilla rackaren drar uppmärksamheten till sig och verkar njuta av att bli uppjagad i något träd. Han kan smyga sig fram och genomföra ett skenanfall mot Wynja som snabbt går till motangrepp vilket gör att Linus precis håller sig utom räckhåll för Wynjas tassar och mun. Precis när Wynja tror att hon har honom glider Linus smidigt upp i ett träd och glor retsamt på en frusterad Wynja. Hon har lärt sig att då nonchalera honom och gå vidare. Snabbt är han då nere på marknivå igen och på väg mot huset efter Wynja. På den delen finns det dock inga träd så han får verkligen ha hög fart över ängen med Wynja i full karriär efter sig, ända till stängslet där hon trotsigt avbryter jakten. Dom är konstiga dom där två för de verkar ha lika kul bägge...

Jag och tjejerna tackar för denna gång och rör oss i full fart mot våren för nya äventyr och erfarenheter. Vi hoppas att det inte dröjer så länge innan det blir uppdateringar på denna sidan igen.

Huvva vad tiden går fort, och våren är här.

I helgen firade vi en 10-åring i flocken. Stina har blivit gamla damen men det är svårt att se på hennes beteende. Hon är lika lekfull och aktiv som när hon kom från Island. Vad gäller agilityn så har hon sedan i somras bara blivit bättre och bättre. Månne det vara så att Wynjas ungdom smittat ner Stina med ny vitalitet. Verkar faktiskt som om det förhåller sig på det viset. Men gammal är äldst.

 

Blev mycket hundgöra i helgen. På lördagen provade vi viltspår med Wynja. Vi fick hjälp av Lisa Nilsson att lägga två spår. Först ett kort rakt spår för att se hur och om Wynja var intresserad och sedan ett som var längre med två vinklar. Lugnt och sansat löste Wynja båda spåren. Enda problemet var att husse var lite tafatt innan polletten trillade på plats.  Söndagens agilityträning gick också som på räls. Alla tre gjorde bra ifrån sig.

Stina gick ju på som vanligt. Gamla damen är ju säkerheten själv. Wynja fick köra alléslalom vilket fungerar riktigt bra. Bara mer mängdträning så sitter slalomen nog snart. Som avslutning blev det lite bana med hopp och tunnlar. Det blir nog ett riktigt fartvidunder av den här lilla damen.

Griima blev till och med utlånad och sprang en bana med Roger. Hon löste det super och Roger fick verkligen jobba för att hinna med. Kul att se Griima fungerar bra med en annan förare. Var ju första gången och Roger blev ju helt slut. Vet inte vilket som var roligast att se Griima flyta på längs banan heller hur hon tog musten ur Roger…. 

På söndagen körde vi ett enklare spår igen för att kolla om intresset fanns kvar. Helt klart var det så. Hon löste spåret klockrent trots att jag gick bakom. Hon var nu lite piggare på att kampa och bita i rådjursklöven. Men inget går ju upp mot att kampa med husses hemmagjorda kampapporter.

Är ändå mycket, mycket nöjd med vad hon presterat på bara några gånger. Nu var ju till och med husse med i matchen och inte så vilsen som i lördags.

Efter träningen av egna hundar var det dags att köra lite kurs med nybörjargruppen. Det är härligt att se hur förarna har utvecklats och bara får bättre och bättre kontakt med sina fyrfota partners. Också kul att se hur hundarna växer, får mer självförtroende och har mer fokus på sina förare än på de andra hundarna. Hur de mer och mer litar på sina förare och tar hindren mer självständigt. För att inte tala om den glädje som fullkomligt svämmar över inne i ridhuset, både från hundar och förare.

Ni kan vara lugna för att det var tre nöjda hundar jag hade i soffan på söndagskvällen.

Som de flesta redan vet så fuskar jag med att göra lite paracordgrejor. Både till mig själv och till försäljning. Tröttnade dock på att försöka beskriva de olika färgerna jag har. Gjorde två långa "armband" med en kort sektion av varje färg jag har så här långt. Blir ju både enklare och tydligare att visa vilka färger som finns samt hur det kan se ut i färdigt skick.

Tulpaner och krokusar börjar sticka upp små skottur marken. Stora flockar med gäss har börjat flyga över Bolltorp på väg mot Hjälmaren och fälten runt om. Ugglorna har börjat hoa ut sin pilskhet på kvällarna. Ja, det är nog bekräftat. VÅREN ÄR HÄR!

"Murphy"! En kompis jag gärna varit utan...

Är man nöjd eller bara jättenöjd!
Hemkommen från jobbet i torsdags vrider jag på huvudströmbrytaren, vrider på nyckeln och trycker på startknappen samtidigt som jag ger lite gas. Br-br-brum så startar motorn trots att den stått i två år. Sladdar omkring och röjer undan de 2 decimetrar med snö som ligger på gårdsplanen och vägen. En timme senare är det klart och jag är inte ens svettig. Heja traktorn, aldrig mer en snöslunga. Möjligtvis en att sätta på traktorn
Jag verkar även ha fått en ny kompis, Murphy. Inte utan att jag börjar fundera på vad som sker omkring mig ibland. I synnerhet kopplat till våra fyrbenta vänner.

Lagen om alltings...
Det började med att Griima var halt. Då det löst sig så slet hon upp trampdynan på höger tass, (2 trampdynor). Precis då det börjat läka så var det dags för vänster tass trampdynor. Verkar som om huden på trampdynorna bara släpper då det är isigt ute. Funderar på om hon tidigare har förfrusit tassarna utan att jag märkt det. Förra vintern var detta ett återkommande problem vid 3-4 tillfällen.
Nu är det tassbandage på bägge baktassarna och hon ser riktigt ömklig ut där hon haltar fram. Hon verkar som tur var inte ha särskilt ont. Det var bara den första dagen som hon hade ont, nu är hon bara väldigt försiktig.
Så den svart/vita raketen får nu en icke önskvärd vila. Griima ser väldigt ledsen ut då jag tar med mig Stina och Wynja på träning eller promenad. Stackars Griima och jälla vinter.

Har prövat att göra "överlevnadshalsband till hundar. Dessa saknar precis som vanliga "överlevnadsarmband" både kompass, kniv, fiskeredskap och nödlivsmedel men de blir snygga och praktiska. Har så här långt gjort ett rosa. Ett rött och ett i camo står på tur när jag får halsmåtten.

Segersjö har skaffat ett nytt hinder. En komplett mur som håller tävlingskraven för alla tre storleksklasserna. I dag testades den på träningen. Wynja tog den utan minsta tvekan. Inte ens tillstymmelse till att "mellanlanda" på krönet.

Dagens träning gick lysande. Stina for som en stormvind och sökte sig verkligen framåt mot nästa hinder och vidare framåt. Glädje och lycka...
Wynja gick även hon super. Körde alléslalom med henne. Nu står pinnarna i rak linje men lite utåtlutade och man ser riktigt hur hon börjar slingra sig fram mellan käpparna. På filmsekvensen nedanför ser ni att det går riktigt bra och att hon tycker det är riktigt roligt. Precis som husse.

Körde även lite kombinationer med hopp, mur och tunnlar med det lilla livet. Följsam och sökte hinder på ett framåt sätt. Prövade också att köra lite hoppträning med tre hopphinder som stog ganska tätt på varandra för att se hur hennes hoppteknik såg ut. Det kan nog bli bra när det bär iväg till start nästa år. Till våren blir det balanshinderträning för min lilla röd/vita sötnos.

Julen är över och förbi, bara minnena kvar.

Så var julen 2013 över och förbi och vi skriver tvåsiffrigt i januari 2014. Intet tal om annat än att det varit ett händelserikt 2013 på alla sätt och vis. En del saker har lämnat större avtryck än andra.

Julen lyste den här gången inte vit utan det har varit barmark mest hela tiden. Kom lite vitt i mellandagarna men det försvann lika fort igen.

 

Den Bolltorpska julen firades i stillhet med de pälsklädda. Mat, promenader och träning har stått på agendan. Liksom förra året hoppade vi över kyrkobesöket på julafton. Julottan fick stryka på foten för lite välbehövlig vila och återhämtning.

På juldagen fick vi finbesök från Östersund och de stannade hos oss några dagar. Jessica fick en kamera i julklapp av sin Kalle och passade på att ta lite bilder på flock och natur härnere. Hon lärde sig snabbt hur den fungerade och levererade ett antal fina bilder. De två nedanstående har hon tagit med sin nya kreativa bildskapare. 

Vi fick som sagt lite vitt mellan jul och nyår. Det var bara så att det lyste upp den annars gråa naturen men i alla fall så passade vi på att gå ut en sväng i hagarna för att låta de håriga springa runt och rasa av sig i blötsnön.
Griima som börjat komma tillbaka efter sin överansträngning av hasen var bara så himla lycklig att få skutta omkring.
Här kommer hon skrattande.

Även de andra två pälsklingarna trivdes ute i blötsnön. Tre glada lekkamrater poserar villigt för fotografen för att sedan dra iväg för den sedvanliga jakten på varandra och annat som kan tänkas dyka upp. En katt är ju rolig att jaga utomhus...

Nu höll de sig som tur var borta från de lek- och jaktsugna tjejerna. Linus fick sin del av bus inomhus senare under dagen då Wynja har en förkärlek för att busa omkring med honom. Ser man på hur de interagerar så är den där busigheten ömsesidig. De har verkligen fattat tycke för varandra.



 

Dagen innan nyår kom lillebror med fru och barn på besök. Det blev några trevliga dagar i deras sällskap. Hundarna fick verkligen prova på det här med att umgås med "små människor" och det gjorde de med bravur. Jag trodde Griima skulle vara den som sist tog sig tid att få närkontakt. Men peppar, peppar hon var den första som lade sig bredvid Birger för att njuta. Wynja hängde snabbt på då hon såg att den lilla människan var tämligen ofarlig, än så länge. Stina gjorde sig inga illusioner utan la sig på golvet en bit ifrån. Man vet ju aldrig vad som kan hända med de där små...... 

Lärde mig lite nytt av lillebror, samtidigt som jag fick återuppväcka en del kunskaper hos honom. Att göra så kallade "överlevnadsarmband" var riktigt trevlig sysselsättning. Sedan kan man ju verkligen fundera på varför de kallas för just "överlevnadsarmband"? Det är ju bara en bit paracord och två spännen. Varken kompass, kniv eller metkrokar finns ju med.....
Nedan några exempel på den egna produktionen. Är riktigt nöjd, framförallt med de två vänstra.

Kommande helg verkar det som om det blir lite vinter. Kyla och snö står tydligen på programmet. Jag är helt lugn. Traktordäcken är monterade och traktorn ska bara lyftas ner från pallarna. Kom snö, bara kom så ska vi ploga bort dig, jag och den Bolltorpska helvetesmaskinen...

Till alla där ute:
Ta det lugnt, kör försiktigt och ha ett underbart liv.

Julafton med fart och mat.

Årets mysigaste dag har infunnit sig. Gårdagens bakning ligger laddat i frysen. I kylen är det fullt av mat som  snart ska avnjutas.Även om vi tjuvstartade redan i går med en lillejulafton.

Julen tycker jag är den härligaste av alla högtider och den bör firas i familjen trygga famn. I blev det dock lite annorlunda. Ingen snö och en inbjudan till träning i Kungsörshallen gjorde att traditionerna bröts eller det kanske startade en ny. Inte mig emot. Två timmars härlig träning med de håriga på julaftonsförmiddagen satt inte helt fel.

Tack Kerstin och Ylva för att jag fick följa med och träna och ha kul med hundarna. Och tack för att du filmade lite Kerstin.

 

Det var Stina, Wynja och jag som embarkerade "tassemobilen" och styrde mot Kungsör och hundhallen där. Griima fick vara kvar hemma med Ulla och vila sitt bakben. Tror inte att det gick minsta nöd på dessa två som fick vara kvar hemma. Griima har fullt upp med att flå mjukisanden med kvackljud hon fick i julklapp. Hon flår den på så sätt att hon gnager upp ett litet hål för att sedan dra ut fyllningen en liten bit i taget. Så i morgon eller senare ikväll är det bara ett kvackande skinn kvar.

Under tiden som Griima flår den stackars anden så körde vi andra lite rolig träning. Jag har precis börjat med att låta Wynja hoppa lite på låga hinder. På filmen över är det en enkel trehinderskombination med sväng och här nedanför en kombination med tunnel och sväng in i tunneln. Tycker det gick riktigt bra för att vara första kombinationerna.
Dessutom har jag slutat med godisbelöning och kör istället med kamp/lek. Lilltjejen har så himla lätt att bli för fokuserad på godiset och låser sig på det och inte att man ska göra för att få.
Stort tack till Ulla som kampat med lillfröken hemma så idag blev det naturligt att belöna på det sättet.
Ni måste väl hålla med om att Wynja är duktig....

Stina går faktiskt från klarhet till klarhet. Hon har fått en helt ny energi sedan Wynja anslöt till flocken. Kan nog även bero på att husse lovat henne att få tävla igen, nu i lagklass med några från Flen. Ska bli riktigt kul att köra lag. Jag vet ju inte hur länge Griima måste rehabilitera sig och då känns det bra att kunna tävla Stina igen eftersom hoppen inte är så höga i lagklass. Gamla damen har ju faktiskt hunnit bli nästan 10 år (fyller i februari!) men det märks inte på banan hon jobbar med härunder. Bra fart och följsam. Kan kanske bero på att även husse har blivit fostrad till att handla bättre....

Väl hemma igen så var det glögg och mys i soffan. Verkar som om flocken fått två nya parhästar. Griima låg på golvet och höll fortsatt fokus på att flå mjukisanden.
Vi var tre nöjda som anlände det Bolltorpska godset med tassemobilen efter 2 timmars glädje på roliga banor.

Hemma så tog invanda traditioner vid. Julklappsutdelning, Kalle Anka och hans vänner firar jul, god mat och godis. Maten blev lite förenklad idag då vi bara var två. I morgon blir det stora trumman för då får vi finbesök. Nu vidtar mer julaftonsmys och trivsel i den Bolltorpska flocken och vi vill tacka för året så här långt och önska alla vänner, kända och okända en:

Vi syns på banorna och i andra sammanhang framöver.

Ha det gott och var rädda om varandra.

Teknikutveckling och snart är det jul.

Efter tävling i lördags och träning i söndags så är det bara att konstatera att jag utvecklats rejält som handler för "mina" hundar. Om det nu är möjligt så blir det bara roligare och roligare. Stort tack till Malin som tjatat på mig och lagt grunden samt till Nadine som fick det att till slut falla på plats.
Stina - hindersäker som vanligt men har nu på äldre dar fått upp en fart som hon inte visat av förut.
Griima - Snabb, säker och signalkänslig om husse bara gör rätt vilket jag börjat göra mer och mer.
Wynja - denna lilla odåga har fart och en vilja att göra. Hon är faktiskt den första av de tre som jag kunnat börja med som valp.
Stina var ju nästan året då jag fick upp ögonen för agility och Griima hade ju fått sin has krossad. Griima var cirka 8 månader då jag försiktigt kunde börja träna lite. Det tog ett tag med henne, en försiktig resa som givit utdelning. Det var ju inte ens säkert att jag kunde starta med henne överhuvudtaget. Har lärt mig mycket av dessa två som jag tar med mig till Wynjas träning/inlärning.

Hittade den här filmen som kan vara en liten hint om hur svårt det kan vara att lära om ibland. Jag tycker den är helt underbar och kan översättas till många olika situationer som vi människor ställs inför.

Det är knappt så jag tror på att det är julafton nästa tisdag... Den Bolltorpska banan står fortfarande ute och det tränas lite på den av och till. Löpträning med hundarna. Dock i mörker men i mildgrader. Ska jag vara helt ärlig så saknar jag varken snö eller kyla. Visserligen fick vi lite snö i förra veckan men det töade bort ganska omgående.

Julmaten är inhandlad, åtminstone huvuddelen av den och nu blir det till att ta hjälp av de håriga att fixa till julmaten. Om jag fixar köttbullar, skinka med mera så får de tre vise håren hålla rent på golvet. Skulle tro att de gör detta utan att klaga men en av förutsättningar är nog at jag åtminstone spiller lite på golvet. Om inte lär de väl gny av besvikelse.....

På söndag, 4:e advent, blir det julavslutning med Segersjö hundsällskap. Vi ska vara i ridhuset där vi tränar och det ryktas om en superrolig "dogtrial" som aktivitet för hundar och förare. Ska bli spännande att se och pröva.

Platt fall och sorg i Bolltorp.

I dag känns det både roligt och sorgligt att skriva i bloggen. Men båda dessa känslor är så starka att jag vill dela med mig. En handledare sa en gång till mig att "våga vila i känslan" för att inte vara rädd för känslorna då de kommer nästa gång. "Våga vila i känslan och bli styrkt av den för känslor är energi". Detta tog jag till mig och känner mig faktiskt stärkt av både glädje och sorg. Dagens känslor tar sig faktiskt sin början i glädje så då startar jag där..

I går, söndags, var jag på kurs i Kungsör och i den inomhushall de har för hundträning där, lyllo dom. Vi var 10 raska ÖBKáre där. 5 på fm och lika många på em. Jag hade turen att få em så jag kunde ha lite adventfika med min kära hustru innan jag for.
Vi hade Nadine Rinderud som instruktör och hon jagade på oss som både Malin och Camilla gör. (idag har jag faktiskt rejält ont i rumpan efter alla vansinnesrusningar jag gjort).

Jag började med Griima men fick i halvtid byta till Stina då Griima verkade ha skadat sig. Trodde det skulle bli lite långsammare med min "pensionär" men ack vad jag bedrog mig. Både Stina och Nadine skrek på mig att öka farten.

Visst ökade jag farten. Till och med så mycket att jag på slutet i sista loppet tappade styrkan i knäna vilket gjorde att gubben , till Stinas stira besvikelse sträckte ut sig raklång innan sista hindret. I höjd med tunneln kände jag hur knäna bara gav upp och blev som kokta spagetti och inte kunde bära upp min späda kropp. Jag bara segade ihop framåt och Stina undrade förstås om jag hittat något mer spännande än ett agilitylopp där. Svaret var nej men det var allmänt skratt i lokalen...

Väl hemma så insåg jag att jag måste ha suttit och spänt mig rejält i bilen på vägen hem. Halt väglag och snö som yrde vilket gjorde att jag var på hugget. Men då jag klev ur bilen så kunde jag knappt gå. Hade suttit stilla i bilen och sträckt stora sätesmuskeln på vänster sida. För inte kan det väl vara under agilitykursen som jag gjort mig illa !!??

Kära hustrun kom på varför Griima inte ville vara med mer på kursen. Underlaget gav för bra fäste vilket gjorde att hon överansträngde sin vänstra bakhas. Griima vrider lite på den vid avstamp eftersom hon är lite "Toe out" efter operationen av hasen. På gräs och i ridhus så blir ju inte belastningen i vridmomentet så stort som nu. Så nu är det lite vila sig i form som gäller för den svartvita lilla fröken

I kväll är det sorg i Bolltorp. Tidigare idag så fick Hrisla somna in och galopperar nu på de eviga ängarna med sin mamma, Hrefna.
Hrisla var det första föl som föddes hemma på vår gård i Jämtland. De senaste två åren har hon haft problem med fång i ett par omgångar. Förra veckan var det dags igen. Nu slipper vår Hrisla ha ont mer. Där hon är nu kan hon få vara häst fullt ut med värdighet.

2010 fick Hrisla ett föl som vi döpte till Hamdir. Här står hon som stolt mor under favoritträdet i hagen och Hamdir har precis rest sig på vingliga ben. Hundarna var med oss och hade koll på hur det hela begav sig.
Hrisla hade full förtroende för våra hundar som fick hälsa på den nyfödde under överinseende av en vaksam blick.
Hon var en fantastisk mamma och en mycket trevlig häst att hantera

Det var jobbigare än jag trodde att låta Hrisla somna in. Jag som inte är någon hästmänniska inser att trots det har jag en nära kontakt med våra hästar. Vi hade en bra veterinär som lät henne somna in. Tack Kristin för den ödmjukhet, respekt och förståelse du visade. Stort tack för att du var kvar och pratade en stund efteråt, det var guld värt.