Platt fall och sorg i Bolltorp.

I dag känns det både roligt och sorgligt att skriva i bloggen. Men båda dessa känslor är så starka att jag vill dela med mig. En handledare sa en gång till mig att "våga vila i känslan" för att inte vara rädd för känslorna då de kommer nästa gång. "Våga vila i känslan och bli styrkt av den för känslor är energi". Detta tog jag till mig och känner mig faktiskt stärkt av både glädje och sorg. Dagens känslor tar sig faktiskt sin början i glädje så då startar jag där..

I går, söndags, var jag på kurs i Kungsör och i den inomhushall de har för hundträning där, lyllo dom. Vi var 10 raska ÖBKáre där. 5 på fm och lika många på em. Jag hade turen att få em så jag kunde ha lite adventfika med min kära hustru innan jag for.
Vi hade Nadine Rinderud som instruktör och hon jagade på oss som både Malin och Camilla gör. (idag har jag faktiskt rejält ont i rumpan efter alla vansinnesrusningar jag gjort).

Jag började med Griima men fick i halvtid byta till Stina då Griima verkade ha skadat sig. Trodde det skulle bli lite långsammare med min "pensionär" men ack vad jag bedrog mig. Både Stina och Nadine skrek på mig att öka farten.

Visst ökade jag farten. Till och med så mycket att jag på slutet i sista loppet tappade styrkan i knäna vilket gjorde att gubben , till Stinas stira besvikelse sträckte ut sig raklång innan sista hindret. I höjd med tunneln kände jag hur knäna bara gav upp och blev som kokta spagetti och inte kunde bära upp min späda kropp. Jag bara segade ihop framåt och Stina undrade förstås om jag hittat något mer spännande än ett agilitylopp där. Svaret var nej men det var allmänt skratt i lokalen...

Väl hemma så insåg jag att jag måste ha suttit och spänt mig rejält i bilen på vägen hem. Halt väglag och snö som yrde vilket gjorde att jag var på hugget. Men då jag klev ur bilen så kunde jag knappt gå. Hade suttit stilla i bilen och sträckt stora sätesmuskeln på vänster sida. För inte kan det väl vara under agilitykursen som jag gjort mig illa !!??

Kära hustrun kom på varför Griima inte ville vara med mer på kursen. Underlaget gav för bra fäste vilket gjorde att hon överansträngde sin vänstra bakhas. Griima vrider lite på den vid avstamp eftersom hon är lite "Toe out" efter operationen av hasen. På gräs och i ridhus så blir ju inte belastningen i vridmomentet så stort som nu. Så nu är det lite vila sig i form som gäller för den svartvita lilla fröken

I kväll är det sorg i Bolltorp. Tidigare idag så fick Hrisla somna in och galopperar nu på de eviga ängarna med sin mamma, Hrefna.
Hrisla var det första föl som föddes hemma på vår gård i Jämtland. De senaste två åren har hon haft problem med fång i ett par omgångar. Förra veckan var det dags igen. Nu slipper vår Hrisla ha ont mer. Där hon är nu kan hon få vara häst fullt ut med värdighet.

2010 fick Hrisla ett föl som vi döpte till Hamdir. Här står hon som stolt mor under favoritträdet i hagen och Hamdir har precis rest sig på vingliga ben. Hundarna var med oss och hade koll på hur det hela begav sig.
Hrisla hade full förtroende för våra hundar som fick hälsa på den nyfödde under överinseende av en vaksam blick.
Hon var en fantastisk mamma och en mycket trevlig häst att hantera

Det var jobbigare än jag trodde att låta Hrisla somna in. Jag som inte är någon hästmänniska inser att trots det har jag en nära kontakt med våra hästar. Vi hade en bra veterinär som lät henne somna in. Tack Kristin för den ödmjukhet, respekt och förståelse du visade. Stort tack för att du var kvar och pratade en stund efteråt, det var guld värt.