Ålskade och saknade

Jessica kom på att då vi inte har möjlighet att tända ett ljus för de vi saknar så får vi göra det hemma. På brunnslocket utanför entrén fixade hon till med foton, ett litet arrangemang och ett ljus. Plötsligt hade vi våra saknade så väldigt nära. Härligt med en dotter med goda idéer.

En ruggig dag idag

Höstens fina väder under veckan har utnyttjats maximalt. Stalldörrarna är helt klara och hänger på plats med kattlucka och allt.
I kohagarna har Stina och Griima fått träna uppletande av kampapporterna flera gånger. Det har varit lite spännande att se hue svinen dag för dag har bökat upp fler och fler små kratrar där de bökat upp. På en del ställen i hagen ser det ut som om en salva med granater slagit ner. På bilden här under kollar hundarna in förstörelsen. Ju färskare de är desto intressantare tycker Stina att det är att lukta på. Hellre att hon snusar runt i kratrarna än rullar sig i det andra som svinen lämnar efter sig.

I Labbetorps ridhus var det träning i söndags. Det var bara jag och Ulla L där vilket gjorde att träningen blev intensivare än vanligt. Inget fel i att vi blev nöjda innan tiden var ute. Men de övriga träningskamraterna saknades. Det är ju inte bara ett träningstillfälle utan även en social tilldragelse som jag uppskattar. Ja det blir flera söndagar med gemensamma träningar.

På söndagseftermiddagen hade jag besök av Robban och Carro. Carro är intresserad av att börja träna agility med sin Cindy, en sheltie. Jag visade lite med Stina och Griima och sedan prövade vi på hopp, öppen tunnel och balansbom med den lilla novisen. Hon är en liten försiktig fröken men det kommer nog att bli ett agilityekipage av dom också. De har en lång men rolig väg att jobba sig framåt på. Kanske kan jag lura in dom i Segersjö hundsällskap först och sedan till ÖBK efter vintern?

I dag har vädret inte varit det bästa, En typisk dag inomhus. Tassemobilen blev idag försedd med dubbade vintersulor så nu är vi åtminstone halvt garderade för snö. Mammas lilla blå får vänta med sina sulor till efter besiktningen. Då jag och Kalle kom hem efter att ha storhandlat så var det både mörkt och regnigt. Vädret till trots så fanns det några i det Bolltorpska hushållet som struntade fullständigt i väder och annat. Livsnjutaren Linus passade på att breda ut sig så mycket som möjligt och ta så stor plats som det bara går

Veckans parantes är inte lika avslappnad som Linus på bilden ovan. Funderar en del över varför en del har så svårt för att prata med, istället för om. Har dessa inte insett att det bara tar mer energi att prata om istället för med. Pratar de med så behövs det ju bara ett samtal så att eventuella missförstånd, missuppfattningar och feltolkningar kan rättas till och en gemensam verklighet blir verklig. De flesta av dessa individer väljer tyvärr den mera enrgikrävande metoden att prat om. Denna metod innebär också att flera blir involverade i missförstånd, missuppfattningar och feltolkningar så när det väl kommer fram till den det berör så finns det knappt ett uns kvar av vad som är fakta. Det kan vara tre till fyra led som har tolkat inkorrekta fakta och lagt sina egna värderingar och tolkningar. Så det kända musikstycket om Hönan Agda blir tyvärr en verklighet. Prata med, inte om och prata med istället för att skriva. En dubbelriktad kommunikation är öppen för att två ska kunna komma fram till en gemensam bild genom frågor och förtydliganden. Skrivs det så blir det nästan som att prata om då den andre inte kan ställa frågor för att kunna förstå vari problemet består. Ingen av oss lever i den bästa av världar men vi kan alla fösöka bidra med vår del. Ingen nämnd och ingen glömd.

En vacker helg är tillända

Stina ligger och njuter av höstsolen. Samtidigt har hon järnkoll på att hästarna inte hittar på något rackartyg i hagarna. Stona är flyttade till vinterhagen medans övriga går kvar i sommarhagarna. Efter Hamdirs kastrering kommer även dom att börja gå i vinterhage.

I lördags var det hundträning i den stora kohagen som stod på programmet. Här sitter de små liven och väntar på att husse ska komma tillbaka efter att ha gömt "sökapporterna". Dagen till ära så premiärsöktes det efter de åtta nya apporterna som husse tillverkat under sommaren. Båda var exemplariska. Gick utmärkt att skicka ut dom en efter en på sök ända tills alla apporterna blivit hämtade. De fick söka i både motvind och medvind. På slutet skickade jag båda samtidigt på två utlagda apporter. Utan problem valde de varsin som de hämtade in.
Nöjda och belåtna med dagens insats ligger de och tar igen sig en stund med de inhämtade apporterna.

I söndags var det dags för agilityträning i Labbetorps ridhus. Gick kanonbra så det var hemfärd därifrån med en go känsla i magen.
Senare överraskade Kalle med kolbullar på riktigt sätt. Det vill säga inget fusk utan den stillagades i järnpanna på öppen eld ute.

Jessica har gjort en hemsida med namnet "Bolltorp"Hon ville ha någon film att lägga in så vi kollade mina på youtube. Vi skrattade gott när vi tittade på den här. Jag har lagt ut den här tidigare i bloggen men gör det igen. Den är ett bevis på att alla vi som hållit på med agility en gång varit nybörjare. Och här ser föraren mer vilsen ut än hunden. För att inte tala om att Stina hade lite svårt att fokusera på uppgiften. Det skulle skällas på både hinderfixare och någon annan stackars hund vid sidan av banan. Oavsett var vi befinner oss nu så har vi alla varit här. Och för er som är här - passa på och njut och ha roligt för det kommer bara att bli roligare och bättre...
.

En skön och vacker höst

Det har varit några verkligt fina höstdagar som jag har haft möjlighet att njuta av. Det har varit skönt att ha kunnat ta sig ut i stort sett varje dag och göra något med Stina och Griima utan att ha regnmoln hängande över sig. Det har både varit uppletande, agility och cykling på programmet. Hoppas bara att det fina vädret håller i sig till helgen.

Vägen jag cyklar med hundarna då vi ska till den stora hagen där unghingsten Hamdir går med sin flock. Det är inte mer än ca 2 km men det är riktigt vackert och en härlig upplevelse så här framåt hösten med alla härliga färger-

I en av hagarna på vägen till hingsthagen växer det här trädet. Varenda gång jag ser det så tänker jag på ett tecknat barnprogram. "Kalles klätterträd" kommer ni ihåg det programmet från eran barndom? Trädet har en så härligt bullig form som tilltalar mig.

Hagen som unghingstarna går i är fantastiskt stor, minst 3 hektar. Här får hundarna springa fritt medans vi letar rätt på hästarna för att kolla så de inte fått några skador. Det är också i denna hagen som Stina gång efter annan hittar färsk vildsvinsskit att rulla sig i. Hon har inte riktigt greppat att husse inte är så himla nöjd med just det beteendet. Åtminstone inte sviterna av rullandet...

Av någon anledning så har jag en förkärlek för ekar. I hagen växer det många stor fina ekar som jag bara går runt och beundrar. Jag fascineras av deras storlek och den styrka de utstrålar. Att stå inne vid stammen och se uppåt ger en känsla av litenhet.

Att jag tycker så mycket om ekar tror jag beror på att när jag var en liten grabb så växte det mycket ekar där vi lekte. Dom ger mig en känsla av trygghet, styrka och inspiration. Det ger en känsla av frihet att gå runt där.

Mycke spännande stöter man ju på då det är ute och promeneras. Lyktstolpen vid uppfarten till gården hade häromdan besök av två stora gröna spindlar. På bilden ser ni en av dom. Häftig grön färg. Ser ut som om den är giftig...

I dag har det varit mycket köksarbete. Det har bakats bullar och äppelmuffins samt stekt en massa pannbiff. Kändes gott att fylla upp frysen med lite godsaker. I morgon blir det träning på klubben och förhoppningsvis ett besök hos frisören. Det börjar krypa fram lite trolltussar bakom öronen så nu är det dags att trimma barret...

En brinnande höst

Utan att överdriva så kan man verkligen säga att hösten brinner på Bolltorp i dubbel bemärkelse. Trots ihållande regn så bränns gammalt hö och halm, längs vägarna "brinner" lönnarnas löv i alla nyanser. Från guldgult till eldrött. Då jag kör bil så ser det nästan ut som om jag kör genom en brinnande tunnel. Det är riktigt vackert, nästan så att det gör lite ont

Våra kastrerade honkatter, Millan och Puma verkar återhämta sig bra efter operationen. Nu slipper man riskerna med att stoppa in p-piller i deras munnar som vaktas av x-antal sylvassa tänder. Och inte heller har vi kattor som skrikande kryper fram och bjuder ut sig till hundar och allt möjligt om man nu skulle glömma att ge dem pillren. Lugnet lägrar sig alltså på kattfronten. Det enda som återstår där ar att kastrera lillpojken Linus. Men det får vänta ett par månader så han kan växa på sig lite.

Stalldörrarna är nu klara och grundmålade. De ligger på loftet i väntan på att målas svarta på framsidan och sedan monteras på plats.

Här ser ni eldmästaren Kalle gå runt för att hö/halm ska ta sig ordentligt. Lite jobb om man vill att det ska brinna lite snabbare och inte ryka alltför mycket. Alla våra kläder åkte sedan i tvättmaskinen eftersom både jag, Kalle och Jessica luktade som mordbrännare när vi kom in.

Efter ett idogt eldande fick hundarna lite aktivering i en av hagarna. De fick leta upp sina "kampapporter" som jag gömt bland stenrösena i den leriga hagen. De blev tvärnöjda med att få jobba lte med skallarna. När vi kom in så åkte de i duschen för att spolas/schamponeras så att lera och röklukt försvann från deras mjuka pälsar. Apporterna åkte i tvättmaskinen de de var fulla av lera och hundarnas glädjedräggel.

På kvällen låg jag i soffan, omgiven av päls och lugnande hjärtslag. Linus i knät och Stina och Griima på varsin sida tryckta mot mig. Känner mig verkligen älskad och fylld av harmoni. Känslan av lugn fick mig att tänka på en dikt som jag satt och skrev då jag var med dotterns klass på utflykt. Jag satt eldpost på natten då vi föräldrar fixat ett krontält för dem att sova i på natten. Det tog ungarna ett tag att komma till ro men sedan var det så där mysigt det bara kan vara i ett tält med en sprakande kamin. Ensam med tystnaden som bara stördes av snusandet från 16 st 8-åringar som sover efter en aktiv dag. Samma lugna känsla som jag hade då hade jag ikväll då jag var omgiven av mina pälsklingar.

Det är fridfullt att sakta vandra i skogen.
Det är fridfullt att sitta och se solen gå ner,
bortom en spegelblank sjö.
Det är fridfullt att stirra in i en brasa,
höra knastret, och drömma sig bort.
Det är fridfullt att se in i ett sovande barns ansikte.
Så oskyldigt och obekymrat.


I morgon blir det upp tidigt för att träna agility med sessorna i Labbetorps ridhus. Känns som en riktigt bra start på en söndag.

Det rör på sig i Bolltorp

Med dotter och svärson på plats i Bolltorp så har faktiskt inspirationen och motivationen att dra igång diverse projekt mångdubblats

Så här blev det efter att vi lyft upp hö på loftet och fixat ordentlig belysning. Kvar är bara att rensa bort det sista av det gamla höet och sopa bort damm med mera.

I dag påbörjade vi projektet "nya stalldörrar". Vi blev klara med stommarna och klä insidorna med råspont. Över den lilla öppningen på den högra dörren skall det monteras en kattlucka så missarna har fri tillgång till stallet och kan hålla detsamma rent från möss och annat oknytt. I morgon blir det isolering och utsidor på plats.

Häromdagen snickrade Kalle och jag ihop en lucka till loftet av spillvirke som låg ute i vagnslidret. Det blev en bra tilltagen öppning som det blir enkelt att skicka höbalar igenom. Kanske ska börja ta upp beställningar och snickra luckor. Den här blev riktigt bra.

Linus och Gizmo har blivit riktigt bra kompisar. Både då det gäller vila och lek. Då de leker far de fram som galningar runt i hela huset. Det smäller och dundrar, mattorna far och de fräser uppmuntrande till varandra.
Det har tagit ett tag men Stina har faktiskt börjat släppa efter på sin roll som ordningsman. Märks att hon har det svårt ibland då de två buspojkarna far förbi framför nosen på henne. Peppar, peppar hon låter dem ändå vara. Förra veckan så var hon snabbt framme och talade om att de skulle ta och lugna ner sig..

Segersjö hundsällskaps bana är flyttad till ridhuset i "Labbetorp". Jag och hundarna var där och tränade i söndags och vi hade jätteroligt. Det var också roligt att prata lite både strunt och allvar med trevliga träningskamrater. Njuter fortfarande av sötman från tävlingen i Frövi.....

Ibland är allt bara underbart bra...

En vecka som gräsänkling är nu över. Tur att tiden går fort. Det har varit skönt men tomt utan min älskade hustru att prata med här hemma. Gizmo kom dock snabbt in i flocken. Kanske berodde det på att jag gick omkring och pratade med hundar och katter nu när Ulla var på Malta. Jessica och Kalle var ju också där så det var ingen man kunde be om service.

Har i veckan fokuserat på att möta "stora" människor. Då menar jag inte stora rent fysiskt utan människor med djup och ett stort hjärta. Tack till er, ni vet själva vilka ni är. Utan er hade veckan varit extra jobbig.

I lördags agerade jag vapenhandlare och for ner till Eksjö och bror för trevlig samvaro och samtal. Blev långpromenad med hundar då han var hundvakt åt en tjänstehund. Dagny var lika stor som Stina och Griima tillsammans. Kändes som att klappa om en jättevarg. Dock var hon mycket trevligare och Stina tog chefsskapet utan att blinka. Tack för filmerna.
På hemvägen passerade jag syster och hennes karl. Styrkande samtal och mättande fika. Stort tack till er, bror och syster för att ni finns och är dom ni är.

Söndagen var faktiskt en riktig höjdardag. Dels skulle min älskade hustru komma hem från Malta och hon var mer än efterlängtad. På eftermiddagen skulle jag och hundarna tävla på Frövi BK. Säsongsdebut för inomhustävlandet. Innan start får jag sms från dottern som är på Malta. Hon vill att jag ska logga in på fb då hon lagt in ett par bilder. Sagt och gjort, det är ju bara att logga in med mobilen. Snacka om att tekniken har krympt både tid och rum.

Det var dessa två bilder som hon lagt in. Världens bästa dotter har uppfyllt en av sina drömmar. Ända sedan hon var fyra år har hon pratat om att få simma med delfiner. Och det går ju inte se annat än hur himla nöjd hon är med livet just på dessa bilder. Jag tror nog att hon kan leva länge och gott på dessa minnen.

Tävlingen ja. Fem starter med tre diskade lopp. Griima blev rosettplockaren från Bolltorp denna dag. Två stycken fjärdeplatser knep hon. hade kunnat bli en andra eller tredjeplats i ag1 loppet men då jag var tvungen att göra ett nödstopp så tappade vi lite tid. Gjorde inget då hon fick pinne på ett nollat lopp. Vi hade fem starter och i mina ögon fem kanonlopp. Stina hade fart och bjöd framåt. Griima hade eld i baken och var riktigt följsam trots den höga farten.
Här ovan är våra lopp samlade på en film. Jag har verkligen njutit av känslan jag hade under loppen. den kom tillbaka igen och igen då jag laddade ner filmerna och tittade på dem.
När jag och hundarna kom hem satt Ulla i soffan och väntade. Griima rusade in och för "tasslöst" upp i hennes knä. Stina for runt och bara skrek. Visst är det kärlek? En sådan där gränslös kärlek som bara hundar kan visa. Det kändes gott att krama om hjärtat och ha henne hemma igen. Vissa dagar är allting bara så förbaskat bra....