Fäviken, retade snokar och växande kooiker

Det har gått en vecka sedan jag kom hem från Fäviken game fair. Det var som vanligt en mycket bra tillställning och bortsett från lördagseftermiddagens skyfall(mitt i min andra uppvisning för dagen) så hade vi kanonväder. Fäviken, vackert belägen på baksidan av Skutan bjöd på sin finaste sida. Bra uppvisningar och trevligt folk. Jag är imponerad över Stinas och Griimas kapacitet. Två rejäla uppvisningar per dag i tre dagar. Dessutom så var det en ur publiken som fick komma in på banan och "köra" Stina på en enklare bana vid varje uppvisning. Klart uppskattat från publiken och Stina som verkligen bjöd på sig och var säkerheten själv. Stort tack till RoyalCanin som tog upp mig och även till er andra som gjorde min närvaro där så rolig. Tack till er som körde Stina, ni gjorde verkligen bra ifrån er.

Vi får väl se om det blir något för oss nästa år. Då är det tre tjejer som ska visa upp sig. Wynja får visa av lite hur jag tränar in unghundar. Som sagt vi får se, inget är bestämt ännu.





Den Bolltorpska banan är ånyo på plats hemmavid efter ett besök uppe i Jämtland. Märktes att den längtat hem och ville ståta med sin glädje här nere. Trots finvädret däruppe så har ju en del hundägare inte riktigt koll på sina fyrbenta. Hindren var rätt trötta på att ta emot benlyft och pink. Nu får de vila ut hemma till nästa gång.

 

Min erfarenhet av snokar är den jag fått av  dem som Linus tagit hem och lagt utanför dörren. Det är ju nu ett antal. Snokar är ganska lugna och spelar döda då vi pillar på dem....

Allt detta kom till skam då jag och Ulla var ute och gick med hundarna för ett par dagar sedan. Ulla trodde det var en stor daggmask men det visade sig vara en liten snok på 15 cm. Och det kräket spelade definitivt inte död. Den betedde sig som en uppretad jackrussel. Fullständigt ovetande om sin ringa storlek. Den reste upp huvudet som en retad kobra och var riktigt aggressiv och gjorde utfall då Ulla petade på den. Så nu vet jag att de små snokarna ännu inte lärt sig att spela döda. Verkar som om det kommer med ålder och storlek. Naturligtvis glömde vi bort att fota det lilla kräket. Båda var vi så fascinerade av det aggressiva lilla livet.



Wynja har blivit 16 veckor och har nu tillbringat halva sitt liv hemma hos mig och Ulla. Det söta lilla knytet som vi hämtade hem från Skåne finns inte längre utan hon har nu växt på sig rejält och blivit en ståtlig liten tjej. Nu syns det att hon är en Kooikerhundtje. Däremot så har hon lite att jobba med vad gäller kontroll på sina ben och övrig kroppskontroll.
Både rak och böjd tunnel tycker hon är roliga grejer att fara igenom tillsammans med husse. Även den platta har vi gått igenom men det var inte riktigt lika roligt. Till veckan ska vi prova på lite "hopp". Ja, inte att hoppa utan mer att springa runt hinderstöd med liggande halv kabelrör som bommar. De ligger ju stabilt och ger en bra höjd på ca 5 cm. Ska bli spännande att leka med henne och se hur det går.

Sommaren har så här långt varit alldeles fantastisk med sol och värme. Även då jag var på besök i Jämtland så hade jag finväder. Veckan innan jag for upp hade de haft 11 grader och regn. Hade den väderleken fortsatt hade det varit tungt att ha uppvisningarna på Fäviken.

En Monark av modell Oscar är inköpt under veckan till ett mycket förmånligt pris. Efter lite inoljning och byte av handtag så kan jag äntligen cykelrasta de äldre pälsklingarna utan att behöva oroa mig för dåliga bromsar och krökt rygg. Premiärturen under gårdagskvällen gav mersmak. Att sitta tryggt på sadeln och kolla hundarnas vackra trav gör att jag bara sitter och ler som en annan tok då vi rullar fram längs de Bolltorpska vägarna. I kväll bär det av igen, ny tur nya intryck....