Den gångna veckan är ingen som jag vill uppleva igen. Det har varit helt rackarns vansinnigt. Tänkte inte gå in närmare på det förutom att konstatera att "i nöden prövas vännen". En del står pall och andra viker. Jag lägger energin på de som står pall. Den andra kategorin ska inte få ta någon energi.
Trots molnen så har det varit bra väder också. Broder Daniel har gift sig med sin Caroline i Eksjö kyrka. Det var en fin och trevlig tillställning på alla sätt och vis. De för mig viktigaste delarna av den Tillströmska ätten sammanstrålade. Det vill säga vi tre syskon med respektive samt våra barn med respektive och deras barn.
Efter vigselceremonin så gick de nygifta genom sabelhäck. Tjusigt värre och dessutom var det första gången i officiella sammanhang som jag viftade med sabel. Trots ovana i början så lyckades jag hantera den långa kniven på lämpligt sätt.
Jag och världens bästa dotter uppklädda för bröllop med efterföljande bröllopsmiddag på Göta ingenjörsregementes husarmäss.
Tre syskon samlade. Daniel, Lotta och jag. Det är inte ofta vi träffas alla tre samtidigt men då det sker så känns det mycket gott.
Bröllopsmiddagen på husarmässen avlöpte galant och jag lyckades hålla tal utan att bli alltför långrandig. Stort tack till Eva-Victoria, Carolines mamma, du höll ett bra tal där du berättade om vår Mamma som tyvärr inte kunde vara med. Det var känslosamt och ditt tal gjorde att det kändes som om hon var med oss. Ängeln sade allt.
Att få en glad och lycklig helg var det bästa som hänt på ett tag.
I helgen skulle jag starta med Griima i Kumla men det gick rejält på rumpan. På lördagsmorgonen visade det sig att både hon och Stina var halta. Sår på trampdynorna på ena baktassen. Det var tydligen meningen att jag skulle sitta hemma och mysa med hundar och katter i brasans sken medans det regnade ute. Det kändes helt okej.
Bläddrade i en massa papper och anteckningsböcker och hittade den här dikten som jag skrev en stormig dag på norra Gotland, Tors hammar för att vara mer exakt. Den passar in då jag känner mig liten...
Dånet från det mäktiga havet,
vilket med stor kraft strävar mot land.
Vinden som försöker slå omkull en.
Människan är liten.
Klippor höga och svårforcerade.
Enbuskar som kryper längs marken,
betvingade av elementens kraft.
Människan är liten.
Stenar som oupphörligt rör sig,
av vågornas envishet.
De slits sakta men säkert till sand och grus.
Människan är liten.
Individen som insuper allt det storslagna,
växer inombords.
Finner en inre styrka och frid.
Människan blir större.
Nedan kan ni se fotografen Peter Fuchs bildspel från bröllopet.
Den lille hårige av hin låter sig inte förskräckas och drar sig tydligen inte för något. En morgon nar jag satt på porslinsfåtöljen och gjorde tvåan passade det lilla livet på. Utan att jag märkte något smög sig den lilla rackaren i läge. Då jag var klar med allt och skulle dra upp kallingarna så kändes de ovanligt tunga samt att de levde ett eget liv. Då jag tittade ner så såg jag att den lille kattrackaren snyggt hade parkerat och rullat ihop sin kropp i kalsongerna. En himla tur att jag kände och såg honom innan jag fått upp kalsongerna så långt klor i genitalierna är ju inget direkt eftersträvansvärt och hur skulle jag förklara det för Ulla. Jo tjena! Hur trovärdigt tycker du att detta låter? – Älskling, de där rivmärkena jag har, är det katten som gjort!
Det var roligt att börja på universitetet igen. Juridik låter ju inte direkt underhållande men faktum är att det är riktigt intressant. De verkar ha lyckats med att koppla ihop de juridiska teorierna med omsorgens vardag på ett praktiskt plan. Hela kursavsnittet utgår från praktiska fall som kopplas till olika lagutrymmen ibland annat socialtjänstlagen och sekretesslagen med flera. Ska bli spännande att se om deras kursupplägg håller. Ser bra ut så här långt. Riktigt kul var det också att på nytt träffa de andra ”klasskamraterna”
Under de senaste kvällarna så har jag fått lite av filmkänsla. Jag tänker då på filmen ”The day after tomorrow” de scener då man får se hur fåglarna flyr New York. Över Bolltorp går det nämligen ett fågelstråk. På kvällarna, precis i skymningen så flyger det hundratals sädesgäss, grågäss, canadagäss och tranor till sina samlingsplatser för flytt söderut. Det är häftigt att stå på marken och titta upp på himlen som är full av fågelsträck. Ibland så många som 20-25 stycken samtidigt och när ett försvinner dyker ett nytt upp.
Den Bolltorpska vildmarken är betydligt vildare än den Jämtländska. Vi skriver i dag den 10 september och klockan är 22.00 cirka. Vid kvällsrastningen av hundarna är det skönt att kunna gå i bara t-shirt. Gräshopporna spelar högt längs vägen och bortom energiskogen hörs kronhjortens dova brunstvrål. Betydligt livligare än vi hade det uppe på Halåsen. Låter nästan som afrika.
Hösten är nog här nu. Trädgårdsmöblerna och grillen är undanplockade och ställda på undantag inför nästa säsong.
Efter en kort visit i Östersund är jag åter på hemmaplan. Det var riktigt roligt att träffa Jessica och Kalle. Övrigt hade jag kunnat vara utan. Några lärdomar har jag i alla fall fått med mig, även om jag gärna varit dem förutan. - Ha inte för stor tilltro till personalens förmåga. Förtroende är bra, kontroll är bättre. (Gäller inte alla, men ändå alltför många). - De som säger sig vara dina vänner och står på din sida står tråkigt nog sällan kvar när det blåser. Som det sägs stämmer "I nöden prövas vännen". - Att som chef få stöd av högre chef och stödfunktioner är i JLL inte en självklarhet. Det beror tyvärr på vem man har som chef. På tåget både upp och ner till Östersund så insåg jag mer och mer hur himla nära det var att jag slutade som en kollega med en längre tids sjukskrivning på grund av dåligt ledarskap. Ja, icke ledarskap är ju också en form av ledarskap om än inte så eftersträvansvärt.
En del av de universitetstudier jag nu genomför var just att reflektera över chefs- och ledarskap. För att få saker och ting ordentligt på plats funderar jag starkt på att skriva ner mina upplevelser av att ha en "icke chef" och dess konskvenser för mig och den ledningsgrupp jag då satt med i. Samt hur detta urartade till att cheferna inte gav varandra stöd utan de körde sina egna "race" för att inte hamna i onåd hos höga vederbörande.
Det var det som var neråt så nu blir det dags att klättra lite uppåt på livsstegen. Och visst är det en himla tur att det oftast är uppåt ändå. Jag kommer oftare än tidigare på att jag är gift med en underbar kvinna. Likaså blir jag ibland arg på mig själv att jag inte tillräckligt ofta visar det. Hon är ju faktiskt den som jag vill bli gammal tillsammans med så varför går det då på tok ibland. Nä, skärpning på torpet Thomas.
Dotter och måg är på väg att flytta ner till de Nerkska markerna vilket uppskattas av alla här nere. Redan i mitten på september rullar lasset in på Bolltorp. De börjar där och letar sig sedan ut till något eget. Ska bli roligt att få ha dem i närheten igen.
Den gångna helgen var det tävling på hemmaklubben. Många starter vart det. Alla funkisar gjorde ett kanonjobb och klubben kommer nog att visa sin uppskattning till dessa på något sätt. De ludna vännerna gjorde bra ifrån sig både på lördagen och söndagen. Filmen ovan visar Griima då hon är 0,31 sekunder ifrån att ta sin första pinne i hopp 2:an. Det gav en 5:e plats och en mäkta glad husse. Verkar som om vi börjat hitta varandra på banan nu. Nedan visar Stina hur man snabbt diskar sig i ett i övrigt felfritt lopp. "Tänk om husse kunnat vara bara ett endaste steg längre åt höger. Då hade jag inte behövt springa in en sväng i slalomet på tillbakavägen mot tunneln". Trots diskningen så är husse jättenöjd. Av helgens 6 banor som vi sprang runt på så var det bara en liten sak som var diskutabel. Det var placeringen av en tunnelmynning i agility 1:an på lördagen. Förutom den "missen" så tycker jag att domarna hade lyckats jättebra med banorna. Svåra, utmanande men med ett bra flyt. Åtminstone för mig och mina fyrtassingar. Hittade som vanligt en massa grejer vi behöver träna på. Nu gäller det bara att göra slag i saken också.
Om två veckor blir det till att packa ner fin-fin kläderna och åka ner till Eksjö. Bäste broder Daniel och hans Caroline ska nämligen gifta sig. De har proklamerat "frackbröllop" så det var bara att plocka fram mässdräkten med medaljer och spårljuskalsonger och hela viddevitten. Ulla har jobbat hårt för att hitta en balklänning men lyckades hitta en jättevacker dylik till slut. Ska bli roligt att se Jessica i balklänning och Kalle i frack, blir första gången. Bilden på mig och Ulla i balkläder är tagen på en av MHS Ö vinterbaler i Storlien för cirka 10 år sedan. Vi kommer att vara lika vackra på Daniels och Carolines bröllop, om än lite äldre.
I går lärde jag mig nästan den hårda vägen vikten av att stänga toadörren om sig. Jag hade varit ute med hundarna på en tur och hade själv lite brottom in på toa. Av med skorna och in på muggen, placerade mig lite bredbent för stabilitetens skull och plockade fram apparaten. Hjärnan håll precis på att ge det lättande kommandot då en liten Linus huxflux satt på stolskanten, precis i skottfältet för den lättande strålen. Tur att hjärna skrek knip för det låste sig totalt. Släppte apparaten och tog det lilla rackartyget under magen och föste ut honom från toaletten och stängde dörren efter mig. Vet ni hur skönt det var att kunna pinka i fred och veta att man inte behöver sanera en fräsande kattunge i duschen?!
Under den gångna veckan had vi celebert besök på Bolltorp. Världens Bästa Dotter var på besök hos sina föräldrar (mig och Ulla). Det Närkinska vädret passade på att visa sig från den bättre sidan. Kruxet var väl alla satans flygfän på kvällarna. Så här vackert var det i allafall på fredagskvällen när jag och Jessica tog en promenad med hundarna.
Jag förstår vilken lyx Camilla har som alltid(nästan)har med sig sin coach Gudrun på tävlingar. Under helgens Augustisnurr i Frövi så hade jag egen coach med mig i form av VBD Jessica. Inte nog med att det var riktigt trevligt utan jag fick även en hel del feedback om hur hon tycker jag handlar hundarna på banan. Det mesta var faktiskt bara att ta till sig och försöka börja jobba med.
Dessutom hade ju sessorna någon annan än mig att kräva uppmärksamhet av. Känns bra när vi är ute på tävlingar här nere numera. Känner igen en del folk, pratar lite och har trevligt. Finns lika mycke toktrevligt folk här som norröver. Den enda skillnaden är att här nere är de flesta tävlingarna större...
Resultatmässigt så blev det väl inga superframgångar men jag är jättenöjd med våra lopp ändå. Det var rejält utmanande banor vilket blir extra tydligt då Griima vann hopp 2:an på söndagen med 5,2 fel. Hund och förarmaterialet på augustisnurren var det inget fel på så det var väl bara att konstatera att på den banan, just då, var jag och Griima bäst.
Båda gjorde de som sagt bra ifrån sig. Griima och jag har nog snart hittat en gemensam väg att jobba vidare på. Stina och jag jobbar på som tidigare och efter lite tips från Jessica hittade vi en lite bättre väg att jobba på med tempot.
La ut en film på respektive. Det är Griimas agilitylopp från lördagen då hon sprang förbi näst sista hindret, annars hade det varit en klockren nolla. Tänk om inte om funnits! Stinas lopp är hopploppet från söndagen som hon nollade men fick tidsfel på.
Under tiden jag och några hundra andra hundtokiga människor var på augustisnurren i Frövi så gick Nordiska mästerskapen i agility på västsidan av gränsen, det vill säga i Norge. En del svenska framgångar blev det. Bland annat var Camilla och Medusa med i laget som tog lagsilver i mediumklassen. Stort grattis till er.
Som alltid är underbart kort. I går for Jessica åter hem till Östersund men det har varit riktigt roligt att ha henne här nere hos oss ett par dagar. Det dröjer nu inte länge förrän hon och Kalle flyttar ner. De söker både bostad och jobb, så om någon har något att erbjuda så hör gärna av er.
När jag kom hem från jobbet i onsdags så la jag mig i sängen en stund. Slocknade som en klubbad säl. När jag vaknade en stund senare kändes det som om min mustasch hade växt ut över hela ansiktet. Då jag öppnade ögonen så såg jag att det var Linus som hade krupit intill och låg och njöt av mitt ansikte. Ulla som låg bredvid och kollade på OS hade förevigat hans lilla mysstund med mitt ansikte.
Blir bara lite fundersam över hur han lyckades trycka sig in på det viset som han gjorde, utan att jag vaknade. Jag måste ha somnat in och sovit tungt en kort stund...
Torsdag klockan 17.15 stog jag i stallet och mockade då Kalle, dotterns fästman, ringde.
- Det är ingen fara med Jessica men det har hänt en olycka, sa Kalle och jag hörde på rösten att han var chockad. Då stannade världen för mig. Efter samtalet stod det i alla fall klart att Jessica hade blivit påkörd bakifrån på en väg med fri sikt bra långt åt båda håll. Hon hade stannat för att släppa förbi en mötande bil innan hon svängde av. Hon hade precis börjat köra då en BMW X3 med två ynglingar kör in i hennes bil med en hastighet av ca 80 km/tim. Jessicas bil kastas framåt i 25 meter innan hon får stopp på den. Under den färden så har hon parerat och bromsat för att inte köra in i parkerade bilar eller fara av vägen.
Förarens kommentar efteråt var att han inte sett att hon blinkat. ( Ja kommer man som skjuten ur en kanon och ska kolla vad bilen går för och håller på att fippla med mobil eller stereo så ser man ju förstås ingenting)BMW´s bromsspår var 1,5 meter vilket klart visar att de inte haft koll på någonting.
Det viktigaste var dock att både Jessica och hennes passagerare klarade sig över förväntan bra. Jessica hade nacksmärtor och passageraren var bara rejält omskakad. Men innan vi fick reda på att allt var bra med vår älskade dotter så var det mycket som for genom skallen på både Ulla och mig. Aldrig har väl 70 mil känts så långt borta som i torsdags kväll. Vi ville ju bara vara där och finnas till hands. Det var verkligen en lång kväll med orolig väntan.
Både jag och Ulla är väldigt tacksamma för det första omhändertagandet som gjordes av lugna och sansade människor på plats samt den professionalism som ambulanspersonalen visade. Lite frågetecken har jag dock på hur polisen hanterade det hela. Tydligen tog de bara ett vittnesmål! Det fanns flera uppgifter som borde vara av intresse för dom i sin utredning. Bland annat fanns det folk som hade sett BMW´s framfart precis innan kollisionen och uppfattat den som mer eller mindre okontrollerad.....
Oavsett allt så är jag otroligt tacksam för att Jessica fortfarande är hel och finns med oss. Tankarna har ju farit lite om hur det kunde ha gått.
Skönt att veta att hon och Kalle är på väg att flytta neröver så att de finns på lite närmare håll. Men nu ska sängen embarkeras och ett litet Linustroll kommer förmodligen att leva rövare en stund innan han rullar ihop sig mellan min och Ullas kudde för lite nattsömn.
Den Tillströmska flocken i Närkska Bolltorp har fått tillökning. Lillkillen Linus har flyttat hem till oss. Han är född den 1:maj och är inte så gammal men han blir stor som en tudorkatt då hundarna kommer nära.
Dock så dröjde det bara någon dag innan han började vänja sig vid de stora flickorna. Dock så väljer övriga flocken att avvakta lite till innan han tillåts komma in som fullvärdig medlem. Just nu är Linus en "hangaround" till den fyrbenta flocken.
Den enda lilla svartvinbärsbusken som bar bär är skördad och saft kokad. Det blev hela 3 dl saft. Snabbt och resulut avnjöt Ulla och jag den omgående, så nu är den slut. Dock kan meddelas att den var lika god som den som plockades och tillverkades på Halåsen. Nästa år blir det nog lite mer för då bär nog de två nya buskarna bär också. Dessutom så har de nog vuxit på sig lite till nästa bärsäsong.
Under den gångna helgen var jag och hundarna på Fäviken och hade uppvisningar och prova på agility för hugade hundar och förare. Vi hade bra väder om man bortser från regnet på lördag eftermiddagen. Annars var det ett perfekt hundväder. Stina och Griima skötte sig förträffligt. Att det inte skulle vara några problem med Stina visste jag men Griima var jag allt lite osäker på. Det visade sig att hon fungerar minst lika bra på uppvisningar som Stina.
De stora publikfriarna visade sig vara inkallning över ett fem hinders "staket", inkallning över ett hopphinder följt av slalom samt när en ur publiken fick komma in och handla Stina på en enklare bana. Efter uppvisningarna visade jag med Stina hur jag tränat in de olika hindren och vad som är viktigt att tänka på. Efter det var det dags för publikens fria prova på under ordnade former. Många hundar och förare vart det. Av diverse olika raser, typer och storlekar. Jag hade roligt och även de som provade på. Det jobbigaste med Fäviken var nattkörningen hem för att sedan jobba på måndagen.
Tack till Casimir Wrede och Royal Canin som ville ha upp mig för att visa upp agility på årets upplaga av Fäviken.
Det var mycket "vill ha" hos de olika handlarna där uppe. Fixade två retriverkoppel i läckra färger från PAW. Ett orange till Stina och ett rosa till Griima. Dom är kanon att ha vid tävlingar till och från start. Hos Jeppe köpte jag varsitt läderkoppel till hundarna. Har ju två sedan tidigare och det är de bästa och goaste koppel jag ägt/sett.
I dag var hundarna hemma med Ulla och nu har tydligen flocken accepterat junioren. Utan krusiduller låter sig Griima användas som liggplats. Det var annat ljud på Griima i går då Linus försökte vara en hund genom att försöka knapra på Griimas tuggben.
Men tiden bygger som sagt broar även om det ibland kan uppstå en del språkliga förbistringar.
Vill passa på att gratulera Camilla Brundin som tagit en plats i Svenska agilitylandslaget med sin drake Medusa(border terrier i mediumklass)
I går, fredag var min sista semesterdag. Jag ska ta ut några strödagar men den sammanhängande ledigheten på fyra veckor är slut. Det ska faktiskt bli roligt att börja jobba igen. På måndag börjar vardagen igen. Ja, börjar och börjar. Det lär väl dröja ett par dagar eller någon vecka för att ställa om den kroppsliga klockan att vakna och gå upp före 08.00. Trots vädret så har det varit en skön ledighet med gott om möjligheter att se nya saker och njuta av den svenska naturen och dess möjligheter
En kväll i veckan som gått fick jag den har utsikten. Eller heter det "uppsikt" när man tittar uppåt? Jag och de håriga var ute på en kvällsprommis och då jag tittade framåt/uppåt såg det ut som om någon högre makt hade öppnat dörren in till en varm och ljus plats. Det var nästan något religiöst över synen. Blev stående och tittade bra länge innan jag tog fram mobilen för att ta ett kort. Att se det och uppleva det live var enormt mycket häftigare än det är på bilden.
Att Stina är en livsnjutare visste vi väl alla redan. Men hon har ju ett sådant sätt att lägga beslag på och äga sin sovplats så man blir alldeles varm. Här har hon ockuperat soffhörnet och tingat alla kuddarna. Det finns inte en kudde som hon inte använder på något sätt...
Har äntligen tagit tag i Griimas chansartade kontaktfält. Det är ju så himla kul att hoppa över kontaktfälten numera. Backa tillbaka till ruta ett. I dag började vi med trampövningar. Snabbt greppade Griima att det är riktigt kul att dyka på plastlocket med båda tassarna på kommandot "trampa". I morgon kopplar vi på kontaktfälten så får vi se om det fungerar. Stina vart lite avundsjuk då Griima fick uppmärksamhet genom att trampa på ett burklock. Följdaktligen lärde även hon sig snabbt så vi kör lite förnyad kontaktfältsträning även med Stina.
Hästarna är som de är, riktiga vilddjur. Då Hrisla och Gandur skulle in i stallet för natten ville de in så fort att de inte riktigt hade tid att låta sig bli klädda med grimmor utan stod och trampade otåligt och viftade med sina huvuden. Efter lite svordomar och fast handlag så gick det bra.
När jag höll på att fixa med bilen kom Ulla utspringande och pekade med handen och mimade att jag skulle följa med in. Genom köksfönstret visade hon på den däringa älgen som hon sett förut. Lugnt och sansat gick vi ut och kom ganska nära den stora inkräktaren. Den rackaren stog nog bara 20 meter ut i höggräset och det var garanterat samma älg som Ulla sprang på för någon vecka sedan. Så här nere pratar vi inte bara trädgårdsfåglar numera. Det är både trädgårdsrådjur, trädgårdsälgar och ett och annat trädgårdssvin för att inte tala om de gigantiska trädgårdshararna. Jag kanske skulle ta jägarexamen, det går ju alldeles utmärkt att sitta på pass i trädgårdsmöblerna.
Laddar för Fäviken om 2 veckor. Då blir det mycket träning och uppvisningar med maximalt med störning för både mig och pälsklingarna. Men rackarns vad kul vi ska ha....
