Vi jobbar på med än det ena och än det andra

Kalendern visar på vår och försommar vilket inte väderleken på minsta sätt verkar ta hänsyn till.
I lördags var jag med hundarna och hade uppvisningar på Odenkvarn i Odensbacken. Detta med anledning av hundens dag. Solen lyste med sin närvaro men det var mindre närvaro av värme. Inte utan att det var lite småkyligt mellan uppvisningarna. Hundarna skötte sig alldeles förträffligt. Inga äventyr mot vare sig fjäderfä, kaniner eller andra hundar. Den enda som bröt lite mot den lugna normen var Wynja som passade på att ta sig en tugga av en korv med bröd som en unge hade. Men som Wynja verkade tänka; "Ska jag vara gullig och låta mig bli klappad så kostar det!" Ungen verkade inte bry sig det minsta, fokus var bara att få klappa hundarna. Himla tur att Wynja ändå är så försiktig och lämnade fingrarna obitna....

På en av träningarna tog Jolanta en hel del bilder på hundarna som var där. Det här är två av dom hon tog på Wynja.

Första gången blev hon lite störd av att det låg en fotograf med smattrande kamera på banan. Men efter att vi dragit förbi första varvet så var det bara något ointressant som låg där och smattrade. Att ta hindren och hänga på husse var ju klart mycket mer givande, men att hålla ett öga på fotografen måste ju göras. Man vet ju aldrig riktigt vad de kan hitta på då de ligger på banan...

Så här bedårande uttryck får Wynja då hon tittar på husse efter det att vi kört agility. Ser verkligen ut som om hon ber om att få köra lite till. Hon har verkligen det där uttrycket "Jag äger min husse, eller hur".
"Sen är jag ju söt så han kan ju inte neka mig något".


Har gått ett spår som Lotta lagt. Gick alldeles utmärkt. Wynja gick som på räls utan att försöka stötta husse som inte hade en aning av var spåret gick. Ja, viss koll hade jag allt då det satt några snitslar längs spåret. Både jag och Wynja blev överraskade i spårslutet. Där låg det en vildsvinsklöv! Det var första gången vi gått spår med en sådan dragen och lagd. Wynja markerade den med viss nyfikenhet men även med stor skepsis. Det var först när vi var nästa framme vid bilen som hon tog sig för att sätta tänderna i den. Men även det var med stor tvekan. Betydligt större och en helt annan doft än från en rådjursklöv. Husse var dock överlycklig vid spårslutet trots grisklöven, eller kanske just på grund av den..

Fysiskt arbete har det inte varit ont om heller. Har gått med motorsågen ett antal kvällar för att röja längs ena hagstängslet. Nu är det bara en liten bit kvar. Det värmer verkligen att jobba med såg och ta undan småträd och sly.
Kallare var det däremot att sitta på gräsklipparen och göra säsongspremiär på gräsavkortning. Jag var lika påbyltad som när jag gick med snöslunga uppe i Jämtland. Huvva!

En helg i agilityns tecken. Fagersta bjöd på tripplar i agilityklass på lördagen och motsvarande i hoppklass på söndagen. Roliga banor och bra arrangemang hade de fått till. Wynja lyckades göra sig mer känd än vanligt. Hon lyckades med konststycket att dra fram en mängd med skratt och leenden och domaren visste nog inte riktigt vart han skulle ta vägen då Wynja fick sina små infall. Framför allt i lördagens första lopp men även en mindre repris i lopp tre. Bara att titta på filmen nedan så förstår ni vad jag menar. Det var till och med så att husse var tvungen att le stort åt hennes påhitt på banan.

Trots dessa små avvikelser mot det normala så var jag jättenöjd med våra lopp. Vi hade roligt och det gick lite snabbare än tidigare. Vi är på gång...igen!

Hemvägen från Fagersta var ingen skönkörning. Fjädringen på bakaxeln gav upp och tassemobilen lutade mer än betänkligt och raglade då vi rullade in hemma i Bolltorp. Jakt på nytt fordon inleds och tassemobilen version 1 blir med största sannolikhet tvungen att lämna över till version 2 som kommer att vara betydligt med uppdaterad. Det blir både billigare och mer friktionsfritt på sikt.

Första helgen i augusti gästar den Bolltorpska flocken Sunne jaktmässa för andra året i rad. Vi har utvecklat vår insats där och kommer att lägga mer energi på prova på och lite träning inför en enklare "blåbärstävling" som avslutning varje dag. Sunne jaktmässa.

Det händer saker i livet, trots stiltje på bloggen

Efter lite funderande så har jag kommit på varför det inte skrivits så ofta på bloggen på senare tid. Jag har haft alldeles för mycket omkring mig. Framför allt så är det arbetet som tagit enormt mycket energi. Inte ens vinterträningen med hundarna har jag varit på mer än en gång i vinter. Det är först då jag fått klart med ett nytt jobb som jag verkligen sett hur jag blivit påverkad av min nuvarande arbetssituation. Nu håller det dock på att lösa sig. Den 9 juni börjar jag på ett nytt spännande jobb med helt andra förutsättningar. Sammantaget gör det att jag nu börjar se framåt och får energin tillbaka. Min nya arbetsplats håller på att skapas  http://www.kumla.se/omsorg-och-hjalp/aldreboenden-sarskilda-boenden/akvarellen.html
Även om det varit en tuff resa under höst och vinter så har det ändå hänt en del riktigt positiva saker. Då jag fyllde år fick jag bästa presenten. En resa till dotter och barnbarn över en lång helg. Det var en helt fantastisk helg tillsammans med den lilla familjen i Östersund. Energiladdning in masse.

Våren har kommit så det står härligt till. Vanligtvis så är det ju vitsippor som lyser upp skogarna här nere. På vissa ställen är det dock som på Halåsen att det är blåsippor som bryter av det bruna och lite tråkiga.
Wynja ser ut att fundera på varför husse satt henne bland alla de blåa sakerna.
Allt för att få till en blomsterbild.

Vi hade inte möjlighet att delta på kooikerhundklubbens årsmöte men vi fick glada besked därifrån när årets kooiker tillkännagavs. Wynja hade blivit både årets viltspårkooiker och årets allroundkooiker. Den sistnämnda titeln kräver att hunden har resultat i tre olika grenar. Wynja hade resultat på både utställning, agility och viltspår även om vi inte varit sådär superaktiva på banorna under 2016. Men när jag sammanställde resultaten för 2016 visade det sig att hon hade en hel del bra resultat trots att vi inte hade varit ute och tävlat så mycket. Men ”Knickedicken” har presterat under 2016 och det var riktigt kul att få bekräftelse på prestationerna.

 Glädjen till agilityn kom tillbaka under helgen då jag och Wynja var och tävlade i Fagersta den 22-23 april. Det var roliga banor med bra resultat. Inga placeringar att skryta med men vi nollade tre av fyra lopp och i det fjärde blev det 5 fel på en vägran då jag styrde henne på fel sida av hindret. Blev även lite tidstillägg. Men farten är på väg tillbaka så kan bara husse sluta visa nerverna för den lilla rödvita så kommer det garanterat mer fart. Det är inte utan att jag blivit lite bortskämd av Griima som bara kör utan att bry sig om husses nerver. Lite ovant med en så inkännande hund som Wynja är. Den intresserade kan titta på alla loppen i filmen här nedanför.

Skrev ju ut på Facebook att det var idel nollor under helgen. Ja det var det faktiskt i mitt huvud ända tills jag såg filmen. Men det säger nog mer om hur nöjd jag var med hennes insats under helgen och hur jag kände än att jag räknar resultat. Trots femman var jag riktigt nöjd med helgens insatser. Dessutom bjöd Fagersta på ett bra och smidigt arrangemang och domaren Hasse hade fått till bra och roliga banor i mitt tycke. Hur han lyckades få in 22 hinder och 191 meter bana på det där utrymmet är en gåta. Skitrolig bana men jag sa till att ska det fortsätta på det viset så behövs det både syrgas och hjärtstartare vid målgången. Fasen jag var helt slut….. och Wynja bara viftade på svansen!

Julen är passé och nytt år har börjat.

Att det ska ta så himla lång mellan tillfällena som det skrivs i bloggen. Kan inte göra annat än skylla ifrån mig... Det beror på honom. Han den där killen som brukar skriva här. Han har haft det ganska fullt upp på jobbet och inte haft tid att följa upp det häringa skrivandet. Sedan är det nog så att han skriver för sin egen skull och vill dela det han tycker är upplyftande. Så för att göra en lång historia kort - här kommer blogginlägget....Bättre sällan och sent - än aldrig!



Max spanar in julgrans-dekorationerna. Det tog ett par tillsägelser innan han slutade med att plocka kulorna från granen. Detta till trots så kunde han ibland bara fastna och titta på granen. Sjutton vet vad som rörde sig i huvudet på lillen just då?

Undrar om det är kulplockandet som som lockar? Väger för och emot. Kan det vara värt att snabbt greppa en och sedan springa iväg.

Det är ganska fantastiskt hur långt dessa barnarmar och fingrar når. Ibland undrar jag om de inte är gjorda i något stretchmaterial eller gummi...

Barnbarn och morfar har en pratstund om sådant som gör livet värt att leva. Max ser dock lite skeptisk ut. Han tycker nog inte att jag passar i hans pepparkaks-gubbehatt.

Vi hade i alla fall en riktigt bra diskussion om diverse viktiga ämnen för en 1½ åring. Blöjor, vällingmärken och bollibompadraken. Bara konstatera att morfar inte har någon som helst koll på lillkillens expertkunskaper.

 

På promenad med hundarna. När det blir lite för långt att gå och marken är ojämn - ja, då åker man helt enkelt skjuts på morfars axlar. Här praktiserar vi det gamla talesättet att slita ut en generation i taget! Och vad gör man inte för den yngsta generationen?!
Det var verkligen några härliga och efterlängtade dagar då vi hade finbesök från Östersund. Längtar redan efter att få träffa den lille gokillen från Jämtland igen.

Jag har fixat en app till telefonen. Den heter "Dog track" och har visat sig vara riktigt användbar även då man kör viltspår. Apportflaggorna man kan sätta ut vid apporter använde jag för att markera början och slut på bloduppehållen. Då får man en bra koll på hur hunden jobbar. Funderar på att sätta telefonen på hunden så att jag kan se vart hunden har rört sig mer exakt. Nu blir det hundförarens väg efter hunden som registreras. Kanske blir det en modifierad spårsele med plats för mobilen till våren.

Spåret här nedanför gick jag och Wynja dagarna mellan jul och nyår. Det här med modifieringen kanske måste till omgående då det redan är bra spårmarker..



Att äga husse än mer

Det är egentligen helt fantastiskt hur jag har lyckats med att manipulera min stackars husse. Ja, jag säger stackars eftersom han inte har en aning om det spel jag har med honom. Man kan verkligen komma långt med att vara söt, uppmärksam och visa intresse för honom som husse.

Som jag berättat tidigare så håller husse och jag på med agility. Där har jag också varit tydlig med vem det är som för trots att det kan se lite annorlunda ut på håll. Husse tror som sagt att han vet hur det förhåller sig. Matte drar med mig på en massa utställningar vilket man kan ha en del synpunkter på. Det är ju en ren bedömningssport som kan ge precis vad som helst beroende på vem som dömer. Som den helgen vi var i Stockholm. Ena dagen så vann vi i championklass och åkte sedan ut i konkurrensen med buller och bång. Men med ett excellent och CK ska jag väl inte klaga. Det var lite märkligare dagen efter. En fantastisk bedömning där jag rosades för kropp, hållning och utstrålning. Han sa också att jag skulle vara en fantastisk avelstik. Det kändes ju hoppingivande men sedan blev det ett ”very good” och ”thank you” med motiveringen att jag var för stor!? Jag är stor men inom rasstandard så inte är jag för stor. Att han tycker att jag är stor är en annan sak. Men varför sa han inte det då. Hade jag varit för stor och utanför rasstandard så borde jag väl blivit diskad. Men som sagt så är det en bedömningssport med olika tyckanden och det köper jag.

Trots det så är det ganska roligt med utställning. Mycket folk och en hel del snygga killar att spana in. Här finns också många tillfällen att befästa sitt ledarskap över husse. Precis det hände då vi kom till hotellet efter den första dagen av Stockholmsutställningen. Husse la sig i sängen och kollade på tv och brydde sig inte nämnvärt om oss fyrbeningar. Stina och Griima var med som support, de är ju inte riktigt renrasiga och får ställas ut. Detta till trots så är de riktigt trevliga men de är också lättpåverkade och gör nästan vad som helst för husse. Som så mycket annat har jag snabbt lärt mig att utnyttja deras kärlek och omtanke för husse. Tyst bad jag dem att lägga sig bredvid husse och trycka sig mot honom medan de vilade. Själv låg jag på sängen en liten bit bort för att kolla om de jag ville skulle hända. Hände gjorde det. Det dröjde inte länge förrän de andras värme, närhet och lugna andhämtning fick husse att slockna som en klubbad säl. Både jag och matte log stort åt de tre som låg där och snusade ikapp. Nöjd med mig själv rullade jag ihop som en liten räv och somnade.

Bland oss utställda ryktades det om att en av domarna skulle till Kina och döma på World dog 2017. Med tanke på den kommande hundätarfestivalen i Kina, var det inte utan att vi hade superkoll på alla domarna. Tänk om domaren skulle få för sig att tjuvstarta den där sjuka festivalen och ta sig en smakbit på någon av oss. Äta hundar! Hur sjuk är världen egentligen? Tur att den Bolltorpska flocken bor i Sverige där sådana här konstiga företeelser inte är tillåtna eller accepterade. Om domaren trots allt åker till Kina och dömer så hoppas jag att SKK stänger av honom. Skulle jag bita domaren så blir ju jag avstängd så varför ska inte han bli avstängd av SKK när han bryter mot deras bojkott mot World dog 2017!? Verkar tyvärr som en del kan göra vad som helst utan att det händer något. Hoppas matte får reda på vem det är, så åtminstone vi kan bojkotta just den här domaren.

Pensionären i flocken, Stina, har dålig andedräkt, vilket har gjort att husse fått för sig att borsta tänderna på oss alla i flocken. Den enda som klarar sig är katten! Undrar varför? Första gången kändes det lit konstigt men jag hade lite tur. Husse tog oss i tur och ordning. Han började med Stina och sedan Griima. Det gjorde att jag kunde spana in läget och kolla av vad det var som hände samt vad som förväntades av mig. När det blev min tur var jag trygg i hur jag skulle agera för att vinna husses hjärta, igen.

Premolarer och molarerna (kindtänderna) låter jag husse borsta men jag gör lite motstånd då han ska ge sig på att borsta incisiverna (framtänderna). Inte för att det gör något att han borstar dem. Allt handlar ju om att ha lite kvar att bjuda till om situationen så kräver. Jag kollar noga in hur det går med de andra två hundarna i flocken vad gäller tandborstningen. Här vill det till att hålla tungan rätt i mun och bara vara lite mer medgörlig och tillåtande än de där två tanterna. Gränsen är dock hårfin och det är inte lätt att hålla masken. Tandkrämen smakar så gott och det är faktiskt skönt att få gaddarna borstade.

Häromdagen när vi var ute och gick i hagen stötte jag för första gången på en ”harjävel”. Åtminstone var det så husse kallade den med irritation i rösten, då den poppade upp framför oss. Jag har ju känt vittringen av den tidigare men aldrig sett någon. Alla tre hundar kände vi färsk vittring av den då vi strosade runt. Den rackaren låg och tryckte mellan oss och husse, så vi drev den helt sonika mot husse. Det var då jag hörde husse muttra ”harjävel”, vilket då måste vara namnet på det här lilla lustiga djuret.  ”Harjäveln” rörde sig så himla roigt, liksom sprang/hoppade. Har aldrig sett något så skrattretande förut. Galopperade lite långsamt efter för att kunna se det så länge som möjligt och kanske ta en liten lek med ”harjäveln”. När det lilla spring/hoppande djuret passerat husse och jag nästan var där så hörde jag ett ganska vasst, -Wynja!. Det var bara att vända om mot husse och vara lika glad som tidigare. Husse stolt som en tupp bara för att jag slutade springa efter ”harjäveln”. Ännu ett stort pluspoäng till mig. Bara att ta med sig i framtiden. Att det är så himla lätt att få husse med sig…

 



Ops! Det var riktigt länge sen jag skrev nu! Men nu blir det rejält att läsa.

Ibland går det lång tid innan det skrivs på bloggen. Det är inget jag eftersträvar. Men man råder tyvärr inte över allt som sker och det krävs både energi och tid att uppdatera. Senaste tiden har jag saknat båda delarna men det ser ut att ljusna lite framöver och detta på flera fronter. Tiden får väl utvisa om det blir så eller inte. Nu blev det ett rejält inlägg som kanske står sig ett tag innan det blir ett nytt.

Det har varit tungt på Bolltorp ett tag. Nu är det inte lika tungt men väldigt tomt.
Linus vår älskade  flockmedlem har fått gå vidare över regnbågsbron. Hans skada på hasen ville inte läka och på djursjukhuset sa de att det inte fanns något att göra.
Tungt beslut att ta men det enda rätta för vår älskade Linus. Nu slipper du ha ont och kan jaga fritt på andra sidan regnbågsbron. Du har fint sällskap av de andra katterna som ingått i vår flock.

Linus var en mästare i att hitta sköna och mer eller mindre udda sovställningar då han slappnade av.
Det var en kille som verkligen slappnade av och snusade när han sov.
 Och man hittade honom på de mest oväntade ställena.

Vi har även haft ett upplivande besök av dotter, svärson och barnbarn. Vi hade perfekt väder med någon minusgrad, solsken och lite snö på marken. Då vi inte har asfalterade vägar så tog vi Max på glesbygdsvagnen och drog till ett vindskydd och grillade lite korv och mådde gott.
Det var några härliga dagar vi fick tillsammans. Känns skönt att veta att det inte dröjer så länge innan de kommer ner ett par dagar igen. Det blir en riktigt god jul på Bolltorp.
Finbesök av världens bästa Maximilian till jul blir ju bara superhärligt.

I fredags var vi på "Lilla Stockholm" och ställde ut vår lilla kooiker. Det gick riktigt bra. Frugan gjorde ett lysande jobb tillsammans med det lilla livet så de vann championklassen men sen tappade Wynja geisten  och blev 5:e bästa tik. Bra bedömning men ingen röd tråd i domarens bedömningar. Ja det är ju en bedömningssport.
Incheckade på hotellet så lade vi oss och vilade lite. I och med att Stina och Griima lade sig mot mig, förmedlade sitt lugn och djupa, regelbundna andhämtning så slocknade den Bolltorpska hussen som ett utblåst ljus. Skönt att bara vara ett tag.

"Stora Stockholm" gick mindre bra. Domaren tyckte Wynja var fantastiskt fin och en utmärkt avelstik men fick lämna ringen med ett "very good". Jaha och var fanns stringensen i det? Ja strunt samma vi gick runt på mässan och kollade alla handlare och förvånade oss över hur en del utställare släpade med sig alla sin burar på vagnar då de gled mellan försäljarna och ställde till med smärre kaos. Träffade de här två trevliga killarna. Vi mötte dom och Ulla vände om och frågade om hon fick fota dom med sin gubbe. Hon sa även att de var mina idoler. Ja, idoler och idoler!? Jag tycker om dom som de människor jag uppfattat att de är. Vårt korta möte bekräftade att jag hade rätt. Riktigt trevliga och tillmötesgående. Kramgoa snubbar helt enkelt.

Att äga en husse.

Jag har fått namnet Trigger Just For Joy men kallas för Wynja. Wynja är namnet på en runa i den fornnordiska mytologin som representerar glädje, kärlek och fred. Så matte och husse hade en bra tanke med att koppla ihop namn och tilltalsnamn. Husse kallar mig även Knickedicken ibland.

Men det var inte mina namn jag skulle berätta om utan om hur jag äger min husse och hur jag lyckats med att få honom som min ”ägodel”. Det tog ett tag men trägen vinner och jag har haft ett ”husseägarproffs” som läromästare. En av den Bolltorpska flockens medlemmar är katten Linus. Tyvärr så finns han inte längre med oss i den jordiska flocken utan har rest över regnbågsbron och har förhoppningsvis hittat en ny husse att äga.

Linus var ungefär ett år när jag kom och vi fann varandra nästan direkt. Det var mer lek och bus mellan oss än det var mellan mig och flockens andra två hundar i början. Detta gjorde att jag delvis tappade bort min hundidentitet under ett skeende i mitt liv. Till exempel när husse tog ut oss hundar på löspromenad så sprang de andra två före och då passade jag på att gömma mig. Smygande låg jag som en panter och lurpassade på dem då de kom springande tillbaka. Precis när de sprang förbi så störtade jag upp och angrep dem överraskande. Dom brydde sig inte om en liten kooiker men husse skrattade glatt åt mitt kattaktiga beteende. Både inom och utomhus for vi omkring och busade, jag och Linus.
Linus var ju lite vigare än mig så han var uppe på soffbordet, smög på mig och kastade sig ner och kramade om mig snabbt innan han drog iväg med mig springande efter. Ibland låg jag avundsjuk på golvet och tittade på Linus när han hoppade upp i husses knä. Spinnande gned han sitt huvud mot husses haka och nafsade på husse vilket väckte reaktioner. Fick han ingen reaktion bet han bara lite hårdare. Det var under ett sådant här tillfälle som tanken slog mig att det faktiskt går att äga husse.

Eftersom jag inte är så himla förtjust i att ligga i knäet och bli gosad var det av största vikt att hitta andra vägar. Kom på att om jag tittar in i hans själ genom ögonen så smälte han verkligen. Skulle husse mot förmodan vara lite svårflörtad är det bara att lägga huvudet lite på sned och bli lite mer mjuk i blicken. Detta fungerar alltid. Har också lärt mig att komma upp så han kan massera mig med fingrarna på halsen och bakom öronen. Han vet nog inte om att det är något jag gillar men jag vet att han gillar det. Inom kort kommer jag nog att röja den hemligheten då jag har svårt att gå därifrån när han mjukt drar fingrarna genom pälsen. Det är en svaghet jag har… och han börjar så smått lära sig att utnyttja denJ

Jag aktiverar husse med agility och viltspår. Det går faktiskt riktigt bra med båda delarna men nu mer till hur jag gör för att få det som jag vill genom att äga husse. Vi har en pinne kvar i hoppklass 2 innan uppflytt till klass 3. Jag har förstått att husse vill att vi ska vara klara i både agility- och hoppklass innan vi tar steget upp i trean. Agilityklassen var vi klara med ganska snabbt, vilket jag lät ske för att glädja husse. Det är en så varm känsla av att se hur glad han blir då vi tillsammans springer över mållinjen med ett nollat lopp bakom oss.

Hoppklassen är det lite lättare att maska i då tiderna ofta är snabbare. Så här långt har jag lyckats med att dra ut på den sista pinnen. Jag vet inte om jag vill upp i trean eftersom de blir lite mer komplicerade banor och mer att hålla i huvudet. Innan jag bestämt mig så får jag fortsätta med att sega lite i hopploppen. Ibland har jag blivit så inne i det och det har gått både rätt och snabbt. Som tur är så har jag ett sätt att få till det ändå. Det är bara stanna framför en tunnel och söka ögonkontakt med husse och med blicken liksom fråga ”ska jag verkligen in i den där”? Jag ler inombords över hur husse reagerar. Den frustration men ändå kärlek han visar mig gör att det inte blir så svårt att ta de där fem felen eller extra tiden som gör att pinnen inte skrivs in i tävlingsboken. Det blir svårare och svårare att hålla masken och lura husse. Ett stort problem är ju att agility är så vansinnigt kul. Att få springa runt på en bana, hoppa, skutta, klättra och snurra tillsammans med husse är ju guld värt. För se hur länge jag lyckas hålla tillbaka pinnen. Oj då! Kom på en sak. Tänk om husse bara kommer att anmäla oss till hoppklasserna framöver? Då blir det färre lopp och bara sådana där jag behöver hålla igen. Räddningen för mig har ju hittills varit att jag kunnat ge järnet i agilityklassen och gett husse utdelning där. Finns en del att fundera på där.

Jag har gett husse 2 stycken förstpris i viltspår. Det krävs ett till för att vi ska bärga hem viltspårchampionatet. Här har jag verkligen testat husse och ibland slits han faktiskt mellan hopp och förtvivlan. Jag hjärnkoll på var spåret går och var vinklarna finns. Men det finns ju så mycket annat gott att lukta på och eventuellt smaska i sig i skogen. Husse har lärt sig när jag drar iväg på egna äventyr så jag har hittat ett sätt att göra honom osäker.

Jag är lite orolig att vi ska sluta med våra skogsaktiviteter om vi tar det där championatet. Men jag har börjat förstå att det faktiskt är aktiviteten som sådan som är viktig för husse. Championatet säger han är bara ett mål på vägen. Tror mer och mer på honom men till dess han övertygat mig fortsätter jag med att styra den stackars humanoiden.

Då husse är lite osäker är jag snabb med att förstärka osäkerheten genom att låtsas vara jätteosäker själv och söka stöd hos honom. Detta gör att han inte har hjärta att bli arg utan tvärtom gör allt för att stötta mig, vilket i sin tur gör husse ännu osäkrare. Här snackar vi om ett verkligt vinnande koncept. Svårigheten för mig är igen att det är en skön känsla när husse blir nöjd med mitt spårarbete. Vi får se hur länge jag orkar stå emot den där otroliga glädjen det faktiskt är att dela lyckokänslan med husse. Det är ju fantastiskt att gå med klöven i munnen bredvid husse tillbaka till bilen. Han riktigt strålar av kärlek och stolthet över mig och mitt spårarbete.

Jag sköter mig klanderfritt på träningsspåren men jag passar på när det är spårprov. Tar oftast spårupptaget men sedan visar jag tvekan vilket gör husse utom sig av nervositet.  Nu är det ju bara ett problem och det är att jag nu avslöjat de flesta av mina kort eftersom det är husse som skrivit ner detta. Jag har faktiskt smugit mig intill husses huvud på nätterna och tyst viskat in i hans öra att han ska skriva ner den här historien. Har jag riktig tur så kanske han tror att han hittat på det här alldeles själv. Då kan jag ju klara mig....
Kanske handlar det mer om en husses bortförklaringar än att bli ägd?

Mycket händer men jag släpar med bloggandet.

Sommaren har gått och semestern var snabbt överstånden. Extremt mycket på jobbet som tar sin tribut av energi och lust till annat. Därför har det varit lite tunt på bloggfronten men nu kommer en uppdatering som gör att den kommer ikapp en del i alla fall.

Allt som hänt sedan sist kommer inte att behandlas men finns kvar som fina minnen. Nedanför kommer i alla fall några av de större eventen som skett/genomförts sedan sist...

 



Fint besök av dottersonen under några varma sommardagar. Maximilian och Griima fann varandra vid poolen. Det lilla människobarnet försökte blöta ner hunden men lyckades inte så bra då koordinationen inte var så bra. När Griima hoppade i poolen och norpade bollen så skrattade den lilla killen högt.

Det var härliga dagar då de var på besök, den lilla familjen från Jämtland. Går inte en dag utan att jag tänker på er och saknar er. Tack och lov för tekniken, den gör att man åtminstone delvis kan vara med och följa lillkillens snabba utveckling. Snart dags för morfar att börja med grundläggande vildmarksträning.

Oäten fågelmat från vinterns utfodring blev vacker prydnad vid vattenkastaren på baksidan. Den växte på sig fort så den inte åkte med som ogräs vid rensningen.
Blev lite av en happening då jag upptäckte att den  slagit ut och lyste upp med sin gula färg.
En sådan där upptäckt man blir lycklig av. En bra känsla i magen helt enkelt.



Det har varit några agilitytävlingar som jag och Wynja startat på. Skriver inte mer om dom än att det bara är att kolla filmerna för den intresserade

Utställning med Wynja har också genomförts. Jag var iväg till Askersund på den internationella utställningen där. Det var lite spännande eftersom det är första gången jag är iväg själv och ställer Wynja. Inte utan att det var lite pirrigt. Vi fick till det riktigt bra trots vår orutin att jobba i vänstervarv tillsammans. Femke var där och fotade, så tack för bilderna,
I Norrköping löste Ulla ställandet galant som alltid. Som vanligt var dock Wynja lite väl "tunnklädd", som vanligt under sommaren så har hon fällt ut. Hoppas att det blivit återväxt inför "stora Stockholm" i december....

Sunne jaktmässa gästades av den Bolltorpska flocken. I dagarna två hade vi uppvisningar och lät publiken prova med Griima och Wynja. Stina fick ta det lite lugnare då hon opererats några veckor tidigare.
Vi bodde ståndsmässigt på Selma Lagerlöf spa.
Hundarna och jag hade en riktig myshelg. Fullt fokus på varandra och inga andra måsten. Bilden är den som publicerades i Wermlands tidningen och visar på att miljön var väldigt bra anpassad för agility. Herrgårdsmiljö är väl aldrig fel att ha agility i?



Rottneros Park ligger vacker beläget och är verkligen en perfekt plats att ha en mässa med uppvisningar på. Parkmiljön är fantastisk med alla prång och vrår med växtlighet och skulpturer. Området kan ta emot en stor mängd utställare och besökare utan att det ser överfullt ut. Växtligheten gör även att man skyddas mot väder och vind oavsett väderlek. Vi i flocken fick en positiv erfarenhet och kommer gärna tillbaka nästa år om de vill ha dit oss.

Laddning inför Augustisnurren. Wynja håller koll på både husse och matte så vi inte försvinner. Stina och Griima var med som supportrar.
Bara konstatera att husse behöver lära sig banan bättre så han kan handla rätt....

Nya och passande burar har införskaffats till de håriga. Den mindre limegröna vi hade försvann direkt då den annonserades ut. Den trivs nog bra med nya ägaren och hund.
Nu har både Wynja och Griima nya och rymningssäkra burar. Dessutom är dom så där lagom uppkäftiga.
Stina får hålla tillgodo med sin gamla tygbur. Hon trivs bra i den och är ju inte lika rymningsbenägen som de andra två rackarna.



Jag och hundarna delar tydligen på det mesta. Häromdagen hade de delat med sig av en fästing till mig. De ville väl att jag skulle få samma upplevelse som dom att få den bortplockad.
När jag upptäckte det lilla vidriga krypet så ville jag bara slita bort det. Lyckades lugna ner mig och arbetade rationellt med att ta bort det onödiga djuret från bröstkorgen. Men det var sjutton vad den lyckades bita sig fast. Fick ta i rejält samtidigt som jag var orolig för att huvudet skulle sitta kvar i bröstet. Fick bort rubbet och suckade av lättnad. Som tur var så verkade det som om det lilla äcklet precis satt sig för det blev bara en lätt rodnad/irritation som försvann efter någon dag.

Tog ett allvarligt snack med de fyrbenta, både hundar och katter och meddelade dom att råttlik, fästingar och annat "räligt" från naturen skall de inte dela med sig av. Det uppskattas inte!



Med en rejäl drängförkylning gick jag kurs för Nadine Rinderud på Segersjöbanan. Febern hade som tur var lämnat kroppen redan dagen innan. Trots det så var det lite tungt att få i sig all luft jag behövde för att både orka springa och prata med min lilla rödvita knickedick.


Stina och Griima var med och fick prova på banan efter kursen. Stina är ju 12½ år och i lite dålig kondition efter operationen tidigare i sommar så hon fick ta det lugnt, Griimas trampdynor på baktassarna har precis blivit bra så jag tar det lite lugnt med träningen för att låta dom bli helt återställda.
Kursen gav mersmak och gav både mig och Wynja massor. Det mesta visste jag redan men man behöver få det praktiskt verifierat för att kunna ta till sig ibland. Jag litar på henne men ofta visar jag det inte utan beter mig för kontrollerande och då tappar och lite självförtroende och fart.
GE ANSVAR SÅ TAS ANSVAR. VÅGA LITA PÅ DIN HUND. Tar med mig det och ska jobba med det mer aktivt i allt jag gör med hundarna.

Så vänder vi blad, och se vad har vi där om inte SEMESTER!

Har nu haft min andra semestervecka och det har hänt lite omkring även om vädret inte har varit så där super hela tiden. Men detta till trots så bara det här med att vara ledig är ju bara helt underbart. Att dessutom inte ha en massa "måsten" inplanerade gör ju att avkopplingen blir helt super.
Det går inte en dag utan att man stöter på en massa djur av allehanda slag. Här nere är de ju i stort sett tama dessutom. Man kommer liksom så himla nära både fåglar, rävar, rådjur och en och annan ung grävling.
Framför allt på morgon och kvällsrundan med hundarna så upplever man den Bolltorpska vildmarken när den är som bäst. I år har vi inte haft några problem med vildsvin i hagarna, åtminstone inte ännu.

Rådjurshinden ser ni nog utan problem men ser ni de två kiden?  Det ena nästan direkt till höger om hinden medan den andra är ytterligare en bit åt höger. Hade själv svårt att se kiden. Det var inte förrän de rörde på sig som jag såg dom.
Hundarna hade också full koll. Både genom syn och vittring men de håll sig intill mig utan att dra iväg. Efter en stund så lämnade vi de tre rådjuren åt sig själva medan vi fortsatte på vår rastningsrunda.

Tidigare i våras köpte vi ett gäng med rosor som Ulla planterade och har skött om efter konstens alla regler och lite extra kärlek. Redan i år kan vi njuta av både deras skönhet och doft. Hon har allt lite gröna fingrar min kära hustru.

Under de svenska färgerna ligger de tre håriga och njuter av midsommarvädret som i år inte var så där typiskt "klassiskt svenskt midsommarväder", utan mer av det lysande slaget. Det var en dag som avnöts hemma på de Bolltorpska ägorna utan krav på något annat än att må gott och komma i harmoni med sig själv och omgivningen.

Söndagen efter midsommar var det dags för den årliga hemmatävlingen. Jag körde Wynja och Griima medan Ulla körde med Stina. Det var en agilityklass och två hoppklasser. Alla banorna var roliga med bra flyt och lite trixigheter.
Stina kan ännu då hon är säkerheten själv och handlades bra av Ulla.. Två placeringar på 3 starter. Det var mer än jag fick till med de andra två sammantaget. Jag är dock riktigt nöjd med tre nollade lopp med Wynja och ett med Griima. Griima hade en disk och ett lopp med ett gäng fel då slalomen inte vill fungera ordentligt i två av loppen. Själv hade jag den värsta rivningen. Drog på rumpan vid det näst sista hindret i agilityklassen med Wynja. Det var en sån där härlig okontrollerad vurpa där benen bara liksom försvann. Ja, naturligtvis finns den med på film. En sån grej blir ju svår att förklara bort när den fångats på rörliga bilder. Bjuder på den.
Stort tack till alla funktionärer och tävlande som gjorde att det flöt på bra och inte var några problem.

Segersjöhoppet slog i år nytt rekord med antalet starter. En dubblering mot förra året. Verkar som om den ligger bra på "annandag midsommar".

Tisdagen efter midsommar genomförde vi ett viltspårprov i öppenklass. Ja genomförde och genomförde. Wynja var inte alls motiverad då vi väl kom fram till rutan. Redan en bit innan vi kom fram började det lilla livet streta och dra mot bilen.
Väl i rutan så var hon väldigt ofokuserad. Markerade spåret två gånger väldigt svagt och stretade sedan mot bilen. Det var precis som om hon ville säga, här har du spåret husse! Det är bara för dig att följa det nu. När jag satte henne på spåret så hade hon inget intresse alls att spåra så det var bara att avbryta.

Som tur var hade domare och dennes aspirant lagt korta spår till sina unghundar en bit bort. Vi blev erbjudna att prova ett av dessa vilket vi tacksamt gjorde. Och se som genom ett trollslag så tog Wynja spåret och jobbade exemplariskt i detta ända fram till spårslut.
Omedvetet hade jag nog satt en rejäl press på den lilla röd/vita eftersom vi endast behöver ett 1:a pris till innan championatet. När ska husse lära sig att inte pressa sin kollega utan bara se till att ha roligt......

 Kanske blev det lite för mycket med agilitytävling på söndagen och viltspårprov på tisdagen. Var lite dåligt med återhämtning mellan de olika aktiviteterna vilket den här lilla tjejen verkar behöva. Trött var hon verkligen då vi kom hem från skogen. Något jag tar med mig som en erfarenhet och förhoppningsvis inte upprepar. Ge så bra förutsättningar att lyckas som möjligt blir en ny devis att jobba efter framgent.

Vi är på G, både på bana och i skog samt en Morsdag.

Blir inte så där himla ofta som bloggen uppdateras men det händer i alla fall då och då. Energin som finns går åt till jobbet och att leva. Har märkt att jag skriver oftare när jag har positiv energi och inte är trött efter arbetet. Tyvärr tar arbetet mer energi nu än vad som finns att tillgå. Bara att göra några stabila val och sätta ner foten. Prioritera, det vill säga inte rangordna utan att välja bort. Fokusera på det som är viktigt och inte låta bruset ta energi. Alla har det inte så förspänt som jag med en "laddstation" hemma och energigivande fritidsintressen.


Känns som om Wynja har börjat komma ur sin sega period och börjat få upp farten igen. Hindersäker och följsam är hon så det heter duga. Vi gjorde tre lagstarter i Karlskoga och Knickedicken nollade alla loppen. Vi hade riktigt kul tillsammans och husse var mäkta stolt.

Min dotter firades på sin första mors dag av sin son Maximilian. Pappa hjälpte självklart till då den lille killen inte är så gammal ännu.
Att se kärleken och lyckan mellan dom gör att det känns varmt i hjärtat.

Det är många år sedan min mamma lämnade det jordiska men hon är ändå alltid med i tanken. Speciellt när det är mors dag är hon med extra mycket. Hon hade verkligen älskat att bli gammelfarmor

 Frugan älskar liljekonvaljer. Det var bara att ta med sig gamla Stina på en kortare cykeltur och plocka en bukett att överlämna på morgonen då det var mors dag.
En uppgift som jag gärna gör för min livskamrat.
Min Mamma älskade även hon liljekonvaljer så det blev dubbelt att plocka en bukett

 Min fru är fantastiskt duktig på att få till det med trädgårdens färger och grönska. Det är så där lagom med växter så att det inte blir för mycket. Men det hon fixar det fixar hon till bra. Är avkopplande att gå runt och se hur de olika blommorna växer och utvecklas

 Två korta spår med mycket lite blod blev vår nystart på spårarbetet efter löp och tokigt öppenklasspår. Knickedicken studsade som en jojjo då hon hoppade ur bilen och såg att spårväskan satt på mitt ben. Bra upptag och säkert spårarbete. Lugnt och för det mesta i spårkärnan  Att ta tag i klöven var en självklarhet. Hoppas det sitter kvar till kommande prov. Det var en fröjd att se henne jobba med nosen i backen och en långsamt svängande svans i 45 graders vinkel. Wynjas tecken på att hon är på rätt spår och är trygg i arbetet. Så nu kör vi på med några spår till i helgen.

Promenadväg är röjd i hagen. Både för att minimera risken att få fästingar men framför allt så att man ser de små håriga när de far fram. Gräs och annat växer ju både fort och högt härnere. Lär nog ta ett bra tag innan man vänjer sig av med hur det var i Jämtland...