Skönt att vara hemma igen.

Det var riktigt gott att komma hem igår. Det blev visserligen sent men det var det värt. Efter 10 timmars tågresa blev jag hämtad av Jessica vid stationen. Då vi svängde in på gården vid halv ett på natten kändes det verkligen skönt att komma hem. Snabb uppackning och sedan ner i sängen till väntande håriga. De hade saknat mig och ville ligga i samlad flock. Härunder ser ni Stina och Millan.

Varför är det så att "alla" våra katter älskar att undersöka tomma pappkassar. Här har jag upptäckt Puma som försökte gömma sig i en kasse. Under tiden låg Griima i korgen och rensade tänderna med hjälp av ett buffelhudsben.
Del har tillbringats i traktorhytten och fallen snö har blivit röjd. Det hade kommit bra mycket sedan förra helgen. Hydraliken fungerade bra efter påfyllning av hydralolja och viss slangjustering.
Just nu ligger Stina ihoprullad vid sidan av mig och vilar sitt huvud i mitt knä. Det är helt otroligt vilket lugn en liten hårig hundkropp kan förmedla bara genom att vara i ens närhet.

Jul & nyår är nu över och pendlingen fortsätter.

Julen är över och ett nytt år är alldeles nytt. Sitter och funderar över tider som gått och på vad som komma skall. Under årets sista skällvande dagar var vi iväg med Stina till veterinären. Hon fick rygg, svansrot och höftleder röntgade. Inga problem. Däremot så fick hon antibiotika mot en bakterie som fått fäste i huden vid ljumskarna. En 20 dagarskur med piller och krage. Efter bara 2 dagar fick vi en ny hund. Mycket gladare och piggare. Kollade lite bilder i datorn i helgen och hittade den härunder. Gissa vad Ulla sa till Stina då hon tagit kortet? Jorå, mycket riktigt. -Ta den då! Vilket fick Stina att dra som ett vilddjur, vilt skällande efter älgen. Inga problem med älgar inne i hagarna på Halåsen efter det.Tiden har verkligen gått fort de senaste åren och mycket har hänt. Känns konstigt att man fortfarande står efter alla starka händelser. Det är bara att konstatera att vi klarar mer än vi tror oss om. Det som hänt har trots allt gett mig ett annat perspektiv på livet om vad som är viktigt och av mindre vikt. Förmågan att kunna leva i nuet och njuta av livet har blivit viktigt.
Nu känns det som om jag har kommit hem efter 30 års utflykt till Östersund. Segersjö känns riktigt hemma och det är gott att veta att pendlingen är över efter den 4 februari. Då blir sista resan från Östersund. Nya jobbet börjar jag den 7:e och det ska bli riktigt spännande. Även dags att se över årets tävlingssäsong och planera in lite tävlingar. Det är många och så nära......
Sista lördagen i januari så är jag och Ulla bjudna till Göta ingenjörsregementes mässförenings vinterbal genom Daniel och Caroline. Så det är dags att plocka fram finstassen ur kartongen i förrådet (undrar om den har krympt?!) och Ulla får väl kolla in balklänningar igen. Fotot är från MHS Ö vinterbal i Storlien där det under några år anordnades vinterbal för kadetterna som gick på skolan i Östersund. Inlägget blev lite av en nostalgitripp mentalt. Men inledningen av nya år ska ju präglas av lite reflektion och eftertanke. Vad har varit bra och vad kan bli bättre. Nu kan livet fortsätta, ha ett bra 2011....

Så är det då dan före dan igen.

Sent på kvällen efter att ha fixat skinkan, köttbullar och doppebröd är det dags att slappna av lite. Kroppen är lögad inför julafton och nu väntar te och skinkmackor.

Det har hänt en hel del under den gångna veckan. Den inleddes med att jag tackade ja till ett jobb inom socialpsykiatrin inne i Örebro. Sista dan på kliniken i Östersund blir den 4:e februari och jag börjar på det nya den 7:e. Ska bli riktigt gott att slippa pendla. Vad gott det ska bli att få vara hemma och stöka på med grejor på gården och dra igång med hundarnas träning igen.Dags att börja leta aktuell klubb härnere, finns ju några att välja på då jag bor lite mitt emellan (Kumla, Örebro, Flen, Katrineholm eller någon annan). Får söka lite på nätet och se vilken som har bästa agilityverksamheten.

Jag lyckades även med konststycket att krocka med "mammas lilla blå". Var på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit på kyrkogården och lagt en julkrans på Signes grav. Låg i vänster fil i rondellen vid parkskolan och skulle rakt fram. I högerfilen körde en annan bil som var cirka en halv billängd före mig. Då vi var mitt i rondellen körde en liten vit pickup rätt in i rondellen utan att lämna företräde. Bilen till höger om mig tvärnitade vilket jag också tvingades göra då idioten i den vita lilla pickupen körde ut framför mig. Bromsarna tog bra men jag gled in i bilen till höger och tryckte in hennes dörr och spräckte frontspoilern på "mammas lilla blå". Den förbannade idioten tittade på oss med förvånad min utan att ha förstånd nog att inse att hans oerhört klantiga sätt att bete sig på orsakade kollisionen (äldre man med stickad toppluva). Vi två som körde ihop stannade och utbytte uppgifter och svor ve och förbannelse över den vita pickupen som for iväg utan att överhuvudtaget bry sig. Synd att jag inte fick registreringsnumret, smitning är det ganska hög straffsats på. Dessutom hade jag kunna spy galla över idioten då det blir en massa merarbete för både mig och henne jag körde in i. Länsförsäkringar fick i allafall ett oplanerat besök av mig då jag skrev och lämnade in skadeanmälan. Kvällen tillbringade jag i "mammas lilla blå" på väg hem. Jag hade tur med både väder och trafik. Skönt att komma hem och fira jul med nära och kära.

En del reser längre än andra

Åter hemma i Segersjö efter några intensiva dagar i Östersund. Vattnet i kranarna är fortfarande förenat med fara för välbefinnandet att dricka. Väl hemma kopplade jag ett järngrepp på kranen och drack som en uttorkad kamel.
Idag var jag och Jessica i Stockholm och tittade på medaljceremonin för kontingenten som precis avslutat sin utlandsmission i Afghanistan. Tillställningen var välbevakad efter det terrordåd som tidigare i veckan skett i Stockholm. Armemuseum var välbevakat av både polis och militärpolis vilket gav en smått bisarr inramning av ceremonin. Inte ens här hemma kunde man känna sig riktigt trygg.
Kändes jättebra att få se lillebror igen. Det är inte utan att jag varit rejält orolig mellan varven. Det har ju hänt en hel del under den här missionen också. Det var känslomässigt starkt att få se alla stå uppställda. Även de som blivit skadade under missionen deltog. Han som blivit av med ett ben satt på en pall med kryckor och han som mist båda satt i rullstol. Jag förvånades över okunskapen hos en del av åskådarna. De har haft en av sina nära i Afghanistan men verkar inte ha förstått att personal både blivit skadade och stupat under sitt arbete där. Soldaten som stupat hedrades med foto och ljus vid sidan av talarstolen. Försvarsministern höll ett bra tal där politiken för en gång skull var tydliga med att de stöttar den internationella insatsen. Inte en dag för tidigt då svenskar faktiskt utsätter sig för risken att bli skadade eller stupa dagligdags i sitt arbete utomlands.
Under ceremonin kände jag faktiskt en saknad efter mitt tidigare arbete. Inte av jobbet som sådant utan efter den kamratskap och sammanhållning som yrkeskåren inom försvarsmakten har. Det är något jag verkligen saknar på min nuvarande arbetsplats.
Det var skönt att få hem lillebror och veta att han får vara med de sina igen. Nu bor vi också lite närmare varandra så träffarna blir garanterat tätare. Och det lär nog dröja ett tag innan han far ut igen, åtminstone hoppas jag det.

Helg igen, men det gör ännu ont...

Var ute och sprang i onsdags. Gjorde ont och kändes konstigt i axel och skuldra de första fem minutrarna sedan släppte smärtan och det kändes riktigt bra. Hela kvällen var jag smärtfri men på torsdagsmorgonen var det lika jäkligt igen. I fredags var det dags för återbesök hos läkaren. Ny röntgen av nacken - vilket resulterade i att de under nästa vecka ska ta nya plåtar. Belastningsröntgen kallar de det för. Peppar, peppar men idag har det inte varit lika illa. I torsdags hade jag nog ett par parasiter i magen. Efter ett antal mer eller mindre akuta besök på toa så verkade det som om de lämnat kroppen.I går satte jag mig i "mammas lilla blå" och for hem till Segersjö. Det tog sin lilla tid. Stötte på de flesta av vinterns vädertyper och före på resan. Mestadels så var det dock mycket bra före och inget snöfall så det gick att ha en ganska bra marschfart. Det var riktigt skönt att komma hem och träffa både Ulla, hundarna och katterna. Det märktes att jag varit saknad.Hemma har tomten kommit upp på stallväggen. Av någon outgrundlig anledning så är den viktig att få uppsatt. För mig skänker den julfrid och glädje samt att den visar mig var jag bor. En billig rackare som är inköpt på Ö&B, vi är inne på den tredje. Men när den här lägger ner så finns det nog inga mer att köpa, hoppas att den håller länge.
Vädret har idag varit lysande hemmavid. Solen har skinit och det har inte varit så kallt. Snöröjning med traktorn och byte av kran i stallet samt lite eldragning hörde till dagens praktiska arbeten. Bilden är från tidigare i veckan då Ulla och Jessica var ute på promenad. Lördagen avslutades med pizza och filmen "Shooter". I morgon bär det av till Östersund och parasiterna igen.

Det gör ont, det gör ont......

I går tillbringades stor del av dagen i smärtans tecken. Axelns smärta gick inte längre att hålla stången med voltaren gel och ipren. Det blev ett besök på akuten. Inga problem att komma dit då jag berättade att min hälsocentral fanns utanför Örebro. Det blev läkarkoll och röntgen. Många bilder tog dom, blev nog 10 stycken innan de var nöjda. Resultat - inga skelettskador men däremot rejäla mjukdelsskador på muskler och nerver. Fick trampolinpiller (tramadol) och voltaren. Skojpillren hade dom på sjukhusapoteket men inte voltaren. Tog två trampolinare men inte fasen hjälpte det mot värken. Satt på ledningsmötet på eftermiddagen torr i munnen, förmodligen med ett idiotiskt leende på läpparna men hade fortfarande ont. Efter mötet stack jag iväg till stadens apotek och hämtade ut voltaren och alvedonsubstitut. Rejäl första dosering och döm om min förvåning - smärtan lindrades.
Trampolinpiller i all ära men de funkar inte för mig. Slöseri med pengar, tur de inte var så dyra.Efter en natt på tåg, sovkupé visserligen, så är det rejält ont igen. Sitter just nu och laddar med hotellfrukost på Clarion hotell i Örebro. Om en timme så är det jobbintervju på kommunen här. Har sökt ett vikariat som chef för socialpsykiatrin i Örebro. Trots värk så ser jag fram emot intervjun. Känns otroligt att åtminstone få komma på intervjuer på de tjänster jag sökt. Sedan får jag väl se hur långt det bär.
Efter intervjun blir jag hämtad av bästa hustrun. Ja, hon är också den enda. Sedan blir det en go helg hemma i Segersjö vilket är riktigt efterlängtat.
Mycket skrivet om smärta men jag är trots allt man och när jag har ont så har jag j-vligt ont. "Ondare än alla andra tillsammans och det är väldigt synd om mig" tycker jag själv. LÄRDOMAR - Se för fan till att förankra stegen ordentligt innan du klättrar upp igen, idiot!

Varför händer det alltid mig?

Vad är det då som händer? återkommer till det om ett tag. Har varit en underbar helg. Bara att vara hemma känns så förbaskat skönt. Det enda smolket i bägaren har varit att säljaren till fastigheten är en ren amatör vad gäller kommunikation. Han hade lämnat lite jordbruksredskap som han skulle sälja. Han hade fått en uppgift, nämligen att ringa oss så att vi kunde vara hemma då hans köpare kom. Ja inte fasen ringde han. I lördags kom det en trailer som skulle hämta plogar med mera. Då fick jag både prata engelska och köra traktor i två timmar. Säljaren lös med sin frånvaro och det var inte frågat om det gick att få lasthjälp. Ulla och jag är alldeles för snälla. Idag dök det upp en lastbil och två bilar med släp som skulle hämta resten av grejorna. Vi var precis på väg att åka bort, då brann det. Peppar, peppar säljaren dök upp och den arme tarmen trodde han skulle kunna ta med sig en massa annat också. Det vi pratat om var jordbruksredskapen, det andra har han haft tid på sig att plocka undan sedan den 15/10. Det blev en riktig grisnit för säljaren. Vi var nu mycket tydliga med att det nu var sluthämtat av pinaler så nu är det bara att hoppas att budskapet gått in och även fastnat.

I lördags upplevde jag fritt fall ute i ligghallen. Stod högst upp på stegen, ca 5 meter upp och spikade fast elkabel på en bjälke. Den satans stegen fick eget liv och gled iväg. Med spretande armar och ben sökte jag fäste överallt men det enda jag fick grepp om var elkabeln. Pop, pop, pop, pop, pop lät det när kabeln slet sig loss från kabelklamrarna. Under mig hade jag en halmbal - tror ni jag landade på den? Icke, jag for ner mellan balen och stallväggen. Landade på fötterna med en stegpinne mellan benen. Jag var skitglad över att stegen inte hade fastnat på halmbalen. Stegpinnen var "bara" i knähöjd och åsamkade som tur var ingen skada på genitalierna.
Efter att ha svurit lite osande eder så var det bara att göra om igen. Då jag var klar och kom in var jag både stel och ledbruten. Hade sträckt mig mer än jag trodde. Jag måste ha sett ut som en flygande groda då jag for ner. Tur att det bara blev lite sträckningar.

Ulla fick i går reda på att hon fick det jobb hon sökt. Hon börjar redan den 1 december. Själv ska jag på en intervju i morgon och ytterligare en på fredag så det kanske löser det sig med pendlingen snart. Dessutom dröjer det inte länge till förrän min lillebror kommer hem från Afghanistan. Jag ljuger om jag säger att jag inte är orolig. Jag lyssnar mer aktivt på nyheterna nu än jag gjorde innan han for iväg. Jag hoppas de som är där kommer hem ordentligt till jul.