Träning, förberedelser och ett tungt avslut.

Förberedelser inför Sunne jaktmässa pågår. Det är lite som ska fixas till. Hinder ska ses över, släp ska bokas, informationsblad tas fram och skylt ska uppdateras. Som tur är så återstår det bara lite småfix. De stora delarna är klara och hundarna är väl förberedda liksom husse. Bara åka dit och bygga bana för att köra. Hoppas de hägnat in som förra året. Det var kanonbra för de som provade på med egna hundar. Blir bra för mig med då jag ska visa lite med juniorerna. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp i dom där små kooikerskallarna?! Såg att de lagt ut mig i sin grupp på Facebook. Spännande att vara med där och få arga gubbar från folk jag aldrig träffat. Dock verkar det vara uppskattat av alla andra så den här en kan jag leva med...

Kom att tänka på den här bilden när jag såg att det var flera elaka gubbar på inläggen i Sunne jaktmässas Facebook grupp. Det är inte utan att jag börjar fundera över människors intellektuella nivå då man läser i facebook. det finns en del i övrigt att önska.

De där ormvråkarna som finns runt i kring hemmavid är inget man skojar bort!!!
Var ute på en löprunda då jag plötsligt fick en rejäl smäll i bakhuvudet. Trodde först att det var någon som smugit upp bakom mig och kastat en pinne eller slagit till mig med handflatan. Huvudet for i cirklar för att se vem det var. Det var ingen vem det var en vad... I ögonvrån såg jag hur en stor ormvråk slog sig ner i ett dött träd. Hukade sig framåt och skrek åt mig. Satans fågel att angripa bakifrån utan förvarning. Den har ju inte ens sitt bo i närheten. Det har den stackars grannen som knappt kan vistas ute på sin tomt utan att ormvråken skriker åt henne. Tur hade jag i alla fall att inte blodvite uppstod. Lite rivmärken och en rejäl bula var de spår den lämnade efter sig, för att då inte tala om att hjärtat fick sig en riktig körare.

Under resterande löptur funderade jag på vad som kunnat hända om den fått grepp med klorna eller kommit från annat håll. Då jag var tillbaka hem så skulle jag på nytt passera överfallsplatsen. Såg på pulsklockan att pulsen ökade med tio och huvudet gick som en djäkla dopplerradar för att upptäcka om det skulle komma ännu ett låg- eller dykanfall. Ormvråken hade nog lyssnat på den svada den fick efter förra mötet och höll sig undan. Det jag lovade göra med den om den kom nära är inte lämpligt för tryck.....

Nu när det lugnat sig lite med allt så tänkte jag börja på med spårarbetet igen. Wynja ska jag jobba med så hon blir lite mer motiverad på spåret och inte "klänger" på husse. I grunden innebär det att jag måste skärpa mig så hon känner att jag stöttar henne och inte tvärt om!?

Har också börjat med de första spåren med Ambie och Lilo för att se hur pass spårintresserade dom är men även hur pass motiverade och uthålliga de är. Då har jag en startpunkt att utgå ifrån när jag lägger upp den fortsatta träningen. Tänkte även protokollföra deras spår så att jag inte blandar ihop med vilken jag behöver träna vad. Det blir så fel om jag ger fel sak till respektive hund.
Deras första spår gick riktigt bra. Cirka 75-100 meter tämligen rakt. De löste det utan större problem. Det mest intressanta var att se hur olika de faktiskt arbetar. Skillnaden i hur Ambie och Lilo betedde sig i spåret och arbetade var ganska stor.
Även agilityträningen går framåt. Hopp, däck, tunnlar och långhopp tränas i olika kombinationer med fart. Alléslalom har vi kommit en bit på väg med. Även här syns det att det är två helt olika typer av hundar. Ambie behöver korta pass medan Lilo hela tiden behöver utmaningar. Den som har den största utmaningen är nog jag som ska lyckas hålla isär och göra rätt saker med respektive adept...

Kvällarna är ibland helt underbara när det är kvällsrastning för hundarna. Att ströva fram längs stigen i hagen och se hur hundarna upptäcker dofter och leker med varandra. En aktivitet som ger en massa positiv energi till en som har två veckor kvar till semester.


Verkar som om rådjuren har lärt sig vilka tider jag är ute med hundarna för de håller sig borta just vid dessa tider. Annars är de gärna i hagen och betar eller slickar på stubben där det stått en saltsten. Luften är lite svalare och månen lyser klart trots att det ännu inte blivit riktigt mörkt. Enda nackdelen med fullmånen är precis som när det blåser mycket - jag sover lite oroligt. Men det kan jag ta när vi bor som vi gör.

 

Denna bilden av Stina kommer jag alltid att bära med mig. Pigg, vaken, alert och framåt. Skällande från start till mål i agilityloppen. Ljudande av ren glädje över att få jobba med husse på banan både på tävling, uppvisning och träning.
I dag fick hon vandra över regnbågsbron. Det var dags för henne då hon fick alltför ont av sin artros och inte kunde vara den hund hon ville vara. Under det senaste året har hon förberett både mig och Ulla på att det började närma sig. Hon verkade förbereda oss på att vi skulle uppfylla vår del av det kontraktet vi upprättade för 14 år sedan när hon flyttade in i vår familj och våra hjärtan. Det är ett jobbigt men viktigt kontrakt när vi som ägare ska tänka på hunden och inte oss själva. "När jag har ont och inte kan vara hund fullt ut längre är det ert ansvar att ta mig på den sista resan, den över regnbågsbron".
Vi höll vår del av kontraktet och det kändes som om hon sa tack idag då vi var hos veterinären och följde henne en bit på vägen. Det var mer än jobbigt att ta farväl av en nära vän som man upplevt så mycket tillsammans med. Så mycket att det inte går att rada upp allt, för oavsett hur mycket man skriver upp så dyker det upp än mer och mycket skulle tappas bort.
Varje dag att ha dig hos oss har varit en ynnest och du har gett glada och lyckliga minnen åt många. Alltifrån den ledsna tjejen som du lade huvudet i knäet hos på rid terapin när de satt i sadelkammaren, till den flämtande norrmannen du drog runt på agilitybanan i Fäviken ett av de fem åren vi var där på uppvisningar.

Jag kommer alltid att bära med mig minnena av dig och det vi gjort tillsammans. Du har varit en  nära vän som alltid funnits där för mig och Ulla. Både i med och motgång. Alltid glad och förväntansfull på vad livet har att erbjuda just nu. Du var expert på att leva i nuet. Det tog sin tid men du lärde mig faktiskt att nuet är viktigare än både historien och framtiden. Vi finns i stunden och stunden är just nu. Jag är glad för din skull, att du slipper ha ont och kan springa fritt och jaga kråkorna som du vill. När du blir trött kan du vila med huvudet i Signes knä i soffhörnet. Saknaden efter dig är stor och din plats i flocken är tom. Sorgen jag känner inombords kommer att blekna och på sikt kommer bara de fina minnena att finnas kvar. Med ett leende kommer jag att minnas de tokigheter vi hade för oss.