Sista helgen borta.

Nu är det bara fyra (4) arbetsdagar kvar. Upptäckte till min glädje att det blivit ytterligare en semesterdag kvar att ta ut. Den tas på fredag så på torsdag efter jobbet åker jag hem för att stanna. Inget mer arbete i Östersund inom överskådlig tid. Känns riktigt bra. Lite sorgset känns det dock att lämna de väl fungerande arbetslagen jag haft. Dessa önskar jag lycka till i framtiden och likadant till deras nya chef. Det blir nog riktigt bra.
Så fort jag lämnar sängen så hoppar Griima upp och lägger sig där. Ja lämnar och lämnar sängen, det räcker ju faktiskt med att jag sätter mig upp så hoppar hon upp bakom ryggen på mig och kastar sig omkull på kuddarna.
Jerry skulle hjälpa mig att montera nya bromsbelägg fram. Det gick på rumpan. Dels var det fel modell och så visade det sig att bromsskivan på vänster fram behövde bytas också. Lite mer än jag räknat med men grejor är beställda och det fixas till veckan innan jag far söderut. Trots aber med reparationer så fick jag kaffe och trevliga samtal med Jerry och Helen. Passade också på att gå ut i hagen och klappa om Kopur. Lugnet själv tillsammans med Mani.
Efter besöket i Granbo for jag tillbaka till boendet på Frösön och hämtade ut flocken för en promenad på isen. Hundarna hade riktigt roligt och rasade runt som tättingar. Själv tyckte jag det var skönt att komma ut på en promenad men vädret lämnade en del i övrigt att önska. Det blåste på rätt bra ute på isen så det kändes gott att sedan komma inomhus och hänga lite tvätt.
Har i kväll fått ihop det sista på årsmöteshandlingarna till ÖBHK årsmöte. Känns bra att få lämna ifrån sig färdigt material innan jag far hem. Jag kan själv inte vara med på årsmötet då jag är hemma i Örebro. Blir både långt och dyrt för att åka upp på ett tvåtimmarsmöte.

Helg hemma igen.

Fredagen blev en semesterdag från jobbet, så på torsdag em/kv satt jag i "mammas lilla blå" på väg hemåt. Jag fick se en del vilt längs vägen. Två pigga rävar sprang över vägen, en i närheten av Sveg och en strax utanför Lindesberg. Båda var välpälsade och med riktigt yviga svansar, ingen skabb där inte. Strax söder om Mora passerade jag en viltolycka. Ingen skadad mer än älgen som död låg kvar på norrgående körfält. Det måste ha skett precis innan jag passerade och när jag åkt en bit så kom det på trafikinformationen på radion. Det var inte olyckan i sig som de varnade för, utan det var alla nyfikna som både stannat och krypkörde förbi för att stirra på den stackars älgen. Precis som om en älg skulle vara något exotiskt. Det finns ju en hel uppsjö av dem som dessutom lever, att titta på.
Väl hemma slappnade jag av och bara njöt av känslan som infinner sig när man är på en plats där man verkligen trivs. En lång helg att ladda batterierna på tillsammans med Ulla, två härliga hundar och tre katter som stryker sig mot allt som kommer i deras väg.Vy över vår vackra ekdunge i sommarhagen. Det blir ett fint fikaställe i vår och sommar.Vinterhagarna med ligghallen längst bort i stallbyggnaden.
Några bilder på boningshuset från olika håll. Ett hus att leva och trivas i. Känns verkligen som om man till slut har hittat hem.
I morgon är det dags att sätta sig i den lilla blå och åka upp till Östersund igen. Det känns faktiskt helt okej. Det är sista pendlingsresan uppöver och sedan är det slut efter 12 dagar i Östersund. Sista dagen på kliniken är den fjärde februari och fram tills dess är det mesta att lämna över till de som ska ta vid. Känns skönt att sluta på kliniken men även lite sorgset att lämna enheterna jag varit chef över och den personal jag lärt känna och fått bra relationer med.

Nu är det inte långt kvar.

Så befinner jag mig ånyo i parasitland. Nu är det inte långt kvar tills dess att det är färdigpendlat. Den här gången har jag både Stina & Griima med mig. Jessica ska ju "flytta" upp igen så för att underlätta både för Ulla och hundarna så följde de med mig. Liftade med Solveig upp i söndags och hela flocken (Stina, Griima och Humlan skötte sig alldeles utmärkt i bilen.
Så här söt var Griima den 5 november 2008. Hon är lika söt idag bara lite mer vuxen. Utseendet alltså, mentalt har hon nog inte mognat riktigt färdigt ännu. Hon äger ju en underbar förmåga att skrämma sig själv. Solveig berättade att Griima luktat på en brevlåda undertill och sedan blivit livrädd då hon reste upp skallen och slog i brevlådan. Griima verkar vara urtypen för hur hundar lever i nuet, hela tiden. Det här med att koppla ihop saker är ännu inte någon styrka hos henne. Stina växte ju också på sig sent så än finns det hopp.
Hopp finns det även för mig nu när allt är klart med nytt jobb. Om bara tiden kunde gå lite fortare. Ibland springer ju tiden iväg och nästan ifrån en. Men tyvärr inte nu när man verkligen vill....
Det bästa av allt är att trots snömängden hemma så dröjer det inte länge förrän vi kan börja träna på världens mest roliga hundsport - agility.

Bilden här ovan är från uppvisningarna jag och Stina hade på Fäviken game fair 2010. Det var 3 roliga dagar med många nya erfarenheter samt att vi båda fick mycket träning, både på bana och runt om.

Skönt att vara hemma.

Det är helt otroligt vad gott det är att vara hemma mer än några dagar då man väl är hemma. Långhelgerna är underbara. Nu har jag bara 20 arbetsdagar kvar uppe i Östersund. Efter det är det slut på pendlingen.Kan man ha det goare än så här. Avslappnad och snarkande hund som ligger på en så kallad "hussebädd".

Skönt att vara hemma igen.

Det var riktigt gott att komma hem igår. Det blev visserligen sent men det var det värt. Efter 10 timmars tågresa blev jag hämtad av Jessica vid stationen. Då vi svängde in på gården vid halv ett på natten kändes det verkligen skönt att komma hem. Snabb uppackning och sedan ner i sängen till väntande håriga. De hade saknat mig och ville ligga i samlad flock. Härunder ser ni Stina och Millan.

Varför är det så att "alla" våra katter älskar att undersöka tomma pappkassar. Här har jag upptäckt Puma som försökte gömma sig i en kasse. Under tiden låg Griima i korgen och rensade tänderna med hjälp av ett buffelhudsben.
Del har tillbringats i traktorhytten och fallen snö har blivit röjd. Det hade kommit bra mycket sedan förra helgen. Hydraliken fungerade bra efter påfyllning av hydralolja och viss slangjustering.
Just nu ligger Stina ihoprullad vid sidan av mig och vilar sitt huvud i mitt knä. Det är helt otroligt vilket lugn en liten hårig hundkropp kan förmedla bara genom att vara i ens närhet.

Jul & nyår är nu över och pendlingen fortsätter.

Julen är över och ett nytt år är alldeles nytt. Sitter och funderar över tider som gått och på vad som komma skall. Under årets sista skällvande dagar var vi iväg med Stina till veterinären. Hon fick rygg, svansrot och höftleder röntgade. Inga problem. Däremot så fick hon antibiotika mot en bakterie som fått fäste i huden vid ljumskarna. En 20 dagarskur med piller och krage. Efter bara 2 dagar fick vi en ny hund. Mycket gladare och piggare. Kollade lite bilder i datorn i helgen och hittade den härunder. Gissa vad Ulla sa till Stina då hon tagit kortet? Jorå, mycket riktigt. -Ta den då! Vilket fick Stina att dra som ett vilddjur, vilt skällande efter älgen. Inga problem med älgar inne i hagarna på Halåsen efter det.Tiden har verkligen gått fort de senaste åren och mycket har hänt. Känns konstigt att man fortfarande står efter alla starka händelser. Det är bara att konstatera att vi klarar mer än vi tror oss om. Det som hänt har trots allt gett mig ett annat perspektiv på livet om vad som är viktigt och av mindre vikt. Förmågan att kunna leva i nuet och njuta av livet har blivit viktigt.
Nu känns det som om jag har kommit hem efter 30 års utflykt till Östersund. Segersjö känns riktigt hemma och det är gott att veta att pendlingen är över efter den 4 februari. Då blir sista resan från Östersund. Nya jobbet börjar jag den 7:e och det ska bli riktigt spännande. Även dags att se över årets tävlingssäsong och planera in lite tävlingar. Det är många och så nära......
Sista lördagen i januari så är jag och Ulla bjudna till Göta ingenjörsregementes mässförenings vinterbal genom Daniel och Caroline. Så det är dags att plocka fram finstassen ur kartongen i förrådet (undrar om den har krympt?!) och Ulla får väl kolla in balklänningar igen. Fotot är från MHS Ö vinterbal i Storlien där det under några år anordnades vinterbal för kadetterna som gick på skolan i Östersund. Inlägget blev lite av en nostalgitripp mentalt. Men inledningen av nya år ska ju präglas av lite reflektion och eftertanke. Vad har varit bra och vad kan bli bättre. Nu kan livet fortsätta, ha ett bra 2011....

Så är det då dan före dan igen.

Sent på kvällen efter att ha fixat skinkan, köttbullar och doppebröd är det dags att slappna av lite. Kroppen är lögad inför julafton och nu väntar te och skinkmackor.

Det har hänt en hel del under den gångna veckan. Den inleddes med att jag tackade ja till ett jobb inom socialpsykiatrin inne i Örebro. Sista dan på kliniken i Östersund blir den 4:e februari och jag börjar på det nya den 7:e. Ska bli riktigt gott att slippa pendla. Vad gott det ska bli att få vara hemma och stöka på med grejor på gården och dra igång med hundarnas träning igen.Dags att börja leta aktuell klubb härnere, finns ju några att välja på då jag bor lite mitt emellan (Kumla, Örebro, Flen, Katrineholm eller någon annan). Får söka lite på nätet och se vilken som har bästa agilityverksamheten.

Jag lyckades även med konststycket att krocka med "mammas lilla blå". Var på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit på kyrkogården och lagt en julkrans på Signes grav. Låg i vänster fil i rondellen vid parkskolan och skulle rakt fram. I högerfilen körde en annan bil som var cirka en halv billängd före mig. Då vi var mitt i rondellen körde en liten vit pickup rätt in i rondellen utan att lämna företräde. Bilen till höger om mig tvärnitade vilket jag också tvingades göra då idioten i den vita lilla pickupen körde ut framför mig. Bromsarna tog bra men jag gled in i bilen till höger och tryckte in hennes dörr och spräckte frontspoilern på "mammas lilla blå". Den förbannade idioten tittade på oss med förvånad min utan att ha förstånd nog att inse att hans oerhört klantiga sätt att bete sig på orsakade kollisionen (äldre man med stickad toppluva). Vi två som körde ihop stannade och utbytte uppgifter och svor ve och förbannelse över den vita pickupen som for iväg utan att överhuvudtaget bry sig. Synd att jag inte fick registreringsnumret, smitning är det ganska hög straffsats på. Dessutom hade jag kunna spy galla över idioten då det blir en massa merarbete för både mig och henne jag körde in i. Länsförsäkringar fick i allafall ett oplanerat besök av mig då jag skrev och lämnade in skadeanmälan. Kvällen tillbringade jag i "mammas lilla blå" på väg hem. Jag hade tur med både väder och trafik. Skönt att komma hem och fira jul med nära och kära.