Ops! Det var riktigt länge sen jag skrev nu! Men nu blir det rejält att läsa.

Ibland går det lång tid innan det skrivs på bloggen. Det är inget jag eftersträvar. Men man råder tyvärr inte över allt som sker och det krävs både energi och tid att uppdatera. Senaste tiden har jag saknat båda delarna men det ser ut att ljusna lite framöver och detta på flera fronter. Tiden får väl utvisa om det blir så eller inte. Nu blev det ett rejält inlägg som kanske står sig ett tag innan det blir ett nytt.

Det har varit tungt på Bolltorp ett tag. Nu är det inte lika tungt men väldigt tomt.
Linus vår älskade  flockmedlem har fått gå vidare över regnbågsbron. Hans skada på hasen ville inte läka och på djursjukhuset sa de att det inte fanns något att göra.
Tungt beslut att ta men det enda rätta för vår älskade Linus. Nu slipper du ha ont och kan jaga fritt på andra sidan regnbågsbron. Du har fint sällskap av de andra katterna som ingått i vår flock.

Linus var en mästare i att hitta sköna och mer eller mindre udda sovställningar då han slappnade av.
Det var en kille som verkligen slappnade av och snusade när han sov.
 Och man hittade honom på de mest oväntade ställena.

Vi har även haft ett upplivande besök av dotter, svärson och barnbarn. Vi hade perfekt väder med någon minusgrad, solsken och lite snö på marken. Då vi inte har asfalterade vägar så tog vi Max på glesbygdsvagnen och drog till ett vindskydd och grillade lite korv och mådde gott.
Det var några härliga dagar vi fick tillsammans. Känns skönt att veta att det inte dröjer så länge innan de kommer ner ett par dagar igen. Det blir en riktigt god jul på Bolltorp.
Finbesök av världens bästa Maximilian till jul blir ju bara superhärligt.

I fredags var vi på "Lilla Stockholm" och ställde ut vår lilla kooiker. Det gick riktigt bra. Frugan gjorde ett lysande jobb tillsammans med det lilla livet så de vann championklassen men sen tappade Wynja geisten  och blev 5:e bästa tik. Bra bedömning men ingen röd tråd i domarens bedömningar. Ja det är ju en bedömningssport.
Incheckade på hotellet så lade vi oss och vilade lite. I och med att Stina och Griima lade sig mot mig, förmedlade sitt lugn och djupa, regelbundna andhämtning så slocknade den Bolltorpska hussen som ett utblåst ljus. Skönt att bara vara ett tag.

"Stora Stockholm" gick mindre bra. Domaren tyckte Wynja var fantastiskt fin och en utmärkt avelstik men fick lämna ringen med ett "very good". Jaha och var fanns stringensen i det? Ja strunt samma vi gick runt på mässan och kollade alla handlare och förvånade oss över hur en del utställare släpade med sig alla sin burar på vagnar då de gled mellan försäljarna och ställde till med smärre kaos. Träffade de här två trevliga killarna. Vi mötte dom och Ulla vände om och frågade om hon fick fota dom med sin gubbe. Hon sa även att de var mina idoler. Ja, idoler och idoler!? Jag tycker om dom som de människor jag uppfattat att de är. Vårt korta möte bekräftade att jag hade rätt. Riktigt trevliga och tillmötesgående. Kramgoa snubbar helt enkelt.

Att äga en husse.

Jag har fått namnet Trigger Just For Joy men kallas för Wynja. Wynja är namnet på en runa i den fornnordiska mytologin som representerar glädje, kärlek och fred. Så matte och husse hade en bra tanke med att koppla ihop namn och tilltalsnamn. Husse kallar mig även Knickedicken ibland.

Men det var inte mina namn jag skulle berätta om utan om hur jag äger min husse och hur jag lyckats med att få honom som min ”ägodel”. Det tog ett tag men trägen vinner och jag har haft ett ”husseägarproffs” som läromästare. En av den Bolltorpska flockens medlemmar är katten Linus. Tyvärr så finns han inte längre med oss i den jordiska flocken utan har rest över regnbågsbron och har förhoppningsvis hittat en ny husse att äga.

Linus var ungefär ett år när jag kom och vi fann varandra nästan direkt. Det var mer lek och bus mellan oss än det var mellan mig och flockens andra två hundar i början. Detta gjorde att jag delvis tappade bort min hundidentitet under ett skeende i mitt liv. Till exempel när husse tog ut oss hundar på löspromenad så sprang de andra två före och då passade jag på att gömma mig. Smygande låg jag som en panter och lurpassade på dem då de kom springande tillbaka. Precis när de sprang förbi så störtade jag upp och angrep dem överraskande. Dom brydde sig inte om en liten kooiker men husse skrattade glatt åt mitt kattaktiga beteende. Både inom och utomhus for vi omkring och busade, jag och Linus.
Linus var ju lite vigare än mig så han var uppe på soffbordet, smög på mig och kastade sig ner och kramade om mig snabbt innan han drog iväg med mig springande efter. Ibland låg jag avundsjuk på golvet och tittade på Linus när han hoppade upp i husses knä. Spinnande gned han sitt huvud mot husses haka och nafsade på husse vilket väckte reaktioner. Fick han ingen reaktion bet han bara lite hårdare. Det var under ett sådant här tillfälle som tanken slog mig att det faktiskt går att äga husse.

Eftersom jag inte är så himla förtjust i att ligga i knäet och bli gosad var det av största vikt att hitta andra vägar. Kom på att om jag tittar in i hans själ genom ögonen så smälte han verkligen. Skulle husse mot förmodan vara lite svårflörtad är det bara att lägga huvudet lite på sned och bli lite mer mjuk i blicken. Detta fungerar alltid. Har också lärt mig att komma upp så han kan massera mig med fingrarna på halsen och bakom öronen. Han vet nog inte om att det är något jag gillar men jag vet att han gillar det. Inom kort kommer jag nog att röja den hemligheten då jag har svårt att gå därifrån när han mjukt drar fingrarna genom pälsen. Det är en svaghet jag har… och han börjar så smått lära sig att utnyttja denJ

Jag aktiverar husse med agility och viltspår. Det går faktiskt riktigt bra med båda delarna men nu mer till hur jag gör för att få det som jag vill genom att äga husse. Vi har en pinne kvar i hoppklass 2 innan uppflytt till klass 3. Jag har förstått att husse vill att vi ska vara klara i både agility- och hoppklass innan vi tar steget upp i trean. Agilityklassen var vi klara med ganska snabbt, vilket jag lät ske för att glädja husse. Det är en så varm känsla av att se hur glad han blir då vi tillsammans springer över mållinjen med ett nollat lopp bakom oss.

Hoppklassen är det lite lättare att maska i då tiderna ofta är snabbare. Så här långt har jag lyckats med att dra ut på den sista pinnen. Jag vet inte om jag vill upp i trean eftersom de blir lite mer komplicerade banor och mer att hålla i huvudet. Innan jag bestämt mig så får jag fortsätta med att sega lite i hopploppen. Ibland har jag blivit så inne i det och det har gått både rätt och snabbt. Som tur är så har jag ett sätt att få till det ändå. Det är bara stanna framför en tunnel och söka ögonkontakt med husse och med blicken liksom fråga ”ska jag verkligen in i den där”? Jag ler inombords över hur husse reagerar. Den frustration men ändå kärlek han visar mig gör att det inte blir så svårt att ta de där fem felen eller extra tiden som gör att pinnen inte skrivs in i tävlingsboken. Det blir svårare och svårare att hålla masken och lura husse. Ett stort problem är ju att agility är så vansinnigt kul. Att få springa runt på en bana, hoppa, skutta, klättra och snurra tillsammans med husse är ju guld värt. För se hur länge jag lyckas hålla tillbaka pinnen. Oj då! Kom på en sak. Tänk om husse bara kommer att anmäla oss till hoppklasserna framöver? Då blir det färre lopp och bara sådana där jag behöver hålla igen. Räddningen för mig har ju hittills varit att jag kunnat ge järnet i agilityklassen och gett husse utdelning där. Finns en del att fundera på där.

Jag har gett husse 2 stycken förstpris i viltspår. Det krävs ett till för att vi ska bärga hem viltspårchampionatet. Här har jag verkligen testat husse och ibland slits han faktiskt mellan hopp och förtvivlan. Jag hjärnkoll på var spåret går och var vinklarna finns. Men det finns ju så mycket annat gott att lukta på och eventuellt smaska i sig i skogen. Husse har lärt sig när jag drar iväg på egna äventyr så jag har hittat ett sätt att göra honom osäker.

Jag är lite orolig att vi ska sluta med våra skogsaktiviteter om vi tar det där championatet. Men jag har börjat förstå att det faktiskt är aktiviteten som sådan som är viktig för husse. Championatet säger han är bara ett mål på vägen. Tror mer och mer på honom men till dess han övertygat mig fortsätter jag med att styra den stackars humanoiden.

Då husse är lite osäker är jag snabb med att förstärka osäkerheten genom att låtsas vara jätteosäker själv och söka stöd hos honom. Detta gör att han inte har hjärta att bli arg utan tvärtom gör allt för att stötta mig, vilket i sin tur gör husse ännu osäkrare. Här snackar vi om ett verkligt vinnande koncept. Svårigheten för mig är igen att det är en skön känsla när husse blir nöjd med mitt spårarbete. Vi får se hur länge jag orkar stå emot den där otroliga glädjen det faktiskt är att dela lyckokänslan med husse. Det är ju fantastiskt att gå med klöven i munnen bredvid husse tillbaka till bilen. Han riktigt strålar av kärlek och stolthet över mig och mitt spårarbete.

Jag sköter mig klanderfritt på träningsspåren men jag passar på när det är spårprov. Tar oftast spårupptaget men sedan visar jag tvekan vilket gör husse utom sig av nervositet.  Nu är det ju bara ett problem och det är att jag nu avslöjat de flesta av mina kort eftersom det är husse som skrivit ner detta. Jag har faktiskt smugit mig intill husses huvud på nätterna och tyst viskat in i hans öra att han ska skriva ner den här historien. Har jag riktig tur så kanske han tror att han hittat på det här alldeles själv. Då kan jag ju klara mig....
Kanske handlar det mer om en husses bortförklaringar än att bli ägd?

Mycket händer men jag släpar med bloggandet.

Sommaren har gått och semestern var snabbt överstånden. Extremt mycket på jobbet som tar sin tribut av energi och lust till annat. Därför har det varit lite tunt på bloggfronten men nu kommer en uppdatering som gör att den kommer ikapp en del i alla fall.

Allt som hänt sedan sist kommer inte att behandlas men finns kvar som fina minnen. Nedanför kommer i alla fall några av de större eventen som skett/genomförts sedan sist...

 



Fint besök av dottersonen under några varma sommardagar. Maximilian och Griima fann varandra vid poolen. Det lilla människobarnet försökte blöta ner hunden men lyckades inte så bra då koordinationen inte var så bra. När Griima hoppade i poolen och norpade bollen så skrattade den lilla killen högt.

Det var härliga dagar då de var på besök, den lilla familjen från Jämtland. Går inte en dag utan att jag tänker på er och saknar er. Tack och lov för tekniken, den gör att man åtminstone delvis kan vara med och följa lillkillens snabba utveckling. Snart dags för morfar att börja med grundläggande vildmarksträning.

Oäten fågelmat från vinterns utfodring blev vacker prydnad vid vattenkastaren på baksidan. Den växte på sig fort så den inte åkte med som ogräs vid rensningen.
Blev lite av en happening då jag upptäckte att den  slagit ut och lyste upp med sin gula färg.
En sådan där upptäckt man blir lycklig av. En bra känsla i magen helt enkelt.



Det har varit några agilitytävlingar som jag och Wynja startat på. Skriver inte mer om dom än att det bara är att kolla filmerna för den intresserade

Utställning med Wynja har också genomförts. Jag var iväg till Askersund på den internationella utställningen där. Det var lite spännande eftersom det är första gången jag är iväg själv och ställer Wynja. Inte utan att det var lite pirrigt. Vi fick till det riktigt bra trots vår orutin att jobba i vänstervarv tillsammans. Femke var där och fotade, så tack för bilderna,
I Norrköping löste Ulla ställandet galant som alltid. Som vanligt var dock Wynja lite väl "tunnklädd", som vanligt under sommaren så har hon fällt ut. Hoppas att det blivit återväxt inför "stora Stockholm" i december....

Sunne jaktmässa gästades av den Bolltorpska flocken. I dagarna två hade vi uppvisningar och lät publiken prova med Griima och Wynja. Stina fick ta det lite lugnare då hon opererats några veckor tidigare.
Vi bodde ståndsmässigt på Selma Lagerlöf spa.
Hundarna och jag hade en riktig myshelg. Fullt fokus på varandra och inga andra måsten. Bilden är den som publicerades i Wermlands tidningen och visar på att miljön var väldigt bra anpassad för agility. Herrgårdsmiljö är väl aldrig fel att ha agility i?



Rottneros Park ligger vacker beläget och är verkligen en perfekt plats att ha en mässa med uppvisningar på. Parkmiljön är fantastisk med alla prång och vrår med växtlighet och skulpturer. Området kan ta emot en stor mängd utställare och besökare utan att det ser överfullt ut. Växtligheten gör även att man skyddas mot väder och vind oavsett väderlek. Vi i flocken fick en positiv erfarenhet och kommer gärna tillbaka nästa år om de vill ha dit oss.

Laddning inför Augustisnurren. Wynja håller koll på både husse och matte så vi inte försvinner. Stina och Griima var med som supportrar.
Bara konstatera att husse behöver lära sig banan bättre så han kan handla rätt....

Nya och passande burar har införskaffats till de håriga. Den mindre limegröna vi hade försvann direkt då den annonserades ut. Den trivs nog bra med nya ägaren och hund.
Nu har både Wynja och Griima nya och rymningssäkra burar. Dessutom är dom så där lagom uppkäftiga.
Stina får hålla tillgodo med sin gamla tygbur. Hon trivs bra i den och är ju inte lika rymningsbenägen som de andra två rackarna.



Jag och hundarna delar tydligen på det mesta. Häromdagen hade de delat med sig av en fästing till mig. De ville väl att jag skulle få samma upplevelse som dom att få den bortplockad.
När jag upptäckte det lilla vidriga krypet så ville jag bara slita bort det. Lyckades lugna ner mig och arbetade rationellt med att ta bort det onödiga djuret från bröstkorgen. Men det var sjutton vad den lyckades bita sig fast. Fick ta i rejält samtidigt som jag var orolig för att huvudet skulle sitta kvar i bröstet. Fick bort rubbet och suckade av lättnad. Som tur var så verkade det som om det lilla äcklet precis satt sig för det blev bara en lätt rodnad/irritation som försvann efter någon dag.

Tog ett allvarligt snack med de fyrbenta, både hundar och katter och meddelade dom att råttlik, fästingar och annat "räligt" från naturen skall de inte dela med sig av. Det uppskattas inte!



Med en rejäl drängförkylning gick jag kurs för Nadine Rinderud på Segersjöbanan. Febern hade som tur var lämnat kroppen redan dagen innan. Trots det så var det lite tungt att få i sig all luft jag behövde för att både orka springa och prata med min lilla rödvita knickedick.


Stina och Griima var med och fick prova på banan efter kursen. Stina är ju 12½ år och i lite dålig kondition efter operationen tidigare i sommar så hon fick ta det lugnt, Griimas trampdynor på baktassarna har precis blivit bra så jag tar det lite lugnt med träningen för att låta dom bli helt återställda.
Kursen gav mersmak och gav både mig och Wynja massor. Det mesta visste jag redan men man behöver få det praktiskt verifierat för att kunna ta till sig ibland. Jag litar på henne men ofta visar jag det inte utan beter mig för kontrollerande och då tappar och lite självförtroende och fart.
GE ANSVAR SÅ TAS ANSVAR. VÅGA LITA PÅ DIN HUND. Tar med mig det och ska jobba med det mer aktivt i allt jag gör med hundarna.

Så vänder vi blad, och se vad har vi där om inte SEMESTER!

Har nu haft min andra semestervecka och det har hänt lite omkring även om vädret inte har varit så där super hela tiden. Men detta till trots så bara det här med att vara ledig är ju bara helt underbart. Att dessutom inte ha en massa "måsten" inplanerade gör ju att avkopplingen blir helt super.
Det går inte en dag utan att man stöter på en massa djur av allehanda slag. Här nere är de ju i stort sett tama dessutom. Man kommer liksom så himla nära både fåglar, rävar, rådjur och en och annan ung grävling.
Framför allt på morgon och kvällsrundan med hundarna så upplever man den Bolltorpska vildmarken när den är som bäst. I år har vi inte haft några problem med vildsvin i hagarna, åtminstone inte ännu.

Rådjurshinden ser ni nog utan problem men ser ni de två kiden?  Det ena nästan direkt till höger om hinden medan den andra är ytterligare en bit åt höger. Hade själv svårt att se kiden. Det var inte förrän de rörde på sig som jag såg dom.
Hundarna hade också full koll. Både genom syn och vittring men de håll sig intill mig utan att dra iväg. Efter en stund så lämnade vi de tre rådjuren åt sig själva medan vi fortsatte på vår rastningsrunda.

Tidigare i våras köpte vi ett gäng med rosor som Ulla planterade och har skött om efter konstens alla regler och lite extra kärlek. Redan i år kan vi njuta av både deras skönhet och doft. Hon har allt lite gröna fingrar min kära hustru.

Under de svenska färgerna ligger de tre håriga och njuter av midsommarvädret som i år inte var så där typiskt "klassiskt svenskt midsommarväder", utan mer av det lysande slaget. Det var en dag som avnöts hemma på de Bolltorpska ägorna utan krav på något annat än att må gott och komma i harmoni med sig själv och omgivningen.

Söndagen efter midsommar var det dags för den årliga hemmatävlingen. Jag körde Wynja och Griima medan Ulla körde med Stina. Det var en agilityklass och två hoppklasser. Alla banorna var roliga med bra flyt och lite trixigheter.
Stina kan ännu då hon är säkerheten själv och handlades bra av Ulla.. Två placeringar på 3 starter. Det var mer än jag fick till med de andra två sammantaget. Jag är dock riktigt nöjd med tre nollade lopp med Wynja och ett med Griima. Griima hade en disk och ett lopp med ett gäng fel då slalomen inte vill fungera ordentligt i två av loppen. Själv hade jag den värsta rivningen. Drog på rumpan vid det näst sista hindret i agilityklassen med Wynja. Det var en sån där härlig okontrollerad vurpa där benen bara liksom försvann. Ja, naturligtvis finns den med på film. En sån grej blir ju svår att förklara bort när den fångats på rörliga bilder. Bjuder på den.
Stort tack till alla funktionärer och tävlande som gjorde att det flöt på bra och inte var några problem.

Segersjöhoppet slog i år nytt rekord med antalet starter. En dubblering mot förra året. Verkar som om den ligger bra på "annandag midsommar".

Tisdagen efter midsommar genomförde vi ett viltspårprov i öppenklass. Ja genomförde och genomförde. Wynja var inte alls motiverad då vi väl kom fram till rutan. Redan en bit innan vi kom fram började det lilla livet streta och dra mot bilen.
Väl i rutan så var hon väldigt ofokuserad. Markerade spåret två gånger väldigt svagt och stretade sedan mot bilen. Det var precis som om hon ville säga, här har du spåret husse! Det är bara för dig att följa det nu. När jag satte henne på spåret så hade hon inget intresse alls att spåra så det var bara att avbryta.

Som tur var hade domare och dennes aspirant lagt korta spår till sina unghundar en bit bort. Vi blev erbjudna att prova ett av dessa vilket vi tacksamt gjorde. Och se som genom ett trollslag så tog Wynja spåret och jobbade exemplariskt i detta ända fram till spårslut.
Omedvetet hade jag nog satt en rejäl press på den lilla röd/vita eftersom vi endast behöver ett 1:a pris till innan championatet. När ska husse lära sig att inte pressa sin kollega utan bara se till att ha roligt......

 Kanske blev det lite för mycket med agilitytävling på söndagen och viltspårprov på tisdagen. Var lite dåligt med återhämtning mellan de olika aktiviteterna vilket den här lilla tjejen verkar behöva. Trött var hon verkligen då vi kom hem från skogen. Något jag tar med mig som en erfarenhet och förhoppningsvis inte upprepar. Ge så bra förutsättningar att lyckas som möjligt blir en ny devis att jobba efter framgent.

Vi är på G, både på bana och i skog samt en Morsdag.

Blir inte så där himla ofta som bloggen uppdateras men det händer i alla fall då och då. Energin som finns går åt till jobbet och att leva. Har märkt att jag skriver oftare när jag har positiv energi och inte är trött efter arbetet. Tyvärr tar arbetet mer energi nu än vad som finns att tillgå. Bara att göra några stabila val och sätta ner foten. Prioritera, det vill säga inte rangordna utan att välja bort. Fokusera på det som är viktigt och inte låta bruset ta energi. Alla har det inte så förspänt som jag med en "laddstation" hemma och energigivande fritidsintressen.


Känns som om Wynja har börjat komma ur sin sega period och börjat få upp farten igen. Hindersäker och följsam är hon så det heter duga. Vi gjorde tre lagstarter i Karlskoga och Knickedicken nollade alla loppen. Vi hade riktigt kul tillsammans och husse var mäkta stolt.

Min dotter firades på sin första mors dag av sin son Maximilian. Pappa hjälpte självklart till då den lille killen inte är så gammal ännu.
Att se kärleken och lyckan mellan dom gör att det känns varmt i hjärtat.

Det är många år sedan min mamma lämnade det jordiska men hon är ändå alltid med i tanken. Speciellt när det är mors dag är hon med extra mycket. Hon hade verkligen älskat att bli gammelfarmor

 Frugan älskar liljekonvaljer. Det var bara att ta med sig gamla Stina på en kortare cykeltur och plocka en bukett att överlämna på morgonen då det var mors dag.
En uppgift som jag gärna gör för min livskamrat.
Min Mamma älskade även hon liljekonvaljer så det blev dubbelt att plocka en bukett

 Min fru är fantastiskt duktig på att få till det med trädgårdens färger och grönska. Det är så där lagom med växter så att det inte blir för mycket. Men det hon fixar det fixar hon till bra. Är avkopplande att gå runt och se hur de olika blommorna växer och utvecklas

 Två korta spår med mycket lite blod blev vår nystart på spårarbetet efter löp och tokigt öppenklasspår. Knickedicken studsade som en jojjo då hon hoppade ur bilen och såg att spårväskan satt på mitt ben. Bra upptag och säkert spårarbete. Lugnt och för det mesta i spårkärnan  Att ta tag i klöven var en självklarhet. Hoppas det sitter kvar till kommande prov. Det var en fröjd att se henne jobba med nosen i backen och en långsamt svängande svans i 45 graders vinkel. Wynjas tecken på att hon är på rätt spår och är trygg i arbetet. Så nu kör vi på med några spår till i helgen.

Promenadväg är röjd i hagen. Både för att minimera risken att få fästingar men framför allt så att man ser de små håriga när de far fram. Gräs och annat växer ju både fort och högt härnere. Lär nog ta ett bra tag innan man vänjer sig av med hur det var i Jämtland...

Äntligen värme och roligt med hund...

Det vilda livet på landet är fullt av vilt. Här håller Tinna och Gandur koll på en älgko som spanar in gröngräset på myren. Kon har en kalv som är strax innanför i skogen. Fick inte med den på bild, tyvärr. Värmen har både kommit, försvunnit och återvänt så nu bankar väl sommaren på dörren mer alvarligt än tidigare.

Det är inte bara älg som håller sig runt myren. Under den senaste veckan så har det på mornar och kvällar varit besök av en rådjurshind. samtidigt har det nästan alltid varit med en råbock som hållit sig på behörigt avstånd från hinden.

Även i Katrineholms centrum finns det vildmark. Stadsparken är dock av lite mer konstlad och färglagd karaktär. En trevlig oas att rasta de fyrtassade i då de är med på jobbet.

Tre hundar och en katt vill mer än gärna ha koll på vad matte gör med unghästen. Det skulle ju faktiskt kunna vara så att hon har något godis att förmedla även till dessa med sin bruna, mjuka och bedjande ögon.

1:a maj tillbringades inte med att vifta plakat och skrika slogans på stadens gator och torg.
Vi var några glada kooikerägare som tog våra pälsklädda och for till Karlskoga.

Det blev inga resultat att yvas över men vi hade roligt och hyfsad tur med vädret. Ovan finns några klipp från de olika loppen med respektive hund och förare. Laget Skooiarna avslutade med ett resultat i sista lagloppet....


Här är Wynjas hela lopp, lite seg och med några egna idéer på i vilken fart man löser banan då löphormonerna kolliderade i hennes söta lilla huvud.

Strax bortanför Segersjö Herrgård, mot Stora Mellösa finns det en liten äng på vänster sida. Varje år så blommar backsipporna in masse där. Ett litet naturreservat där kommunen liar gräset för att behålla denna lilla anemon. Där finns ungefär 200.000 plantor.
Och nej, jag har inte räknat men det har någon botanist på länsstyrelsen redan gjort... Vackert så man blir tårögd är det i alla fall.

Den Bolltorpska banan har fått komma ut ur sitt vinteride och är klar att nyttjas. Enda nackdelen så här i början av säsongen är att gräset växer så rackarns fort. Planen behöver friseras ganska ofta för att inte förvandlas till en äng.

Mitt upp i allt elände som finns runt omkring så är det bara att konstatera en sak med kraft.

Vi bor väldigt fint och har livskvalitet alldeles utanför dörren.

På resande fot...

Under den gångna helgen har jag varit uppe i Jämtland och hälsat på. Ja det var inte hela Jämtland som fick besök utan jag besökte min dotter, barnbarn och svärson. Blev också en visit hos bästa Solveig samt ett besök på Jamtli.

Redan när jag kom upp på fredagskvällen fick vi bra kontakt. Berodde nog mer på att vi läste en bilderbok med en massa djur och jag härmade alla djurens läten. Det var lite lurigt men det uppskattades i alla fall av Maximilian. I slutet av boken blev det riktigt trixigt. Hur sjutton låter en giraff!? Bestämde snabbt att giraffen i just den här boken var stum. Skönt att det var bland de sista sidorna...
Annars kom jag ihåg de flesta djurlätena. Dottern skrattade dock rejält då jag försökte mej på att klucka som en kalkon. Muskulaturen i och runt munnen har nog blivit lite åldersslapp för det där riktiga kluckandet uteblev och det var nog mer ett gurglande som levererades...


Bil in till Jamtli där den lille killen villigt lät sig bli buren av morfar. Enda kruxet var att han ville in till utställningarna så snabbt som möjligt och inte riktigt hade tid att vänta på att jag skulle bära honom framåt...

 Lillkillen snackade på som sjutton en stund och somnade sedan i bärselen som han satt i på mammas rygg. Själv insåg jag att sist jag var inne på museet var när Jessica var liten så det var lite av en nyupptäckt för mig.
Precis innan vi skulle iväg ut till djuren så vaknade den lille killen och var på ett strålande humör. Bara att sätta honom i vagnen och rulla bort mot ladugården.

Där var det både kor, getter och höns men mest fascinerad blev han nog av den helvita kalven. De tittade ett bra tag på varandra sedan brallade kalven runt ett par varv för att sen kolla in Max igen. Jag vill ju inte påstå att det luktade parfym där inne. Getter lukar ju inte mumma precis..

Tidigt på måndagsmorgonen var det bara att embarkera tåget för hemfärd. Känns faktiskt tomt att lämna den lilla familjen och åka hem till den Bolltorpska flocken. Dock kommer jag att somna som en stock i kväll då hela flocken kryper ihop i sängen. Har känts konstigt att ha en säng helt för sig själv i tre nätter. Ja inte bara konstigt utan även tomt.

Sen är jag nog ganska nördig har jag kommit på. Trots att spårväskan är funkis nog så håller jag hela tiden på att ändra och utveckla. Byter kniv och funderar på "inredningen". Förmodligen perfektionisten i mig som vill nå fram till det ultimata..

Wynja och jag har varit iväg på ett viltspårprov igen. Denna gången for vi ut i skogarna runt Pålsboda. Det blev ett 2:a pris beroende på tapp vid återgångsvinkeln. Det var mycket spännande som for omkring oss i skogen. Hon vindmarkerade kraftigt vid ett par tillfällen och tappade då fokus på spåret. På alla ställen utan vid återgångsvinkeln kom hon på spåret igen. Lite förvånande då den vinkeln alltid suttit som en smäck innan. Trots allt jättenöjd med hennes arbete. Jag lär mig mer om hur hon beter sig i spåret. Vildsvin som efter spårläggningen bökat i och omkring spåret bekom henne inte alls. Det kändes jättebra men vi har att träna på annan viltstörning.

Stina fick köra lite agility på den Bolltorpska banan och var riktigt nöjd när hon kröp upp i soffan på kvällen.

Men varför ska hon alltid ligga uppe på kuddarna?

Hon verkar i alla fall att trivas med livet.

Så var vi på gång igen! Både på banan, i spår och på blogg...



Snön har både kommit och försvunnit i ett par omgångar. Men nu verkar det som om det inte ska komma någon mer på ett bra tag. Kanske till nästa jul!?

Spårarbetet har kommit igång med ett par seriösa spår. Både med bra längd och liggtid. Började med ett motivationsspår med kortare liggtid men jag tror att det behöver vara lång liggtid för att hon inte ska tappa fokus. Verkar som om det är för lätt och hon inte behöver anstränga sig så mycket, utan hon hittar en massa annat gott att undersöka längs spåret.

Wynja blir så där nöjt trött när vi har varit och spårat. Nöjd och lugn sträcker hon ut sig på sin favoritplats i soffan där hon har koll på oss tvåbeningar. Om vi nu skulle få för oss att äta något vill hon ju inte missa att åtminstone försöka tigga till sig en bit eller två.....

Den Bolltorpska banan har delvis flyttat ut ur sitt vinteride. Tunnlar, gunga, däck, slalom och hopphinder står nu uppställda. De bara väntar på att bli utsatta för de hårigas agilityträning. Några små pass med kvalitetsträning har det blivit. Mest motivation med fart och inga svårare kombinationer än så länge. 

De svåraste passen har vi än så länge kört på tävlingsbanorna. Vi var på Kumla BKs dubbla klass 2 i Askersund. Griima fick starta i agilityklasserna. Jag skippade hoppklasserna då hon får ont i hasen efter fler än 2 starter. Wynja fick köra dubbelt både i agility- och hoppklass.
Fick deras lopp filmade. Här under är Griimas båda lopp. Det första är nog det bästa agilitylopp hon gjort på tävling någonsin. Bra fart, hindersäker, följsam och lycklig. Blev nästan stående när hon tog avfarten på balansen och svängde in bra på hopphindret efter. Ren och skär agilityglädje vid målgång.
Det visade sig att vi kom trea och hade slagit en massa "snabba" BC tack vare tightare linjer...

Wynja inledde tävlingarna genom att springa upp på läktaren och diska sig. Men med boll och glada tillrop tog hon sedan banan utan problem. Vi fortsätter att jobba med de spöken som finns på inomhusarenorna. Detta till trots så är jag jättenöjd med hennes och mina insatser. Vi är på väg tillbaka även på inomhusbanorna. Jag tror jag kommit på hur jag ska jobba med henne så att hon behåller fokus. Bara en inomhustävling kvar sedan är det utomhus för hela slanten, oavsett väder. Ute i det fria har vi ännu inte sett några spöken så, NU KÖR VI!

Skrev en artikel om  hur jag och Wynja började med viltspår och varför i Svenska kooikerhundklubbens tidning. Blev riktigt glad att läsa och se hur "redaktören" på ett proffsigt sätt lagt in bilder och text. Känns som om jag skrivit något bra om viltspår.

Att ha en Linus som konvalescent inomhus är inte alltid så himla lätt. I synnerhet inte om man får för sig att bädda sängen då han är i närheten. Att ett djur kan vara så satans snabb med att dyka in under varenda lakan täcke och kudde. Hela tiden för att visa att han minsann fortfarande är "Alive and kicking". Det vill till att man passar fingrar och händer så man inte sätter dom i närheten av platsen han ligger på. Då far han ut som en kobra och ska skoja till det lite med bäddaren. Kan göra rackarns ont då han huggar och man samtidigt drar åt sig näven....

Helgen som kommer ser jag fram emot med stor glädje. Blir tåget för att träffa tre viktiga personer i mitt liv. Nämligen VBD, VBBB och VBSS (dotter, barnbarn och svärson). Det var ett tag sedan vi träffades och det har hänt massor med VBBB sedan sist vi träffades. En hel helg med fokus på social samvaro. Blir nog även besök till andra viktiga och trevliga människor.

 

Helgen därpå så blir det ett nytt viltspårprov för Wynja. Bara hoppas att husse håller sig till att följa med i linan och litar på den lilla rödvita. Hon kan ju det här med spår men husse har fortfarande lite svårt att läsa henne eftersom hon har ett lite udda sätt att jobba på. Varje nytt spår ger ytterligare erfarenheter och kunskap om arbetssätt och hur hon ser ut då hon är i spåret...

Bakslag som oroar men även framsteg vilka roar...

 Stina, lika pigg och alert som vanligt. Detta trots sina 12 år. Den 22 februari uppnådde hon denna aktningsvärda ålder.
Sviterna efter blodörat blev inte så stora som vi befarade. Bara lite häng på högerörat. Tillsammans med det gråa så ger det henne bara lite karaktär.
Gamla damen hänger med ännu. Blir dock lite stel av kyla och gillar värme mer än tidigare. Är väl inte så konstigt det är ju precis likadant med en annan. Varför frysa när man kan vara varm och go?
Både denna och nedanstående bild har Ulla tagit då hon varit hemma med hundarna.
Inte utan att jag blir lite avundsjuk då jag ser hur mysigt de haft det medan jag varit på jobbet och ansträngt de grå.

Ringde hem från jobbet en dag. Ulla hade lite svårt att ta sig ur sängen.
När jag fick den här bilden på Messenger förstod jag varför.
Finns nog ingen som kan ligga och mysa på morgonen som Stina.
Hon verkligen trycker sig mot en för att få vara nära och stjäla lite morgonvärme. Helst så ska man samtidigt ligga still och mjukt smeka hennes mage och bröstkorg. Är nog allt en liten bortskämd dam, men det får man ju lov att vara om man är 12 år. Problemet är väl bara att hon blivit lite bortskämd under 12 år också.
Men vad gör väl det när man är en fullvärdig flockmedlem?

Vi upptäckte att Linus var svullen på vänster hasled. Iväg till veterinären. Det visade sig vara en rejäl stukning. Förmodligen hade han fastnat i något. Det blev operation i form av tömning och spolning av ledkapseln. Smärtstillande, cortison och antibiotika samt 10 dagar inomhus för att vila och inte anstränga leden alltför mycket.
Hur poppis tror ni att jag och Ulla är nu? Vi står inte särskilt högt i kurs hos killen som brukar vara ute och dräpa möss och dylikt.
Efter återbesöket på måndag (har då gått 10 dagar) får vi se om killen får göra någon kortare utflykt?

Efter mindre bra erfarenheter i Linköping för ett par veckor sedan så provade vi på nytt i Fagersta. Det gick definitivt mycket bättre men vi saknar ännu lite av farten som jag vet att hon har. Jag är övertygad om att den kommer när utomhussäsongen drar igång.
Wynja och jag har gått med i ett mediumlag som bara består av kooikrar. Ska bli riktigt roligt att köra lag och satsa lite på lagtävlingar. Blir en ny erfarenhet. Har i och för sig varit med i lag tidigare men bara för att ha lite roligt och inte så seriöst. Vi får väl se hur det går för "Skooiarna"?

Första träningsspåret för året är avklarat. Ja det blev i själva verket 2 stycken. Ett kort motivationsspår på 150 meter som gick i en svag båge utan konstigheter. Efter det gick vi direkt på ett spår på 400 meter med ett bloduppehåll, två vinklar och en återgångsvinkel. Liggtiden blev lite längre än normalt (22 timmar) då det var jakt i spårområdet. Träffade jägarna och fick reda på att de korsat spåret på ett par ställen tre timmar innan jag kom. Bra störningsträning i spåret och bra att veta ungefär var. Wynja löste spårarbetet utan problem. 2 mindre snurrar som hon redde ut själv. Husse lyckades hålla sig i bakgrunden utan att styra eller störa.

Efter förfrågan från klubbtidningen för skooi så har jag skrivit ihop en artikel om hur och varför jag började med viltspår. Var riktigt trevligt att sitta och klura på varför jag började och vad det är som gör att det är så roligt. Hade även lite bilder att komplettera artikeln med. Ska bli intressant att se hur den tas emot och hur det ser ut i tryck.

Även om Linus inte får gå ut så har han hittat ett sätt att njuta av det fina vädret ändå. Är dock lite orolig inför veterinärbesöket i morgon. Han har fortfarande en svullnad som heter duga runt hasleden. Bara hoppas att det läker som det ska och att han får komma ut och jaga snart. Skulle vara bra både för husfriden och en minskat bestånd av smågnagare...

Mitt i vintern - vi tävlar och spårar utan att frysa rumpan av oss...

Förra lördagen for jag, Griima och Wynja till Linköping för att tävla. Det blev en riktigt lång dag för oss medan Stina var hemma med Ulla och hade kvalitetstid.
Det var dubbla klasser i tvåan men det blev enbart start i agilityklasserna för Griima då hon inte fixar fyra starter på en dag.
Wynja var anmäld till 4 starter men vi strök oss från den sista. Griima gick som tåget och var riktigt på hugget. I sista loppet riktigt kände jag hur hon tryckte på bakifrån på upploppsrakan. En härligt glädjefull känsla.
För Wynja gick det inte så himla bra. Tveksam, osäker och ville inte alls vara med. Till och med så att hon ville lämna banan.

Tack och lov så fick jag de avgörande loppen filmade. Ulla och jag tittade på filmerna när jag kom hem. Huvudorsaken kom vi fram till var att högtalarna var placerade högt upp under taket och gav ett konstigt eko i ridhuset. I det avslutande hopploppet kom hon igång som vanligt. Tråkigt att jag inte fick tag i någon som kunde filma.

På söndagen drog vi iväg på viltspårprov i öppenklass. Så här efteråt ser jag att gårdagen hade satt sina spår i mitt förtroende för Wynja. Detta tillsammans med att det faktiskt var ett tag sedan jag spårade med henne och var lite osäker på att läsa hennes arbete. Hon tog spåret bra men jag var för tveksam och fortsatte styra henne runt i rutan tills hon tog spåret igen. Hon spårade faktiskt riktigt bra men var tveksam då jag var osäker vilket gjorde att hon sökte mer stöd vilket hon fick på ett alldeles för mjäkigt sätt. Ett rejält tapp där vi blev visade på spåret igen. Resten löste hon riktigt bra men jag valde bort skottprovet för att hon skulle få ett bra avslut. Bara att anmäla på nytt och påt igen.

Sitter och skriver på en artikel om varför och hur det kom sig att jag började viltspåra med Wynja. Det var redaktören för SKOOIs klubbtidning som hade hört att jag höll på med detta och ville ha en artikel om viltspår med lite bilder. Riktigt kul att sitta och klura på. Resultatet får väl andra bedöma men så här långt är jag nöjd med vad som kommit ner på pränt.

I söndags var det också kursavslutning för grundkursen i agility som jag har haft under 6 söndagar. Det har varit ett roligt och läraktigt gäng att hålla kurs för. Deras fyrbeningar har skött sig alldeles förträffligt.
En av kursdeltagarna räckte över 1½ tjog ägg i olika kulörer. Perfekta som påskägg då de inte ens behöver målas.
Nästa söndag drar vi igång med fortsättning för samma gäng. Ser fram emot det.

Så efter ett par veckor av barmark kom snön tillbaka. Kändes först som om våren var på gång men den känslan dog snabbt ut.
Detta till trots så är det inte långt kvar till våren, åtminstone inte runt den Bolltorpska gården..

Historia, nutid, framtid och iskyla.

Vintern kom ju här hemmavid också. Det var varken önskat eller efterlängtat. Lite snö och ett par minus är väl helt okej härnere. Men så länge med runt 20 under nollan är ju inte riktigt min grej. Finns ju faktiskt en anledning till att vi flyttade söderut från Jämtland. Kalla och långa vintrar var ju en av anledningarna. Jag får i kylan glädja mig åt att det snart är snöfritt och spårbart igen och att agilityhindren kommer ut på gröna gräsytor. Inte långt kvar tills dess nu.

Fram tills dess får jag passa på att njuta av lite ridhusträning och några inomhustävlingar.
Däremellan har jag börjat fundera lite över då, nu och sen. Det vill säga över min historia, nutid och framtid. Ja det är väl inte enbart mig det handlar om utan även det som fans, finns och kommer runt omkring. Riktigt roligt och spännande att reflektera över de här tre sakerna.

Historien är ju det som finns bakom oss och till stor del har gjort oss till dom vi är.
Här är en del av den förbandsartikeln från F4 som presenterades i flygvapennytt nr 3 1994.
Det var vad jag håll på med då. Jag är med som bevakningschef och skymtar bakom tallen. Det var en värnpliktig som skrev artikelinslaget.
Åren i försvaret har haft en stor påverkan på att jag är den jag är men har också gett mig bra förutsättningar att lyckas bra i mina arbeten utanför försvarsmakten.
Att jag fick mitt hundintresse förstärkt och utvecklat inom försvaret är bara att tacka och buga för.

Nutiden beskrivs ju ofta som en kamp mellan historien och framtiden. Den får symboliseras av en bild på Wynjas viltspårgrejor.
Kallt väder gör att det blir minimalt med utevistelse. Istället pimpas och förbereds utrustningen inför barmark och spårning.
En ganska avkopplande sysselsättning där jag fortfarande kan ha spårarbetet i huvudet men ändå göra något helt annat.


Framtiden får här symboliseras av barn och barnbarn. Att ha fått delta då dottern låter döpa sin och fästmannens son gav mig verkligen en framtid att se fram emot. Att bli Morfar var en fantastisk händelse vilken bara fortsätter som en underbar resa.

På filmen här ovan sjunger min dotter "Vart du än går" för sin son på dopet. Det var mycket känslor som for runt både i mig och många andra. Det var nog ingen som var oberörd. Tack Jessica, det var stort av dig att dela denna stunden med alla oss andra. Heder till dig Ulla som lyckades filma när jag stod och snyftade.

Iskylan som är ute just nu och har varit en tid får symboliseras av Stina. Hon är nu 12 år och har lite problem med stelhet och sämre cirkulation än tidigare. Kylan gör att hon ofta är frusen men hon har insett hur värmande och skönt det är att sova under filt och täcke. Nu ligger hon verkligen och mår gått även efter en kylande utevistelse