Idag var jag och Jessica i Stockholm och tittade på medaljceremonin för kontingenten som precis avslutat sin utlandsmission i Afghanistan. Tillställningen var välbevakad efter det terrordåd som tidigare i veckan skett i Stockholm. Armemuseum var välbevakat av både polis och militärpolis vilket gav en smått bisarr inramning av ceremonin. Inte ens här hemma kunde man känna sig riktigt trygg. Kändes jättebra att få se lillebror igen. Det är inte utan att jag varit rejält orolig mellan varven. Det har ju hänt en hel del under den här missionen också. Det var känslomässigt starkt att få se alla stå uppställda. Även de som blivit skadade under missionen deltog. Han som blivit av med ett ben satt på en pall med kryckor och han som mist båda satt i rullstol. Jag förvånades över okunskapen hos en del av åskådarna. De har haft en av sina nära i Afghanistan men verkar inte ha förstått att personal både blivit skadade och stupat under sitt arbete där. Soldaten som stupat hedrades med foto och ljus vid sidan av talarstolen. Försvarsministern höll ett bra tal där politiken för en gång skull var tydliga med att de stöttar den internationella insatsen. Inte en dag för tidigt då svenskar faktiskt utsätter sig för risken att bli skadade eller stupa dagligdags i sitt arbete utomlands.
Under ceremonin kände jag faktiskt en saknad efter mitt tidigare arbete. Inte av jobbet som sådant utan efter den kamratskap och sammanhållning som yrkeskåren inom försvarsmakten har. Det är något jag verkligen saknar på min nuvarande arbetsplats.
Det var skönt att få hem lillebror och veta att han får vara med de sina igen. Nu bor vi också lite närmare varandra så träffarna blir garanterat tätare. Och det lär nog dröja ett tag innan han far ut igen, åtminstone hoppas jag det.
